Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 17. 29 april 1933 - Arbetslöshetsfrågan ur ingenjörssynpunkt, av Erik Aug. Forsberg - Diskussion, av O. Wiberg, B. R:son Gyllenram, Karl A. Wessblad och G. Dalén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tider växla, växla även priserna. Det är underligt, att
människorna skola ständigt gå i flock, så att när det
är goda tider, då köpa alla, då bygga alla ut sina
fabriker och sina anläggningar, skaffa nya maskiner
osv., och i dåliga tider, aä vågar ingen göra någonting,
utan då skall allt stå stilla. Den nuvarande krisen är
ju betecknande härför. Särskilt i Amerika har detta
drag i samhällspsykologien starkt framträtt. Där är
även krisen värre än på andra håll. Om det skulle
lyckas förmå värt lands industri att bygga ut under
dåliga tider och låta bli att bygga ut under
toppkonjunktur, då skulle därmed mycket vinnas. Under
lågkonjunktur kan man med säkerhet kontrollera sina egna
kalkyler, men icke nog härmed, under lågkonjunktur
kan man även kontrollera sina konkurrenters kalkyler
till en viss grad. Om man gör nyanläggningar under
lågkonjunktur, då vet man, att dessa äro byggda på
sund ekonomisk basis och man vet även, att man far
en tillräckligt billig produkt. Bygger man däremot ut
under toppkonjunktur, dä vet man icke om det
maskineri man satt in, även giver tillräckligt billig
produkt under dåliga tider. Jiln förändring i detta
avseende måste givetvis medföra ett utjämnande av
konjunkturerna, därför att utbyggnaderna ocn
nybyggnaderna under lågkonjunktur måste giva arbete, under
det att inställandet av utvidgningar under en
toppkonjunktur måste förhindra anställandet av folk, som
under dåliga tider ej kunna bibehållas i arbetet.
En del av arbetslösheten kan man således anse bero
på att företag, som byggts eller utökats under
toppkonjunkturer, icke kunna hållas igång i full
utsträckning, när behovet av deras varor minskar eller priserna
falla. Härav förklaras den uppfattning, som
framkommit, att krisen och således arbetslösheten delvis beror
på för stark långivning under toppkonjunkturen.
Det synes som om vissa förutsättningar för allvarlig
arbetslöshet uppstått genom förändringar i själva
samhällsstrukturen – genom samma förändringar, vilka
möjliggjort den nuvarande levnadsstandarden. Genom
avstannandet av den kraftiga expansion pä alla
områden, som ägt rum under utbyggandet av stora
utomeuropeiska länder, har den arbetskraft, som ägnats ät
utbyggandet, icke längre någon sysselsättning utan blir
arbetslös. Genom den mänskliga svagheten att löpa i
flock, skärpas konjunkturerna sä att när en minskning
i behovet uppträder, blir denna minskning allvarligare
än den behövde bliva. När dessa två senaste orsaker
samtidigt uppträda och kombineras med arbetslönens
och arbetskraftens orörlighet och omöjligheten för
företagarna att reglera sina priser fullt efter
konsumtionens fordringar, då måste en allvarlig arbetslöshet
och en långvarig arbetslöshet uppkomma.
Försöka vi då finna vilka vägar, som leda ut ur den
nuvarande situationen på arbetsmarknaden, så synes
det ganska klart, att alla åtgärder, vilka på något sätt
skada eller fördyra produktionen, såsom nya skatter, nya
ämbetsverk, nya utgifter av icke arbetsbefordrande art,
medverka till arbetslöshetens ökande och arbetslönens
sänkande, under det att alla medel, som användas för
produktionens upphjälpande, minska arbetslösheten.
Det är på produktionen vi alla leva. Det är i dessa
tider produktionen, som måste stödjas, sedan föder
produktionen hela landet. Samhällsandan måste ändras.
Vi måste åter förstå, att staten icke kan och icke skall
försörja landets innevånare, utan att dessa måste
försörja sig själva på det sätt som de finna möjligt, även
om levnadsstandarden blir lägre än under högkonjunktur.
