Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 17. 29 april 1933 - Arbetslöshetsfrågan ur ingenjörssynpunkt, av Erik Aug. Forsberg - Diskussion, av O. Wiberg, B. R:son Gyllenram, Karl A. Wessblad och G. Dalén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det ekonomiska livet måste frigöras ur sin
nuvarande tvångströja, och de fundamentala
ekonomiska lagarna åter lämnas fritt spelrum. Endast
då kunna producenter och konsumenter mötas på
sådana villkor, att de kunna tillgodogöra sig
varandras tjänster.
Det skulle vara frestande att undersöka, hur ett
dylikt frigörande av det ekonomiska livet skulle
kunna åstadkommas, särskilt vilken roll
penningväsendet härvid skulle spela.
Jag måste dock avstå härifrån, då en dylik
undersökning skulle föra mig långt utanför ramen av så
väl det föreliggande ämnet som även – och
framför allt – min egen förmåga.
Diskussion.
Överingenjör O. Wiberg: Utgår man från trenne
huvudgrupper, vari vårt näringsliv lämpligen uppdelas,
nämligen produktion, distribution och förbrukning, så
är det tydligt, att om produktionen på grund av
förbättrade hjälpmedel och rationalisering ökas, så måste också
distributionen rationaliseras och förbrukningen ökas.
I stort sett torde distributionen vara tillräckligt
förbättrad genom bättre transportmedel, men i viss mån
bestämmas också distributionsmöjligheterna av
penningförsörjningen och köpkraften samt av en möjligast fri
anpassning av transportmedlens användande.
Förbrukningen däremot beror till allra största delen på att
köpkraft finnes hos den stora massan av befolkningen. Om
produktionsapparaten förbättras, så att en
merproduktion per år möjliggöres, så måste också köpkraften i
motsvarande grad höjas för att ej en för landet eller den
betraktade gruppen länder förödande deflation skall uppstå.
Vid t. e. 10 % deflation per år kan man vid varje års
slut köpa varor 10 % billigare än vid årets början.
Detta betyder, att den årliga deflationen bör läggas till
genomsnittliga låneräntan på investeringskapital för att
få den verkliga räntan, här nedan kallad realräntan.
Vid en period av 10 % inflation däremot, blir resultatet
det motsatta, i det 10 % måste dragas ifrån den
genomsnittsränta, som kräves. Om man nu förutsätter, att
genomsnittslåneräntan på kapital är 5 %, kommer man
till det överraskande förhållandet, att realräntan vid
10 % deflation blir icke mindre än 15 %, då den
däremot vid 10 % inflation blir – 5 %. Båda företeelserna
kunna, om de få fortsätta under någon längre tid,
fullständigt förstöra ett ordnat näringsliv. I det första
fallet lamslås näringslivet; i det senare stimuleras det
visserligen, men utan förnuft och måtta. Vi ha
mycket färska exempel på båda fallen, nämligen
inflationen under kriget och den deflation, som nu pågått
under en lång följd av år. För en ytlig betraktare kan det
förefalla, som om vid den som exempel angivna
deflationen utsättandet av näringslivet för 15 % realränta
skulle vara mindre vådlig än 5 % negativ realränta vid
den förutsatta inflationen. Förhållandet är emellertid
det rakt motsatta. En inflation, om den påverkas rätt
och är måttlig, verkar stimulerande på välståndet och
näringslivet, om köpkraften tillåtes följa inflationen.
Dock bör inflationen icke annat än i händelse av
nödläge i form av dådlöshet i produktionslivet med stor
arbetslöshet, krig eller naturkatastrofer, som måste
avhjälpas med stimulerat näringsliv, vara större än
genomsnittsräntan på lånat kapital, enär negativ
realränta betyder, att man rättsstridigt konfiskerar både
en skälig ränta för penningmedel och – vid det anförda
exemplet – 5 % av kapitalet därutöver.
