Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 2. 14 jan. 1933 - De stora internationella frågorna och den ekonomiska konjunkturen, av Filip Oberger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
obligatoriskt ånyo upptagas. Lausannekonferensen
utlöste en våg av nytt hopp om ekonomiskt
tillfrisknande hos en under lågkonjunkturens tryck dignande
värld. På detta hopp följde som vanligt stora
besvikelser, men trots dem lider det icke något tvivel
om att Lausanne fört världen närmare den slutliga
ekonomiskt acceptabla lösningen av dessa av
Versaillesfreden skapade problem, som så länge utgjort
svåra hinder för världens tillfrisknande efter
världskrigets rubbningar av den ekonomiska samfärdselns
med mycken möda under generationer uppbyggda kanalsysteni.
Före det amerikanska presidentvalet kunde icke
något definitivt svar erhållas på den till U S. A.
ställda fråga, som Lausannekonferensens resultat
utgjorde. Ingen elektor, ingen kongressman och ännu
mindre någon presidentkandidat ville riskera sina
chanser vid valen genom att gå in för en
rationell lösning av skadestånds- och
skuldfrågorna eller som de från amerikansk sida närmast
tedde sig, frågan om avskrivning av de tidigare
allierade staternas skulder. Först efter ett noggrant
avlyssnande av opinionen inom sina valdistrikt
vågade man över huvud beröra dessa spörsmål. Såsom
en följd härav kan man också märka en stark
åsiktsförskjutning bland elektorer och kongressmän från
Atlanthamnarna med sin av en ganska livlig beröring
med Europa influerade uppfattning till Midle-West
och där bortom. Även om man kan över lag
iakttaga en ganska reserverad hållning gentemot alla
europeiska förslag om skuldavskrivning så är man
bland europeiska iakttagare av de amerikanska
valen tämligen ense om att alla kandidater av större
betydenhet ålagt sig en oväntad stor moderation i
sina uttalanden i denna fråga. Vissa tecken tyda på
att det för närvarande pågår en åsiktsförskjutning
mot en mera europeisk uppfattning i frågan –
vilken ju också är de mera betydande amerikanska
nationalekonomernas – inom den amerikanska
opinionen och att denna är påtagbar icke blott i
senaten utan även bland kongressmännen, även om
den ännu icke trängt så djupt som mera allmänt ned
i den stora och synnerligen heterogena väljarkåren.
Huru länge det kan dröja innan denna utveckling
kan komma att lärnna några praktiska resultat, är
givetvis omöjligt att bedöma. Det råder icke det
minsta tvivel om att förutsättningarna för frågans
upptagande på en mera europeisk basis nu äro helt
andra än för ett år sedan.
Medan man sålunda kan konstatera, att tvenne för
den ekonomiska utvecklingen i hög grad avgörande
frågor om än icke under det gångna året funnit sin
lösning likväl fallit starkt framåt, så måste man ock
tyvärr samtidigt fastslå, att en minst lika
betydelsefull utveckling gått helt i för konjunkturen
oförmånlig riktning. Jag syftar på det sista årets
handelspolitiska tilldragelser. Valutakriserna i slutet av 1931
medförde en fullständig desorganisation av det
internationella varuutbytet liksom ock ett avskärande av
de internationella kapitalrörelserna. I den mån de
psykologiska verkningarna av rubbningarna, den
s. k. likviditetskrisen, lättat, hade man hoppats, att
också de omedelbara handelspolitiska
nödvärnsåtgärderna skulle så småningom modifieras. Så har
dock ingalunda blivit fallet. Redan valutaförsämringen
själv verkar ju som införseltullar respektive
exportpremier och växlingarna i valutakurserna i
ock för sig såsom osäkerhetsfaktorer, vilka utgöra
friktionspunkter i den internationella handelns
mekanism. Den instabilitet, som framför allt pundet
visat mot slutet av det gångna året, har ytterligare
ökat förvirringen inom den internationella
ekonomiska samfärdseln och till fullo visat, huru
utomordentliga svårigheter det erbjuder att "styra",
bibehålla en oförändrad yttre eller inre värdering på
en pappersvaluta. Vårt lands papperskrona har
visserligen enligt riksbankens prisindex bibehållit ett
praktiskt taget oförändrat inre värde, men detta
torde egentligen ha sin väsentliga grund i
prisutvecklingen på de internationella varumarknaderna
och mindre i penningpolitiken inom landet.
Sannolikheten för att vi skola kunna i det långa loppet
bibehålla ett oförändrat inre värde på kronan är icke
allt för överväldigande, och framför allt gäller detta,
om man följer den av vissa av våra
nationalekonomer accepterade inflationistiska statliga och
kommunala finanspolitik, som nu har framträdande
talesmän inom regeringen. Om möjligt svårare än
valutaförsämringens direkta verkningar ha de indirekta i
form av importförbud, importkontingentering och
stora generella tullförhöjningar drabbat det
internationella varuutbytet. Visserligen innehöll
Lausanne-fördraget, att handelskriget mellan England och
Frankrike skulle upphöra och ingav denna
överenskommelse vissa förhoppningar om en mera fredlig
inriktning av den allmänna handelspolitiken, men
Ottawa förtog snabbt alla illusioner och den följande
utvecklingen har icke just varit förmånlig för det
internationella handelsutbytets återuppblomstring.
Hindren för det internationella varuutbytet ha
näppeligen i modern tid varit så stora, som de äro för
närvarande, och frihandeln har lidit synnerligen svåra
nederlag framför allt genom Englands numera helt
protektionistiska handelspolitik. Överhuvud taget
torde frihandeln ha förlorat terräng för avsevärd tid
framåt, i det snart sagt alla länder av
valutapolitiska skäl allt tydligare sträva efter att ur inhemska
källor tillgodose den egna behovstäckningen. Denna
utveckling innebär säkerligen det svåraste hindret
för levnadsstandardens upprätthållande på den höga
nivå som kännetecknat högkonjunkturen efter
kriget. De för importen prohibitiva åtgärderna äro i
den svåra aktuella situationen politiskt anmärkningsvärt
lätta att genomdriva, medan det däremot alltid
visat sig synnerligen svårt att rasera tullmurar,
sedan näringslivet en gång anpassat sig efter dem.
Av det föregående framgår, att de hinder, som de
för en konjunkturförbättring verkande krafterna
måste övervinna, äro stora och därav följer, att
dessa krafter miste vara avsevärda, innan de förmå
komma till mera påtagbara uttryck. Uppenbart är
också, att skadestånds- och krigsskuldsfrågornas ur
konjunktursynpunkt mer eller mindre tillfredsställande
faser ha synnerligen starkt påverkat de senare
årens ekonomiska utveckling. I ögonen fallande är
den förbättring av situationen på värn- och
fondmarknaderna, som Lausannekonferensen på sin tid
utlöste. Den förra delen av det gångna året måste
ju visserligen snart sagt med naturnödvändighet
medföra en avspänning i den finansiella situationen,
då ju den höggradiga likviditetskrisen givetvis i och
för sig måste vara en till sin natur kortvarig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
