Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 17. 29 april 1933 - Några allmänna synpunkter på vägtrafikens problem, av G. Malm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Tydligt är, att man ofta underskattat gamla vägars
förmåga både att tåla hjultryck och att giva
möjligheter till möte mellan fordon.
Efter utredning av 1931 års sakkunniga har kungl.
maj:t i februari i år utfärdat riktlinjer, som syfta åt
dels att taga bort alla onödiga inskränkningar i
förhållande till motorfordonsförordningen på befintliga
vägar, dels att få över hela landet i möjligaste mån
enhetligt bedömande av de inskränkningar, som
verkligen behöva ske. Jag hoppas på gott resultat av
denna förordning i enhetlighetens tecken.
För nybyggnader och ombyggnader ha utarbetats
förslag till modifierade vägsektioner samt
bestämmelser om krökningsradier och fri sikt, i vilka
hänsyn tagits till de ovannämnda framkomna resultaten.
Såsom resultat kommer att framgå ett system av
grundläggande tekniska bestämmelser,, som jag
hoppas skola bliva accepterade av de byggande
vägmannen.
Till vad som här anförts om vägbyggnadernas
tekniska utformning må endast fogas några ord om
vägbeläggningar.
Att det arbetas energiskt på problemet att skaffa
för olika förhållanden lämpade vägbeläggningskonstruktioner,
därpå är den nyss avhållna "högre kursen
i vägbeläggningsteknik" ett mycket gott vittnesbörd.
Emellertid är nog alltjämt läget i vårt land för
lång tid framåt sådant, att grusvägarna komma att
dominera. Enligt en av väginstitutet gjord
sammanställning kan man draga den slutsatsen, att ca
97–98 % av hela vägnätet toide ha en trafik, som ej
kräver annan beläggning. Det är sålunda alltfort
viktigast för vägunderhållets ekonomi, att vi söka
få fram den tekniskt bästa konstruktionen och
behandlingen av grusvägar, och åt den uppgiften komma
vägsakkunniga att ägna synnerlig uppmärksamhet.
De faktorer, till vilka hänsyn skall tagas vid
bedömandet av övergång till högvärdigare
beläggningsämnen, äro också föremål för ingående studium av
väginstitutet. För närvarande pågår utredning
rörande rullningsmotståndets betydelse, och
betydelsefulla resultat ha redan erhållits. Väginstitutet
kommer emellertid snart att avgiva en särskild
redogörelse härför, till vilken hänvisas. Visst är dock,
att vinsten i detta avseende vid goda beläggningar
är så stor, att hänsyn härtill måste tagas vid tät trafik.
Den viktiga frågan om de olika högvärdiga
beläggningarnas egenskaper och relativa värde är
föremål för fortgående studium och kan väl aldrig
avslutas, då nya idéer ständigt växa fram.
Det arbete, som nedlägges på en teknisk-rationell
utbildning av våra vägar och vårt vägnät, är,
såsom torde framgå, för närvarande ganska intensivt,
och jag tror, man kan påstå, att den svenska
vägtekniken är någorlunda jämbördig med andra länders.
Vägorganisationsfrågan.
För att våra vägar skola bliva tillfredsställande,
fordras emellertid också, att vägorganisationsfrågan
skall lösas på tillfredsställande sätt, och det ha vi
ännu ej mäktat med.
Ett par ord om den, då även den ligger i stopsleven.
Två sakkunnigutlåtanden äro ute på remiss,
och svaren väl just inkomna.
Det ena utlåtandet, 1929 års sakkunnigas, behandlar
väglagen och därvid bl. a. lagen om vägdistrikt
med vad därtill hör, således väg väsendets lokala
administration. Samma fråga behandlas för övrigt
även av skatteutjämningsberedningen.
Det synes råda en nära nog enstämmig mening mot
vägväsendets förstatligande. Men i fråga om
indelningen i vägdistrikt bryta sig meningarna, Å ena
sidan står ovannämnda kommittés majoritet med ett
förslag, avseende landets indelning i mindre
vägdistrikt av en storlek, som giver något mindre än
halva antalet av de nuvarande vägdistrikten för
landsbygden. Å andra sidan står en reservant, som
föreslår landstingsvägdistrikt, och till den meningen
har även skatteutjämningsberedningen anslutit sig.
Det förra förslaget föreligger i så utarbetat skick,
att det kan bedömas. Men det andra alternativet,
landstingsvägdistrikt, behöver enligt min mening
avsevärt mera ingående genomarbetas, innan det kan
upptagas till jämförande prövning, tyvärr måste jag
säga, ty det är verkligen på tiden, att man får fasta
linjer på organisationen. Ofullständighet i
föreliggande förslag om landstingsvägdistrikt föreligger
såväl i fråga om, hur den nuvarande vägstämmans
funktioner skola uppfyllas, i fråga om organisationen
och dess samarbete med den statliga vägingenjörsorganisationen
som också i fråga om kostnaderna, således i betydelsefulla avseenden.
Jag skall ej heller nu ingå på någon fullständigare
jämförelse, och det är ju inte uteslutet, att det
kommer fram nya idéer vid den kompletterande
utredning, som enligt min mening är ofrånkomlig.
Vilken lösning man än väljer, måste följande
huvudsynpunkter beaktas.
1. Överledningen av vägväsendet måste genom
lokala organ ha möjligheter att få en intim
kännedom om vägbehovet i olika bygder. Önskvärdheten
härav framträder såväl vid planläggning av väg,
således vid den förberedande behandlingen för fattande
av beslut om vägs byggande, som ock vid vägs
byggande och vid vägunderhållets utförande.
2. Organisationen bör vara sådan, att vägväsendets
totala kostnader bliva möjligast låga, utan att
den tekniska effektiviteten eftersattes. Därvid skall
naturligtvis hänsyn tagas till organisationens egna
kostnader.
3. I organisationen böra finnas minsta möjliga
friktionsanledningar, varför man bör undvika
dubbelorganisation.
Det andra utlåtandet, 1931 års utredningskommittés,
avser centralstyrelsens (väg- och vattenbyggnadsstyrelsens)
omorganisation och således att bl. a.
tillskapa en lämplig topporganisation till den
organisation med vägingenjörer och väginspektörer, som
kom till 1929.
Det skall med tillfredsställelse konstateras, att
kommittén sökt att åt centralstyrelsen skaffa ett
verkligt ledande inflytande på landets vägväsende och
dess utveckling och att bereda möjlighet att få en
dugande teknisk-administrativ kraft såsom chef för
styrelsen samt att åt denne giva nödiga hjälpkrafter.
Det gäller sedan endast att få in den rätta andan,
så att styrelsen både genom chefen och inspektörerna
träder i direkt och nära kontakt med länsstyrelser,
vägingenjörer och hela den lokala organisationen.
Med särskild tillfredsställelse kan antecknas förslaget
att i styrelsen insätta en vägtrafikbyrå med
sakkunskap både beträffande motorfordonstekniken och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
