Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 4. 28 jan. 1933 - Tekniska föreningar - Södra Dalarnas tekniska förening, av G. C—n. - Tekniska klubben i Motala - Ingenjörsklubben i Falun, av T. Q.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
utveckla någon större konkurrenskraft. För det sakrika
anförandet, som hälsades med livligt bifall, framförde
ordföranden föreningens tack. Efteråt intogs
gemensam supé, under vilken flera anföranden höllos och den
avgående sekreteraren ingenjör T. Durling avtackades
för de tjänster han gjort föreningen. G. C–n.
Vid Tekniska klubbens i Motala
sammanträden under år 1932 ha hållits följande
föredrag: "Asfalt", av civilingenjör Sten Ekelund.
"Distributionens rationalisering", av direktör Assar
Gabrielsson. "De höga tryckens fysik", av dr J. Tandberg.
"Bärgningen av Egypts millioner", av civilingenjör B.
Domeij samt "Resor i Ryssland", av disponent I.
Svensson. Dessutom har avhållits en diskussionsafton,
varvid "Rationalisering, arbetstid och arbetslöshet"
diskuterades med ingenjörerna R. Gårding och Fr. Morath
som inledare.
För år 1933 har klubben valt följande funktionärer:
styrelse ingenjörerna R. Gårding, ordförande, C. E.
Söderbaum, sekreterare, J. Dufwenberg, M. Björklund
och kamrer B. Bäckman. Styrelsesuppleanter
ingenjörerna F. Stranden och T. Christiansen. Revisorer
kamrerarna I. Schagerström och E. Eriksson.
Revisorssuppleant kontrollör A. Åberg. Klubbmästare
och v. klubbmästare ingenjör Fr. Morath resp. herr
David Högdahl. Valnämnd kraftverksdirektör A.
Nordell samt ingenjörerna G. Hultbom och E. Wenander.
Ingenjörsklubbens i Falun
årsmöte ägde rum lördagen den 3 dec. 1932 under
ordförandeskap av disponent Emil Lundqvist. Mötet som
försiggick i Bergslagets festvåning hade som vanligt
rönt livlig tillslutning från när och fjärran.
Först behandlades en del föreningsangelägenheter,
varvid även valdes såsom styrelseledamöter disponent
Emil Lundqvist, ordf., disponent William Nisser, v. ordf.,
bergsingenjör Thorsten Quennerstedt, sekr.,
bergmästare Th. Dahlblom, v. sekr., ingenjör Fritz Parke,
skattm., bergmästare Björn Tiberg, red. och
bibliotekarie samt bergsingenjör Emil Öhrn och vägingenjör
P. Tore Norlin, såsom styrelsesuppleanter ingenjör A.
Eiritz och disponent H. Arfwedson, såsom 1:sta resp.
2:dra klubbmästare civilingenjörerna Ragnar Lundquist
och Sten Ohlson, såsom revisorer ingenjörerna Carl
Hammar och Carl Liljestrand samt såsom revisors
suppleanter ingenjörerna Götrik Ehrling och Arvid
Munktell.
Efter en paus i förhandlingarna varunder
förfriskningar intogos fortsattes mötet med tvenne
diskussioner. Till dessa hade infunnit sig bl. a. följande gäster:
generaldirektör K. A. Fryxell, direktörerna G. Frisell,
G. Söderlund och S. Nauckhoff, bankdirektör O. Herdin,
borgmästare G. Geete, bergmästare B. Tiberg,
yrkesinspektör N. Melander, redaktörerna Thorsten Odhe
och L. Akselsson, fil. dr P. Envall samt en fulltalig
skara medlemmar.
Det första diskussionsämnet "Bör yrkesinspektionen
vid järnverken överlämnas till bergsstaten?" inleddes av
bergmästare Tiberg med en kort överblick över
arbetarskydd och yrkesinspektion från äldre tid fram till
våra dagar.
Den äldsta form av statlig yrkesinspektion i vårt
land torde härröra från 1630-talet och bergmästarnas
tillsyn över bergshanteringen. Den 20 aug. 1645
stadgade bergmästaren vid Stora Kopparberget, Hans Filip
Lybecker, förbud mot att gå drucken ned i gruvan, och
från år 1661 härrör för första gången samme
bergmästares förbud mot att "ränna lina", dvs. åka på linan
ned i gruvan.
