Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 17. 29 april 1933 - Arbetslöshetsfrågan ur ingenjörssynpunkt, av Erik Aug. Forsberg - Diskussion, av O. Wiberg, B. R:son Gyllenram, Karl A. Wessblad och G. Dalén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
näringsliv gående med friska pulsslag bör vid 5 %
ränta och 2 % framåtskridande helst en inflation av
3 % per år äga rum som stimulans för köplusten.
Skulle genom en eller annan störning framåtskridandet
sänkas till 1 % eller nära 0, bör samtidigt också
inflationen höjas till 4 eller 5 % för att hålla
näringsmaskineriet igång. Däremot bör man naturligtvis i enlighet
med vad som ovan framhållits icke förgripa sig på
någon medborgares rättigheter och äganderätt och
tillgripa större inflation än låneräntan, förutsatt att icke
produktionsapparaten genom en alltför långt gående
arbetslöshet eller genom ekonomiskt eller politiskt
inbördeskrig blivit i viss mån försvagad eller förstörd,
så att framåtskridandet blivit negativt, i vilket fall en
större inflation bliver nödvändig för att få
återuppbyggandet igång och för ernående av förlustens riktiga
fördelning å realvärden och penningar. Inflationens
storlek behöver icke på förhand bestämmas, utan
näringslivet uppstimuleras, så att en allt efter vunnen
erfarenhet lämplig minimiarbetslöshet erhålles, vilken
endast fluktuerar mellan vissa gränser.
Om näringslivet går i fullt normala gängor, skulle
man även kunna tänka sig låneräntan uppdelad i tre
delar. Vid t. e. 4 % låneränta svarar en del mot
framåtskridande, t. e. 2 %, och återstoden kan tänkas
halverad, så att prisstegringen utgör 1 %, om detta är
tillräcklig stimulans för köplusten, och återstående 1 %
motsvarar riskmarginal eller skillnaden mellan
bankernas inlånings- och utlåningsränta, som dock vid
direkt placering bortfaller.
Spararen invänder måhända, att en systematisk
inflation berövar honom hans rätt att leva på sina
besparingar. Avsikten är dock den motsatta, nämligen att
förhindra starka fluktuationer, så att hans mödosamt
förvärvade sparmedel ej övergå i andra händer.
Spararen har rätt att få en ränta, som är lika med
framåtskridandet plus inflationen, då han i så fall har sina
sparade dagsverken i behåll, så länge han icke själv
förbrukar dem.
Att framåtskridandet bestämmer den realränta, som
rätteligen kan erhållas, bör väcka till eftertanke
och mana till förståelse av trenne grundsanningar. Om
man vill behålla andras aktning och självaktning, skall
man icke leva på andras sparmedel utom i trängande
fall. Man kan icke reellt leva på räntor, utan när man
"lever på pengar", som det heter, eller rättare sagt på
ränta, så lever man antingen upp kapital eller ligger
andra till last. Man kan icke få någon realränta, om
framåtskridandet upphör genom uteblivandet av
uppfinningar, rationalisering av industri och jordbruk och
sädesslagsförbättringar.
Skulle det vara sant och riktigt, att man kan leva
på räntor, då skulle även hela jordens befolkning
kunna göra så, vilket är en absurditet.
Vid all räntabilitetskalkyl bör man strängt taget
alltid räkna med realränta och ej med låneränta. Antages
till förtydligande av detta begrepp att en person vid
ett års början har ett kapital motsvarande hundra
dagsverken, måste han erhålla en realränta lika med
framåtskridandet under året för att han vid årets slut skall
förfoga över lika många dagsverken som vid dess början.
Den tyvärr mycket utbredda uppfattningen, att krisen
och arbetslösheten bero på förbättrade sädesslag,
uppfinningar, maskinkulturen, automaten och
rationaliseringen är grundfalsk. I ett radioföredrag för någon tid
sedan yttrade föredragshållaren, en man med
doktorsgrad, bl. a. ungefär följande: "Man får väl icke
förvåna sig över, att arbetaren betraktar maskinen och
automaten med aversion, när dessa beröva honom hans
sysselsättning och levebröd." Vore detta resonemang
riktigt, skulle man med samma fog kunna säga, att
kvinnan har anledning betrakta hästen med aversion,
då denna i forna tider så småningom utträngde
kvinnorna från deras arbete framför plogen. Månne denna
begreppsförvirring kan vara orsaken till vår under
senaste decenniet påfallande näringshämmande
lagstiftning?
