- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1933. Allmänna avdelningen /
159

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 17. 29 april 1933 - Arbetslöshetsfrågan ur ingenjörssynpunkt, av Erik Aug. Forsberg - Diskussion, av O. Wiberg, B. R:son Gyllenram, Karl A. Wessblad och G. Dalén - Automatisering av telefonnät å landsbygden, av Knut Larsson

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Slutligen vill jag nämna att detta förslag rent
ekonomiskt sett är vida fördelaktigare än något annat mig
hittills bekant i det att dels dess "verkningsgrad" är
mycket hög, dels dess absoluta kostnad lägre än varje
annats med motsvarande effektivitet.

Fil. dr G. Dalen. När man som ingenjör har att
göra med en maskin, som i går arbetade bra men som i
dag arbetar otillfredsställande, så undersöker man vad
det är som gör, att den icke i dag arbetar på samma sätt
som i går. Om vi tillämpa detta på produktionsmaskineriet
och begränsa oss till Sverige och svenska
förhållanden, så finna vi, att orsaken till att
produktionsmaskineriet icke arbetar som förr är den, att prisnivån
ändrat sig från 1929 och 1930 till i dag. Under åren
1929 och 1930, som voro relativt normala år, låg
varuprisnivån över produktionskostnaderna. Från 1925 till
1930 har det genomsnittliga prisindex fallit. Samtidigt
ha produktionskostnaderna gått ned med en eller annan
procent. Om produktionsartiklar framställas med
negativ vinst, då måste produktionen avstanna och detta
leder till stor arbetslöshet. En utjämning mellan
varuprisnivån och produktionskostnaderna kan då ske
antingen därigenom att varuprisnivån höjes eller genom
att man söker få ned produktionskostnaderna. Dessa
senare äro emellertid så fastlåsta, att det icke är
möjligt att nämnvärt sänka produktionskostnaderna, och de
försök som göras i detta avseende äro ytterligt
otillfredsställande och kunna icke leda till något resultat.
Det återstår då icke något annat än att söka höja
priserna till den nivå, som förefanns 1929 och 1930 – först
då kan man ha utsikt till att få fart på produktionsmaskineriet.
Under dessa sista månader har den åsikten
blivit allmän över hela världen, att man måste söka en
anpassning antingen genom att sänka produktionspriserna
så att de komma i jämnhöjd med varupriserna
eller, om detta icke går, inrikta sig på en förhöjning av
varupriserna. Man kallar ju detta sista för inflation och
vill hålla den ifrån sig, därför att man anser den vara
skadlig. Nu finnes det alltid köpare och säljare.
Köparen vill alltid få varan billigt och säljaren vill alltid
få bra betalt för sin vara. Mellan dessa båda intressen
bör finnas ett jämviktsläge, och det är ett
samhällsintresse att detta bibehålles. Vid en deflation kräver
detta intresse att en verklig prisförhöjning
åstadkommes, och vid extra höga pris är det ett samhällsintresse
att priserna kunna bringas nedåt. Tillämpat på
nuvarande förhållanden, så innebär detta att den svenska
prisnivån bör höjas. Om vi redan 1929 eller 1930 släppt
guldmyntfoten och bankerna fått den instruktionen, att
de skulle söka bibehålla prisnivån, så hade det sett
annorlunda ut än det nu gör.

Varje stat, som har fritt val, kan höja priserna till
den nivå, den vill, och detta bleve lättare för en stat
som Sverige, som 1929 till 1930 balanserade dessa
priser med produktionskostnaderna, än för andra stater,
som ha en prisnivå, som icke motsvarar de gällande
produktionskostnaderna.

Genom att riksbanken går in för att åstadkomma
ett normalt jämviktsläge på prisnivån, ha vi utsikter
till att få slut på den extraordinära arbetslösheten. För
närvarande ha vi låga priser och överskott på alla
varor. Men vid varje prisfall blir det alltid så, att
köpkraften sjunker fortare än produktionsbegränsningen
kan äga rum, och vid varje prishöjning blir det alltid
så, att köpkraften stiger fortare än produktionsökningen.

AUTOMATISERING AV TELEFONNÄT Å LANDSBYGDEN.

Av civilingenjör Knut Larsson.


Inom alla områden arbetas det på att ersätta den
mänskliga arbetskraften med maskiner. Så är ock
förhållandet inom telefonien, där telefonisterna å
växelstationerna ersättas med maskiner.
Kostnaderna för telefonisterna utgöra en mycket
betungande del av driftskostnaderna. Detta gör sig
särskilt gällande, när en samtalstörbindelse skall
uppsättas över ett flertal växelstationer. Ävenså
blir det dyrbart att hålla växelstationerna öppna för
trafik på natten och andra trafiksvaga tider.

Vid automatisering av ett telefonnät ersättas
telefonisterna å växelstationerna med maskiner, som
med ett gemensamt namn kallas väljare. Det finnes
väljare av många olika slag och av olika storlekar.
Väljarna motsvara närmast de kopplingssnören, som
vid de manuellt betjänade växelstationerna användas
för att förbinda olika abonnentledningar och
förbindelseledningar med varandra.

Då vid automatiseringen telefonisterna borttagas
från växelstationerna måste även abonnentapparaterna
förses med en mekanisk anordning medelst
vilka abonnenterna kunna sända strömimpulser till
stationen för väljarnas manövrering. Den vanligaste
anordningen härför är fingerskivan, med vars hjälp
abonnenten siffra efter siffra kan kombinera numret
på den abonnent han vill komma i förbindelse med.
Dessa impulser påverka väljarna, så att en
samtalsförbindelse successivt utsträckes över
mellanledningar och förbindelseledningar till den önskade
abonnenten.

Den energi, som behövs för att inställa väljarna,
tages från en kraftkälla å växelstationen och det
arbete abonnenten nedlägger på fingerskivans
inställning användes endast för utlösning av denna
energi.

Om man betraktar en karta över ett lands
befolkningstäthet, finner man att människorna
huvudsakligen bosatt sig i tätt bebyggda samhällen med större
eller mindre avstånd dem emellan. Ett sådant
samhälle betraktas från telefonteknisk synpunkt såsom
ett lokalnät. För ett sådant lokalnät anordnas i
allmänhet en växelstation med abonnentledningarna
strålformigt utgående därifrån.

Ett telefonnät kan med hänsyn till kostnaderna
uppdelas i tre huvudgrupper, nämligen:
växelstationen, ledningarna och abonnentapparaterna. Den
största delen av kostnaderna faller därvid på
ledningarna. Vid stora lokalnät delar man därför upp
växelstationen i flera, vilka sammanbindas med
förbindelseledningar för att möjliggöra sammankoppling
av abonnentledningar anslutna till olika växelstationer.
Den totala ledningslängden och därmed även
kostnaden blir på detta sätt mindre.

Trafiken mellan abonnenter anslutna till olika

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Oct 18 15:29:14 2024 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tektid/1933a/0169.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free