Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 14. 8 april 1933 - Bankerna och den industriella utvecklingen, av E. N.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
relativt litet eget kapital, och att den, frånsett en
ined hänsyn till säkerhetskravet begränsad
obligationskredit, för sin utveckling i mycket hög grad är
hänvisad till bankkredit. Erforderligt kapital har
icke kunnat erhållas genom aktieteckning, och hade
icke bankkredit stått till förfogande, så hade,
mänskligt att döma, utvecklingen också mast gå fram i ett
vida blygsammare tempo än som nu skett.
Att vår industri har jämförelsevis ringa eget
kapital är en stor svaghet. Den industriella byggnaden är
icke så stabil, som önskligt vore, och dess finansiella
bas är för smal. Industriens motståndskraft mot
påfrestningar och påtryckningar av olika slag, även
högkonjunkturens, är ej tillräcklig. I fall av behov
kan utdelning till aktieägare lätt nog inställas, men
obligationsinnehavare och banker måste i det längsta
hava sitt. Den kreditgivande bankens ansvar gent
emot sina insättare gör, att banken känner sig svag
gent emot industriens kreditkrav, och en växelverkan
kan uppstå mellan kreditgivare och företagare, som
icke alltid är lycklig. Banken önskar i regel, att
företaget hålles flytande så länge som möjligt, och
banken kan i syfte att rädda gjorda insatser föranledas
till ökad mycket riskfylld kreditgivning. Bankernas
ställning försvagas ytterligare därav, att en stor del
av aktieägarnas insatser icke kunnat åstadkommas
på annat sätt än genom bankbelåning av aktier uti
ifrågavarande företag eller andra företag. En
ovanligt stor del av de svenska bankernas kapital är
också utlånat mot säkerhet i aktier.
Då förhållandena nu äro sådana, att industrien
för en stor del, måhända den större delen, av sitt
erforderliga kapital på grund av den sparande
allmänhetens ovilja att taga risker måste anskaffas
genom bankerna, så komma i själva verket de ledande
bankmännen, bankdirektörerna och de initierade
styrelseledamöterna, att i utomordentligt hög grad
bestämma riktningen av och tempot vid industriens
utveckling. En mycket fåtalig skara män kommer
genom förhållandenas makt att besitta eller rättare att
påtvingas en utomordentlig stor makt och ansvar.
Man frågar sig nu inför den pågående krisen, om icke
i själva verket utvecklingen gått för hastigt, och om
icke felinvesteringarna, till men för såväl den
privata som den allmänna ekonomien, varit onödigt
stora. Man frågar sig, om icke en långsammare
utveckling med en mera solitt uppförd industriell
byggnad skulle för landet varit nyttigare. Härvid hade
väl framgångarna under de goda åren blivit mindre
glänsande, men till gengäld bakslagen under de onda
mindre svidande. Man frågar sig om icke
tillströmningen av arbetskraft från jordbruket till
industrien gått alltför fort. Kreditgivning synes hava
varit alltför liberal. Man synes icke hava tillräckligt
beaktat det nutida näringslivets föränderlighet och
de därav följande kraven på kort livslängd och snabb
avskrivning för alla anläggningar. Dessa
förhållanden medföra, att för räntabilitet fordras hög
förräntning av kapitalet under den korta blomstringstiden.
Särskilt synes det nu sagda gälla de stora
investeringar, som gjorts efter världskrigets slut.
Tidpunkten för en betraktelse av detta slag kan
synas olämpligt vald, då en stor del av bankernas
förluster dessa år är att hänföra till förluster på ett
känt svindelföretag. Detta företags nyinvesteringar i
Sverige hava dock varit relativt blygsamma.
Synbarligen hava bankförlusterna från den förra krisen,
1920–22 års kris, ännu icke hunnit avskrivas, trots
en följd av.goda år. Att bankernas aktieägare skulle
hava uppskattat en betydligt försiktigare politik från
bankledningarnas sida lär vara utom allt tvivel. Det
förefaller, som om det aktiva kapital, som är anbragt
i bankaktier, föranletts att taga alltför stor risk,
vilken icke tillnärmelsevis uppväges av motsvarande
vinstmöjlighet. Troligen hade en mindre snabb
industriell utveckling bjudit det passiva kapitalet –
bankinsättarna och obligationsinnehavarna – lägre
ränta, dvs. mindre ersättning för sparandet, men ett
sådant förhållande synes naturligt och hade väl lätt
kunnat bäras, särskilt om därvid passivt kapital
skulle hava föranletts att gå över den aktiva,
risktagande sidan. Som förhållandena nu äro, synes det
passiva kapitalet bära en oproportionerligt liten och
det aktiva en oproportionerligt stor andel i den risk,
som är oskiljaktigt bunden med all mänsklig
företagsamhet. Det kan nu befaras, att ägarna av det
aktiva kapitalet, bl. a. ägarna av bankandelar,
tröttna, och att de också drivas över på en av
alltför stor försiktighet präglad linje. Detta vore icke
en lycklig utveckling.
Att vara en framgångsrik ledare för en stor bank i
ett land som Sverige, där en så ofantligt stor risk
faller på bankföretaget, fordrar enastående och med
nödvändighet ytterst sällsynta personliga kvalifikationer.
I den mån bankerna växa i storlek, ökas kraven på
ledningen. Måhända äro de mycket stora bankerna
alltför stora, så att överskådligheten för ledningen
försvåras. Avsikten med skapandet av de mycket stora,
hela landet överspännande bankerna har väl, förutom
önskan att uppnå en viss kapitalutjämning mellan
olika landsdelar och näringsgrenar, varit önskan att
uppnå en riksutjämning. Erfarenheten synes
emellertid tala ett annat språk. De enskilda
barikengagemangens storlek och därmed riskerna synas hava
vuxit minst lika snabbt som omslutningen. Har man
icke här som på många andra områden frestats att
sträva efter kvantitet i stället för kvalitet? Det
synes, som om banker med begränsat verksamhetsfält
i regel stått sig bäst. Stockholmsluften synes för
många provinsbanker hava varit särskilt farlig.
Tyvärr sakna vi i vårt land nästan helt och hållet den
i äldre företagareländer, åtminstone före kriget,
befintliga erfarna och omdömesgilla rentierklass, vars
medlemmar, någorlunda fria från alltför trängande
förvärvsarbete, i styrelser av olika slag kunde i
betryggande omfattning deltaga i företagsledningen och
uppehålla kontakten mellan aktieägarna och
företagsledarna, en kontakt, som, åtminstone beträffande
bankerna, nu i stor utsträckning synes hava gått
förlorad. Alldeles säkert till stor skada för vårt
näringsliv synes i vårt land för närvarande
förutsättningarna för uppkomsten av en sådan synbarligen
nödvändig samhällsklass saknas.
Stockholm i mars 1933. E. N.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
