Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 17. 29 april 1933 - Arbetslöshetsfrågan ur ingenjörssynpunkt, av Erik Aug. Forsberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
försvinner, så snart man förmår sig att utföra arbetet för
vad det är värt. Men om man ingriper för att
hindra en dylik naturens självhjälp, kan det
ekonomiska sjukdomstillståndet – och därmed
arbetslösheten – lätt bli kroniskt.
En viss självprövning med hänsyn till dessa och
liknande synpunkter skulle under nuvarande tider
nog kunna gagna litet var.
Jag har emellertid fullt klart för mig, att även om
ev. begångna misstag i ovannämnda och jämförliga
avseenden skulle rättas, vore därmed ingen
omedelbar hjälp mot arbetslösheten att påräkna. Därtill
har den ekonomiska desorganisationen – vad nu än
dess egentliga orsak må vara – trängt allt för djupt.
Vad man kan fordra av en förnuftig politik är, att
ovannämnda förhållanden vederbörligen beaktas,
och möjligen begångna misstag rättas – i varje fall
icke förvärras. Men man kan ej begränsa sig härtill.
Det är därför ej underligt, om man strävat efter
mera radikala hjälpmedel, och jag skall nu söka
analysera de mest omdiskuterade av dessa.
Det första heter: "Minska arbetstiden".
Resonemanget är mycket enkelt. Det finnes flera
arbetssökanden än arbetstillfällen. Minska
arbetstiden så räcker arbetet till åt alla.
Tyvärr förhåller det sig i detta fall, som i så
många andra, att det till synes enkla i verkligheten
är ganska komplicerat. I detta fall gäller
verkligheten att "det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta".
Vi måste därför närmare granska problemställningen.
Låt oss först förutsätta det fall, att en arbetstidsbegränsning
företogs under normala tider eller åtminstone
avsåges att bliva bestående även under sådana.
Vi människor leva av vad vi producera. Om vi
minska arbetstiden måste – för så vitt ej
tidsminskningen kompenseras genom en motsvarande
effektivitets-ökning, i vilket fall den ju är utan effekt på
arbetstillgången – produktionen och alltså även
konsumtionsmöjligheten eller genomsnittliga
levnadsstandarden minskas.
Är nu detta önskvärt? Ja det är närmast en
smaksak.
Det hela påminner om den gamla historien, då en
ung man frågade en äldre, erfaren affärsman till
råds, hur han skulle placera sina penningar, antingen
i absolut säkra 4 % papper eller i kanske något
äventyrliga 6 %. Svaret blev som bekant: "ja det
beror på, vilket herrn sätter mest värde på, att sova
gott eller att äta gott."
Just det är frågan. Vilket föredrager mänskligheten,
vila eller konsumtionsmöjlighet? Föredrager
man vilan bör arbetstiden förkortas. Föredrager
man den materiella levnadsstandarden bör så ej ske.
Men det ovan anförda ligger kanske något på
sidan om den egentliga frågan. Det gäller ju f. n. icke
problemet att lämpligt avväga vila och arbete, utan
att fördela det tillgängliga arbetet, så att alla få
något arbete och ej somliga ha mycket och andra
intet.
Det vore verkligen frestande att närmare analysera
ett dylikt resonemang, som uppenbarligen
grundar sig på, att det finnes en åtminstone något så när
konstant arbetstillgång. Det vore frestande att
undersöka, om inte arbetstillgången tvärtom är i högsta
grad variabel, och den nuvarande knappheten
beroende på, att man ej vill arbeta för vad som kan
betalas för arbetet. Men detta skulle föra för långt.
Jag inskränker mig därför till att framhålla, att man
måste vara försiktig.
Vissa åtgärder, som vidtagas under trycket av
abnorma förhållanden, ha en farlig tendens till att
stanna kvar, även sedan deras ev.
existensberättigande upphört.
Om vi emellertid övergå till de mera aktuella
förhållandena, finna vi att även där ett närmare
preciserande av problemet är erforderligt. För
närvarande är, tyvärr, på många håll arbetstiden redan så
starkt inskränkt, att en reduktion av den lagligen
tillåtna arbetstiden i stort sett bleve verkningslös.
Om man minskade den lagliga arbetstiden från
nuvarande 48 timmar i veckan till t. e. 42, skulle
säkerligen, även om de svårigheter, som i det följande
skola beröras, frånses, mycket liten effekt uppnås.
Nej, vad som föresvävat dem, som rekommendera
en förkortad arbetstid, är väl närmast följande
situation:
Antag, att industrien arbetar med åtminstone
något så när normal arbetstid men med väsentligt
reducerad arbetsstyrka. En viss mängd arbetare
sysselsättas alltså fullt eller nära fullt, under det att
andra äro arbetslösa. Vore det ej då bättre, om man
lade om det hela så, att industrien finge arbeta
med kortare arbetstid men med full arbetsstyrka?
Fördelen skulle då vara den, att arbetet räckte
till åt alla eller åtminstone åt flera.
Antag nu, att en dylik omläggning kunde genomföras.
Det är väl dock ej egentligen själva arbetet man
vill göra tillgängligt för alla. Arbete befordrar hälsa
och välstånd. Det är väl ej så mycket hälsan man
vill åt, utan mera välståndet. Man önskar giva de
arbetslösa arbete, för att de skola kunna försörja
sig. Man bör emellertid komma i håg, att de
arbetslösa även på förhand ju levde, låt vara på en lägre
levnadsstandard och på "samhällets" bekostnad.
Vad ville man egentligen vinna?
De skulle nu sysselsättas inom industrien.
Men på vems bekostnad?
Två huvudmöjligheter synas föreligga.
Antingen skulle genom lagstiftning eller på annat
sätt bestämmas, att lönerna skulle ändras så, att vid
den förkortade arbetstiden inkomsten pr vecka e. d.
bleve oförändrad. Detta betyder, att industrien
skulle övertaga försörjningen av de arbetslösa, och
detta på en högre levnadsstandard än vad samhället
kunnat göra. Uppenbarligen är detta en ren
omöjlighet. Följden skulle bliva ruin för industrien och
därav ånyo framkallad arbetslöshet.
Eller skulle den ökade arbetsstyrkan sysselsättas
till de gamla timförtjänsterna. Även i detta fall
komme, som här nedan skall visas, industrien att
tillfogas allvarliga förluster. Men frånsett detta
betyder åtgärden i detta fall, att de arbetslösa komme
att försörjas på de tidigare sysselsattas bekostnad.
Det är väl ej så säkert att detta kunde genomföras.
Alldeles frånsett dessa svårigheter och komplikationer
måste emellertid saken även ses från en helt annan sida.
Går det verkligen för sig att omlägga arbetet på
det föreslagna sättet?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