Av det sagda torde sålunda framgå, att man bör
avhålla sig från snabba variationer av den genomsnittliga
prisnivån, vilket väl lättast uppnås genom att avpassa
låneräntesatsen och inflationen så, att vid varje
tidpunkt realräntan hålles i möjligaste mån konstant eller
svarande mot ett för landet och tillfället önskvärt och
sunt framåtskridande.
Inflation för uppstimulering av ett framåtskridande
bör således ske långsamt och gradvis. Om vi emellertid
räkna från krigsutbrottet, ha vi haft en hastig
inflation, därefter först en snabb och senare en långsam
deflation, vilken för näringslivet haft med sig de mest
ödesdigra konsekvenser, och det är ganska förunderligt,
att vårt näringsliv i enlighet med den naturliga eller
fria anpassningens princip – det av många så
förkättrade kapitalistiska systemet – överhuvudtaget har tålt
vid en sådan grundlig påfrestning genom misskötsel av
penningväsendet, en i många avseenden
näringshämmande lagstiftning, ävensom den ofta ojämna
fördelningen av köpkraften, vilken ägt rum under de
senaste 15 åren. Det må erinras om, att realräntan under
vissa perioder 1921 och 1922 varit mycket över 50 %.
Medelvärdet från 1921 räknat till 1932 ca 10 %
– således omkring 4 gånger högre än före kriget.
Denna näringslivets härdighet torde endast kunna
förklaras av, att vår medelklass såväl som en stor del av
våra arbetare varit uppoffrande och lojalt inställda
gentemot samhället, att det överhuvudtaget icke gives något
annat i längden funktionerande system än den fria
anpassningens samt att vår produktionsapparat samtidigt
förbättras genom uppfinningar, att rationalisering ägt
rum, sädesslagen förbättrats och lantbruket
rationaliserats. Genom dessa omständigheter har det varit möjligt
hålla en dräglig standard trots en beklämmande
arbetslöshet. Hade vi däremot hållit köpkraften på en högre
nivå och utnyttjat dagsverkena bättre, skulle
arbetslösheten varit betydligt mindre. Genom inflationens
stimulerande inverkan på produktionen och därmed
minskad import hade måhända handelsbalansen lättare
kunnat hållas positiv.
Det är med all sannolikhet lättare att få ett
produktionsöverskott med stimulerat näringsliv än med
hämmat. Beaktas bör, att ett överskott kan säljas hur billigt
som helst och trots ett lågt pris göra familjen, gruppen
eller landet mera ekonomiskt oberoende. Det torde
dock vara bättre att använda ett överskott på
arbetskraft till att förbättra och fullända produktionsmedlen
än alt sälja det till verkligt underpris.
Av det sagda torde framgå, att den indirekta orsaken
till arbetslösheten är det prisfall på varor (deflation)
som pågått under en lång tid, och arbetslösheten torde
icke försvinna förrän vi av en eller annan orsak få en
prisstegring (inflation). I denna punkt äro också, mig
veterligt, nationalekonomerna ense. Sålunda ställer sig
endast frågan: Hur skall man kunna åstadkomma en
prisstegring? Att uppnå denna endast genom att
framställa mera betalningsmedel, torde vara synnerligen
problematiskt, men om detta däremot göres i samband
med uppmuntran av fri företagsamhet och privat
initiativ i form av lån m. m. och ändrad lagstiftning för
ernående av minskade risker, och – om detta icke är
tillräckligt – staten i form av beställningar hos
näringsidkare samt i sista hand i egen regi igångsätter
tillräckligt stora räntabla arbeten, så att en viss
efterfrågan både på varor och arbetskraft gör sig gällande,
så uppnås enligt min mening det önskade målet. Sådant
förfarande ökar köpkraften och samtidigt komma på
grund av större efterfrågan på arbetskraft lönerna att
kunna hållas uppe i den nivå, som för produktion
erforderlig köpkraft kräver. Av de arbeten, som sålunda
föreslagits staten till utförande både i form av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
