Teknisk Tidskrift / 1933. Allmänna avdelningen / 160 (1871-1962) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 17. 29 april 1933 - Automatisering av telefonnät å landsbygden, av Knut Larsson

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Fig. 1.

Fig. 2.

Fig. 3.

lokalnät betecknas på olika sätt allt efter
avstånden mellan lokalnäten samt även på grund av andra
omständigheter: närtrafik mellan större städer och
deras förorter; landstrafik mellan orter på mindre
och medelstora avstånd; interurbantrafik på stora
avstånd. Några bestämda gränser kunna i
allmänhet icke uppdragas mellan dessa trafikgrupper.
Grunden till uppdelningen är emellertid kostnaderna
för förbindelseledningarna mellan lokalnäten.
Härmed sammanhänger taxefrågan. För att förränta de
dyrbara långa ledningarna måste samtalen debiteras
allt efter ledningarnas längd eller kostnader i övrigt
samt med hänsyn till samtalstiden.

En grundförutsättning för all automatisering av
telefonnät är att ett tillräckligt antal
förbindelseledningar kunna anordnas på ett ekonomiskt sätt.
Denna förutsättning förefinnes alltid i ett lokalnät
med en växelstation. Även i lokalnät med flera
växelstationer spela förbindelseledningarna i detta
avseende knappast någon roll. Detsamma är i
allmänhet förhållandet med närtrafiken. Ett helt
annat blir förhållandet, när förbindelseledningarna
få avsevärda längder – kanske hundratals
kilometer. Då kan man av ekonomiska skäl icke
anordna så många ledningar att en samtalsförbindelse
omedelbart kan uppsättas. I sådana fall tillgripes
beställningsförfarandet med manuell betjäning. Å
en interurbanstation samlas beställningarna och
expedieras allt eftersom respektive förbindelseledningar
bliva lediga. Härav inses att trafiken å de långa
ledningarna, dvs. den egentliga interurbantrafiken,
i allmänhet icke lämpar sig för automatisering i här
avsedd mening. Mellan de båda anförda
ytterligheterna, lokaltrafik och interurbantrafik, faller det
område, som benämnts landstrafik, dvs. trafik mellan
lokalnät på små och medelstora avstånd. Härvid är
att märka att denna landstrafik kart vara antingen
avgiftsfri eller avgiftsbelagd eller en blandning av
bådadera.

De mångskiftande tekniska och ekonomiska
problem som uppstå vid automatisering av landstrafik,
sådan denna här har definierats, sammanfattas under
begreppet automatisering av telefonnät å landsbygden.

Såsom tidigare framhållits avser automatiseringen
huvudsakligen att nedbringa växlingskostnaderna
och att upprätthålla expeditionstiden under hela
dygnet. Mot denna besparingssträvan verkar vid för
långt driven automatisering fördyring av
förbindelseledningarna, därigenom att dessa i många fall
på grund av sitt ökade antal kunna bliva alltför
ekonomiskt betungande. Hur långt man skall sträcka
automatiseringen blir sålunda en kompromiss mellan
besparingar i växlingskostnader genom telefonisternas
indragande och kostnadsökningar genom ökade
linjebyggnader. Ett par viktiga omständigheter, som
hava ett visst inflytande på beräkningarna över
automatiseringens ekonomiska bärighet, äro taxefrågan
och trafikfördelningen, vilken senare kanske väger
allra tyngst till fördel för automatisering av
närtrafiken, då denna för förorternas vidkommande
utgör en relativt stor del av hela trafiken.

Landslinjenätens uppbyggnad är den viktigaste
frågan med hänsyn till förbindelseledningarnas stora
ekonomiska betydelse vid automatiseringen. Med
landslinjenät avses i detta sammanhang
förbindelseledningarna mellan lokalnäten i ett landsdistrikt.
Om ett landsdistrikt omfattar t. e. nio lokalnät, så
vore det ur ren trafiksynpunkt enklast att, såsom
visas i fig. 1, varje lokalnät hade en särskild via till
vart och ett av de övriga åtta lokalnäten. En
samtalsförbindelse skulle då aldrig behöva ledas över
mer än två stationer. Detta leder emellertid i
allmänhet till allt för stora kostnader, då trafiken blir
uppdelad i så små delar, att ledningarna i de härför
erforderliga viorna ej kunna ekonomiskt utnyttjas.

Genom att förlägga landsledningarna såsom visas
i fig. 2 nedbringas viornas antal till en fjärdedel i
jämförelse med det i fig. 1 visade systemet.
Härigenom ernås bättre utnyttning av ledningarna, så
att deras antal avsevärt minskas, samtidigt som
deras längd också minskas. En bidragande orsak
till det bättre utnyttjandet av ledningarna är att för
de sex yttre lokalnäten hela landstrafiken går på
en enda via för varje lokalnät. En nackdel med
den i fig. 2 visade förläggningen av landsledningarna
är att vissa samtalsförbindelser måste ledas
över tre eller fyra stationer, vilket vid manuell
expedition ger dryga växlingskostnader. Vid
automatisering däremot har det ingen betydelse i detta
avseende. En annan nackdel är att vissa
lokalstationer (de tre inre) ha blivit belastade med dem

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>