Teknisk Tidskrift / 1933. Allmänna avdelningen / 268 (1871-1962) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 27. 8 juli 1933 - Stjärtlösa flygplan, av K. G. Molin

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Fig. 2. Den senaste Pterodactylenmaskinen, Mk IV. (Flight foto.)

Visserligen kan en kraftigare verkan uppnås genom
rodrens placering i slip strömmen, men maskinens
manöverförmåga blir å andra sidan onödigt mycket
beroende av motorns funktion – roderverkan varierar
ju alltefter motorns varvtal. En av de farligaste
verkningarna därvidlag uppträder vid motorfel
strax efter starten, varvid slipströmmen plötsligt
upplöses i oregelbundna luftvirvlar, vilket i sin tur
medför en avsevärt försämrad roderverkan, vanligen
resulterande i spin.

På ett stjärtlöst plan med rodren ytterst på
vingarna kombineras ofta höjd- och skevningsrodren;
man använder alltså endast ett par roderytor.
Spaken skötes på vanligt sätt; vid rörelse framåt och
bakåt fällas roderytorna nedåt resp. uppåt, och när
spaken flyttas i sidled, fungera de såsom
skevningsroder. En kombination av dessa rörelser är
givetvis också möjlig. Innerdelarna av vingarna ha
större inställnings vinkel än de yttre, vilket medför,
att de inre delarna vid en stegring av planet uppnå
sitt c_amax-värde före de yttre delarna. Överstegring
kan därför aldrig komma i fråga: en ytterligare
stegring av planet orsakar en minskning av
innerdelarnas lyftkraft, och planet går automatiskt över
till en lägre anfalls vink el. Under hela tiden ha de
yttre delarna, där rodren äro placerade, en relativt
låg anfallsvinkel, och rodren störas icke av luftvirvlar,
som annars uppträda vid stora anfallsvinklar.

Skillnaden i inställningsvinkel mellan ytter- och
innerdelarna av vingen innebär dock även en
nackdel: vid låga hastigheter – t. e. i långsam glidflykt
och vid landning – kunna endast de inre delarna av
vingen till fullo utnyttjas: planet flyges med bästa
möjliga anfalls vinkel för dessa delar, varvid
emellertid ytterdelarna ha lägre anfallsvinkel och därmed
också lägre lyftkraft.

Det stjärtlösa planet är något lättare än de
vanliga flygplan typerna; man räknar med en
viktbesparing på 5–7 %. Själva vingkonstruktionen blir
däremot något tyngre än i vanliga fall.

Förutom ett antal segelflygplantyper byggas
numera även stjärtlösa motordrivna maskiner, av vilka
den första av betydelse var den av engelsmannen
Hill konstruerade "Pterodactylen". Den
ursprungliga typen kom till under åren 1925–26 och har
sedermera följts av tre nya maskiner; den senaste
för kort tid sedan. Den förstnämnda, Westland-Hill
Pterodactyl Mk I, var en liten maskin med en
totalvikt av endast 310 kg. Maximalhastigheten uppgick
till 113 km/tim, och landningshastigheten till 45
km/tim. Motorn var en Bristol-Cherub på normalt
30 hkr, placerad bakom sittplatsen.

Den senaste maskinen, Mk IV, som i likhet med
alla engelska nykonstruktioner ängsligt bevakas av
Air Ministry under ett par års tid, är i princip lik
sina föregångare. Av de uppgifter om densamma,
som man törs släppa ut, framgår, att maskinen är
ett tresitsigt, högdäckat monoplan, försett med en
bakom kabinen placerad Gipsy III-motor.
Spännvidden är 13,5 m, längden 5,97 m, vingytan 24 m²
samt totalvikten 913 kg.

Pterodactylen har i enlighet med vad som förut
nämnts dels ett sidoroder vid vardera vingspetsen,
dels kombinerade höjd- och skevningsroder.
Sidorodren sitta på den senaste typen ovanför vingen

Fig. 3. Förslag till femmotorig långdistansmaskin; konstruktör Alexander Lippisch. (Ur ZFM).

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>