Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 22. 3 juni 1933 - Teknokrati, ett amerikanskt slagord, dess innebörd och syfte, av G. Settergren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
det demokratiska programmet, utan om programmet
"slut på Hoover".
Den unga amerikanska nationen lever underligt
nog under världens ojämförligt äldsta f. n.
tillämpade konstitution, vilken i likhet med deras
lagstiftning i övrigt, särskilt den ekonomiska, är till stora
delar hopplöst föråldrad. Till de mest anmärkningsvärda
dragen hör det fyra månaders interegnum, som
äger rum mellan presidentvalet och den nya regimens
övertagande av regeringen. Under dessa väntans
månader, denna gång fyllda av panikartad indignation
och nästan lika panikartade förhoppningar, befann
sig onekligen Förenta staternas befolkning i ett
tillstånd av utomordentlig mottaglighet för rykten, för
förkunnelser och för kvacksalveri ekonomiskt och socialt.
Blott fyra år tidigare hade Hoover accepterat
nationens val med följande stolta ord: "Ett av (de
äldsta och kanske det noblaste målet för människans
strävan är avskaffandet av fattigdomen. I dag äro vi
här i Amerika närmare den slutliga triumfen över
fattigdomen än någonsin förut i något lands historia.
Fattigdomen försvinner från oss. Ännu hava vi icke
nått målet, men när vi nu givas ett tillfälle att
fortsätta med de sena stolta årens politik skola vi snart
med Guds hjälp vara i sikte av den dag, då
fattigdomen blivit bannlyst från denna nation. Det gives
ingen bättre garanti mot fattigdom än arbete för alla
och detta är det främsta syftet med den politik vi
företräda." Samme Hoover, som yttrade dessa stolta
ord, måste fyra år och fyra månader senare åhöra den
skildring av förhållandena i Amerika, som Roosevelt
lämnade då han övertog makten ur företrädarens
händer. Roosevelt yttrade bl. a.: "Värden hava sjunkit
till fantastiska nivåer, våra fabriker sakna order,
skatterna hava stigit, vår betalningsförmåga har
sjunkit, administrationer av alla slag möta minskade
inkomster, handelsvägarna ligga tillfrusna, den
industriella företagsamheten har nedvissnat, farmarna
sakna marknad för sina produkter, tusentals familjer
hava förlorat resultatet av åratals strävsamt arbete,
en här av arbetslösa medborgare kämpa för blotta
existensen och lika många arbeta mot otillräcklig
lön för sin möda. De som behärska omsättningen av
mänsklighetens varor hava misslyckats genom sin
inskränkthet och sin inkompetens, samvetslösa
penninghajar hava använt metoder, som förkastas av
människors hjärtan och hjärnor."
Hoovers seger hade givit New York-börsen ett nytt
slagord. Det lydde: "Fyra nya år av välstånd." Den
3 september 1929 – Hoover hade då suttit vid
makten i sex månader – nåddes höjdpunkten av den
amerikanska välståndstypen uttryckt i börsnoteringar.
Index för New York-börsens 50 mest typiska
aktier låg då över 250, när man som bas räknar 1926
års läge. Två månader senare hade denna index från
250 sjunkit till 140 som ett resultat av alla tiders
största börskrasch. Detta läge ansågs då ofattligt
och katastrofalt lågt, ingen anade att man jämt fyra
år senare, den dag då Roosevelt valdes, skulle för
samma index hava att teckna siffran 55. Den ligger
i detta ögonblick omkring 45, alltså åtskilligt mindre
än en femtedel av högkonjunkturvärdet.
Det kan också vara intressant att se vad fackmännen
och den vetenskapliga "sakkunskapen" haft
att säga. Professor Irving Fisher, Amerikas då
kanske högst skattade konjunkturexpert och mest
avlyssnade ekonomiske profet, yttrade i ett tal den
17 oktober – jämt en vecka före den definitiva
kraschen: Aktienoteringarna hava nått vad som
synes vara ett permanent höjdläge, dock komma de
antagligen att inom några månader nå ännu högre
priser. Kvällen före katastrofen den 24 okt. uttalade
han bestämt, att det fanns intet osunt eller riskabelt
i prisläget.
Den nu förolyckade chefen för National City Bank,
Charles Mitchell, kom från Europa två dagar före
kraschen. Hans ivrigt väntade ord lödo: "Jag vet
intet betänkligt av betydelse beträffande börsläget
eller det allmänna affärs- och kreditläget."
Stöten mot det amerikanska välståndssystemet
synes på det hela taget hava varit lika oväntad för
de initierade, för kapitalisterna, för industriledarna,
för nationalekonomerna som för the man in the street.
Dess effekt på den amerikanska mentaliteten kan
knappast överskattas. En kännare skriver:
"Prosperity är något mer än endast ett ekonomiskt
tillstånd, det är ett sätt att se och tänka.
Högkonjunkturen hade varit något mycket mer än
höjdpunkten på en börskurva, den hade varit
höjdpunkten i en hel tidsperiod av amerikanskt
masstänkande och mass-kännande. Knappast någon man
eller kvinna i landet hade kunnat undgå att beröras
därav och nu underkastas ett plötsligt och brutalt
krossande av illusioner och förhoppningar. När
välståndet ebbade ut, funno U. S. A:s medborgare snart,
att de levde i en annan oanad värld, som krävde
nya synpunkter, nya tänkesätt, nya värdesättningar.
Det psykologiska klimatet hade ändrats. Amerikas
livsflod sökte sig nya fåror. Det första efterkrigsdecenniet
hade nått sitt slut; en era hade fullbordats.
Scotts avslöjande.
Efter denna lilla utvikning från ämnet återgå vi
till teknokratien igen. Vi ha i det föregående
erfarit att teknokratien på ett enastående sätt lyckats
dra allmänhetens uppmärksamhet till sig. Men så
småningom började också själva Wall Street
intressera sig för saken. Anledningen härtill var
tvåfaldig. Dels tycktes man ha fått för sig, att
teknokratien innebar något dunkelt nytt angrepp på den
redan till botten pressade prisnivån, och dels
uppstod i finansiella kretsar i New York föreställningen
om att teknokratien hade mer eller mindre färdig
en plan för en ny social och industriell
samhällsbyggnad, avsedd att ersätta kapitalismen, och att
teknokratien var aktivt sysselsatt med att skaffa
medel för att organisera utformningen av och
propagandan för denna plan.
Wall Streets intresse visade sig bli mycket
ödesdigert för Scott. Under förmedling av Society of
Arts and Sciencies arrangerades i början av
innevarande år en presentationsbankett, där Scott och
teknokratien iskulle sammanföras med den verkliga
sakkunskapen. En New York journalist har skrivit,
att han aldrig bevittnat ett sådant koncentrat av
New Yorks spetsar inom finans-, industri- och
sociala vetenskaper som det auditorium, vilket
samlats för att höra Scott och äta till hans ära. Säkert
är, att ej heller tidigare så vidlyftiga arrangemang
vidtagits i Förenta staterna för radiering av ett
uttalande från en talarstol. Scott kom, såg, men han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