Civilingenjör Karl A. Wessblad. Jag utgår från att
vissa synpunkter på arbetslöshetsproblemet och dess
lösning omfattas av alla läger och att därför ett förslag
som tillfredsställer dessa synpunkter bör kunna
genomföras utan allt för mycken strid.
De synpunkter om vilka jag sålunda anser enighet i
huvudsak råda äro:
1) Att arbetslöshetsproblemet numera är av sådan
art att mer eller mindre permanenta statsåtgärder
krävas för dess lösning.
2) Att de medel som härtill skola användas böra
hjälpa:
a) största möjliga antal arbetslösa,
b) i möjligaste mån efter behovsprincip,
c) med högsta möjliga "verkningsgrad".
3) Att hjälpen i vad form den än lämnas om möjligt
bör vara krismotverkande och stimulera industri och
näringsliv.
4) Att den bör vara av möjligast allmänt
samhällsgagnelig natur.
5) Att den i minsta möjliga utsträckning bör desorganisera
samhällslivet särskilt för de arbetslösa själva och
deras familjer. Den arbetslöse bör sålunda helst
erhålla arbete på sin ordinarie hemort och i sitt tidigare
yrke.
6) Att arbetslöshetsbekämpandet bör ske i sådan
form att en återgång till normala arbetsförhållanden
påskyndas och underlättas.
7) Att de improduktiva kostnaderna för arbetslöshetens
bekämpande måste vara så låga som möjligt och
den apparat som för dess organisation eventuellt
ytterligare måste tillskapas ej får vara vidlyftig och dyrbar.
Såvitt det är mig möjligt att bedöma saken anser jag
alla dessa synpunkter vara synnerligen väl tillgodosedda
genom följande förslag:
1) Staten förbinder sig att genom lämpligt organ till
var och en arbetsgivare som i sin tjänst har minst 10
personer inom samma produktionsetablissemang och
vilken inom landet bedriver verksamhet för landets egna
konsumtionsbehov, för export, eller med i
arbetsprodukten i värde räknat ingående svenskt råmaterial till
minst 60 proc., utgiva ersättning för hela den arbetslön
som sådan arbetsgivare härefter utbetalar till
nyanställd eller återanställd person utöver medeltalet av
samma arbetsgivares under år 1932 anställda
medelantal arbetare (personer) inom samma arbetskategori, allt
intill ett högsta antal sålunda nyanställda personer av
10 proc. av förutnämnda medeltal.
Dylika nyanställda eller i arbete återintagna skola
antagas genom de offentliga arbetsförmedlingarna och
enligt de grunder som därför gälla, vara berättigade till
arbetslöshetsunderstöd.
2) Medverkan till dessa arbetslöners gäldande av
allmänna medel sker till 100 proc. under sex månader från
dagen för resp. nyanställdas eller återanställdas inträde
i arbete och fortsätter därefter under tolv månader
efter en fallande skala så att vid slutet av den 18:de
arbetsmånaden bidraget från allmänna medel är noll.
Här skisserade principförslag måste givetvis
utarbetas och fullständigas med detaljbestämmelser för
övervakning, kontroll och administration.
Förslaget innebär i stort sett att staten åt näringsliv,
industri, jordbruk och byggnadsverksamhet etc.,
utarrenderar de arbetslösas arbetsprestation på de angivna
villkoren.
Den bästa utvägen att giva arbete åt de arbetslösa är
att på något sätt åstadkomma deras återgång i det
arbete de tidigare haft. Detta skulle säkert genom
förslagets realiserande i hög grad främjas.
Att därmed hela arbetslösheten skulle avskaffas är
dock givetvis otänkbart. Dels existerar även i normala
tider en viss arbetslöshet, dels ändras den relativa
sysselsättningen inom olika företagsgrenar, vissa
verksamheter dö ut och andra tillskapas.
Sannolikt skulle emellertid ett realiserande på
korrekt sätt av ifrågavarande förslag inom mycket kort tid
nedbringa arbetslösheten till hälften av vad den är.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