En inflation är också den mest sympatiska form av
konfiskation, som överhuvudtaget står ett land till buds,
enär den innebär, att direkta penningmedel utan vidare
överföras till näringslivet på ett proportionerligt och på
principen om fria näringslivet grundat sätt samt
fördelas på ett för landets befolkning, således även för
tjänstemän och arbetare, uppmuntrande sätt. Härvid
förutsattes naturligtvis, att procentuella köpkraftsökningen
per är håller jämna steg med framstegshastigheten.
När utvecklingen försiggår med en lämplig
varuprisstegring, blir det för näringsidkaren enormt mycket
lättare att pä ett för honom behagligt och för personalen
uppmuntrande sätt justera och anpassa lönerna alltefter
förtjänst och prestation.
En deflation däremot betyder, att näringsidkarens
rörelse överflyttas till dem, som besitta obligationer och
reda penningar, dä även riksbanken inberäknad.
Härigenom överföres äganderätten från näringsidkarna
till dem som äga förmögenheter i penningar och
obligationer, och sålunda fräntages bestämmanderätten i
stor utsträckning dem, som måhända under åratal och
genom trägna studier och erfarenheter utvecklat sig till
att bliva skickade att sköta näringslivet. Dessa, som
skapat nyttigheter och i mänga avseenden gjort landet
tjänster, mista då kontrollen över näringslivet med
resultat, att detsamma antingen stagnerar eller kommer
att dirigeras av andra, som kanske hämma en värdefull
del av produktionsapparaten. Många gånger är en
fabrikation så känslig, att det kräves speciella anlag för att
åstadkomma en med utlandet konkurrenskraftig
produkt. Denna överflyttning av värden från näringslivet
vid deflation hade varit större och fått ännu mera
katastrofala verkningar, om icke många näringsidkare haft
tillgodohavanden i penningar och obligationer såsom
utjämning för överflyttningen.
Den deflationsperiod, som hela världen genomlider
alltsedan år 1929 är ett verkligt skolexempel på vad
tidigare relaterats, och dess orsaker torde näppeligen i
högre grad vara att tillskriva krigsskulderna.
Fastmera äro de att söka i det faktum, att de som bestämt
vår valutafråga icke insett, att köpkraften hos
allmänheten hela tiden måste ökas allt efter
produktionsökningen. Utredningar ha visat, att på grund av
uppfinningar och rationalisering under vår snabba
utvecklingsperiod den genomsnittliga ökningen av
produktionen under relativt långa perioder varit 3 % per år. För
att vara på säkra sidan och även räkna med dåliga
tider, såsom f. n. då framstegsprocenten är ringa eller
ingen, bör denna siffra måhända sättas till 2 %, och om
nuvarande förhållanden fortsätta länge kanske ännu lägre.
Riksbankens låneränta är enligt min mening för hög
med hänsyn till vårt nuvarande på grund av arbetslösheten
jämförelsevis ringa framåtskridande per år. Denna
höga låneränta har tyvärr blivit praxis för så gott som
alla lånemedel, obligationer, hypotek, reverser på längre
tid, inteckningar, kalkyler för livförsäkringsbolag osv.
För närvarande äro de allvarligaste svulsterna i form av
för hög ränta visserligen bortopererade, men att nu å
andra sidan kasta om till en enligt denna praxis för
låg ränta kommer naturligtvis endast ha orättvisa till
följd mot dem som redan enligt tidigare praxis bundit
sig vid lån och vissa åtaganden. Dylika omkastningar
från oproportionerligt hög till oproportionerligt låg
ränta medföra naturligtvis endast uppmuntran till
osund spekulationsverksamhet även i räntor. Det torde
väl kunna medgivas, att vi haft nog näring för spekulationer
i de hastiga valutafluktuationerna, inflation och deflation.
En måttlig sänkning av låneräntan däremot, t. e. ned
till 4 % för fullgoda säkerheter och statslån, torde
däremot vara att rekommendera vid nuvarande ringa
framåtskridande. Det genomsnittliga framåtskridandet kan
f. ö., som tidigare nämnts, icke räknas till 3 % för
närvarande utan torde väl snarare vara lika med noll eller
måhända rent av negativt. För att kunna hålla vårt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