Så komma efter hand de olika säkerhetsföreskrifterna,
vilka alla vittna om äldre tiders skydd mot
yrkesfara samt om bergmästarnas inspektionsplikt, ej
blott vid gruvorna utan också vid hyttor och smedjor.
Än i dag åligger det bergmästarna en hel del
uppgifter för bergsverks- och brukshanteringen, dock
huvudsakligen av statistisk natur. Det är anmärkningsvärt,
att yrkesinspektionen vid järnverken år 1889
övergick från bergmästarna till yrkesinspektionen.
Sedan år 1930 föreligger riksdagens uppdrag åt
socialstyrelsen att åstadkomma en betydligt effektivare
yrkesinspektion. I anledning härav hade bergmästarna
på föredragandens initiativ föreslagit, att inspektionen
av järnverken skulle överlämnas åt bergsstaten, vilket
förslag emellertid av socialstyrelsen avstyrkts.
Efter att i vissa detaljer hava granskat yrkesinspektionens
nuvarande omfattning och behov vid
järnverken och motsvarande industrigrupp metallverk samt
efter omorganisation uppdragit ramen för erforderliga
kostnader, resp. möjliga besparingar motiverade talaren
sitt svar på den uppställda frågan, att bergmästarna
under nuvarande förhållanden på grund av utbildning,
verksamhet och gammal tradition samt av ekonomiska
grunder lämpligen borde övertaga yrkesinspektionen
vid järnverken och övriga metallverk.
Yrkesinspektör Melander kritiserade de ömtåliga
punkterna i rådande byråkratiska system i allmänhet
och inledarens uppfattning i synnerhet. Han erkände
samtidigt öppet bristerna hos den nuvarande
yrkesinspektionen, som dock vore överbelastad med
uppgifter och i sitt arbete beroende av mindre praktiska
eller oklara detaljbestämmelser och ville för sin del
yrka på en rationalisering istället för en effektivisering
av säkerhetsinspektionen. Med en del exempel
påvisades åtskilliga gränsområden, i vilka
sprängningsarbeten ingingo, som låge bergmästarnas
erfarenhetsområde betydligt närmare än bruksindustrien, t. e.
stubbrytning, vägbyggnader, bro- och kraftverksbyggnader o. d.
Järnbrukens önskemål att få ett effektivt skydd för
billigaste pris hävdades kraftigt av disponent
A. Fornander, och gruvindustriens stora tillfredsställelse med
bergmästarnas fullgörande av sin inspektionsplikt jämte
en bestämd tilltro till deras förmåga betygades av
Grängesbergschefen, direktör N. Hedberg.
Professor Arv. Johansson påvisade den avgörande
betydelse för frågans utveckling, som undervisningens
vid Bergshögskolan omläggning innebure, i det att den
rådande anhopningen av läsämnen framtvungit en
differentiering i undervisningen, en specialisering, som icke
kunde bli ett stöd för bergmästarnas ståndpunkt i frågan.
Diskussionen avslutades med klubbens uttalande, att
frågan krävde ytterligare undersökning och belysning
innan något avgörande borde fattas.
Det andra diskussionsämnet: "Vad menas med
planhushållning?" inleddes av Svenska
arbetsgivareföreningens chef, direktör G. Söderlund, som först belyste
bristen på bärande innehåll i det nutida ropet på
planhushållning. Så länge mänskligt liv funnits på jorden
måste människornas strävan ovillkorligen ha varit
inriktad på att på enklaste sätt förskaffa de varor, som
man behövde för främjandet av livets uppehälle och
utveckling, och att därvid följa en mer eller mindre
klart uttänkt plan.
Allt eftersom den ekonomiska verksamheten
utvecklades och övergick till förfärdigande av verktyg och
byte av varor med andra, blev hushållningen mer
komplicerad. Man måste söka bedöma behovsläget och
planera produktion liksom konsumtion. I äldre ordnade
samhällen var det ledarna, furstarna, som i större eller
mindre omfattning sörjde för den planmässiga
anskaffningen, var och en inom sitt område, av erforderliga
nyttigheter och deras hushållsmässiga fördelning och
förbrukning, det må gälla allmänna byggnadsverk,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
