Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 35. 2 sept. 1933 - Några principfrågor vid industriella kostnadsberäkningar, av Ragnar Liljeblad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
materialet i huvudsak tages från tillverkningens
förråd, kan däremot differenser uppkomma. Dagspriset
får naturligtvis där icke av praktiska skäl ändras
varje dag, utan det lämpligaste är att i en
materialnotering för allt förrådsmaterial fastställa
standardpriser å material att gälla under viss tid. I regel
är det så vid större tillverkningar, där en mängd
olika material ingår, att priset å en del material
sjunker och å en annan del stiger, så att härigenom
en utjämning uppstår. Först då prisändringen är
så betydande, att den i nämnvärd grad ger sig direkt
tillkänna i den färdiga varans pris, bör man ändra
materialnoteringen motsvarande det nya dagspriset.
I själva verket äro, åtminstone vid mera
komplicerade fabrikationer, de praktiska fördelarna med
standardpriser å material, som jag senare skall visa,
så stora, att metoden även i tider av relativt
stabila priser är vida överlägsen den, som räknar med
det tillfälliga inköpspriset å materialet.
2. Jag skulle alltså som andra princip för
kalkylen vilja fastslå, att material i allmänhet bör ingå
med ett för en viss tidsperiod fastlagt standardpris
så nära som möjligt motsvarande dagspriset. För
större specialorder, liksom för säsongtillverkningar
kunna modifikationer förekomma. Vid starka
prisfluktuationer måste prisändringen diskonteras vid
fastställande av standardpriset som då alltså avviker
från dagspriset.
Efter materialet brukar i kalkylen komma det
direkta eller produktiva arbetet. Härom är ej
mycket att säga. Vid den vanligaste betalningsmetoden,
styckeackord, har man ju ej att göra annat
än att i kalkylen insätta de beräknade eller
eventuellt redan fastställda ackordsprisen.
Vad till slut den tredje posten eller omkostnaderna
angår, kunna dessa tydligen ej direkt ingå i
kalkylen. Man får utgå från vissa beräknade
omkostnader eller pålägg, olika för olika tillverkningar,
fastställda på grundval av omkostnaderna vid
normal omsättning. Att ge några generella regler för
huru normalomsättningen bör fixeras torde vara
omöjligt. Vid en sådan industri somverkstadsindustrien,
där skiftarbete åtminstone på enstaka
avdelningar är lätt att ordna men dock ej får
betraktas som normalt, kan det ofta vara lämpligt att
fastställa produktionsmöjligheterna vid enkelt skift
såsom normalproduktion. Hur en påläggsberäkning
lämpligen uppställes och de olika omkostnaderna
fördelas, skall jag här ej i detalj ingå på. Några
principfrågor av mera allmänt intresse kan jag dock
ej undgå att beröra.
Vissa omkostnadei äro närmast proportionella
mot det ingående materialets värde. Det gäller
framförallt inköps- och förrådskostnader. Dessa
kostnader böra då inräknas som ett procentuellt
pålägg på materialpriset. Andra kostnader äro
däremot mer eller mindre proportionella med arbetet,
vare sig arbetstiden eller arbetslönen. Dit höra
exempelvis reparation och underhåll av arbetsmaskiner
och verktyg, hjälpmaterial av olika slag, som ej
direkt bli en del av den färdiga varan, indirekt
arbetslön, arbetsledning, lokal- och maskinhyra m. m.
Generellt torde man väl kunna säga, att dessa
kostnader närmast äro en »funktion av arbetstiden, och
vid rent teoretiska principiella utredningar är det
nog riktigast att utgå därifrån, Vid en ej alltför
liten tillverkning, där arbetsgrupperna äro på
lämpligt sätt utvalda, kan man dock i allmänhet komma
till fullt lika riktiga resultat genom att räkna
arbetsomkostnaderna såsom en procent på den direkta
lönen.
För praktiskt bruk kan man vinna stora fördelar
genom att räkna arbetsomkostnaderna såsom en
procent på arbetslönen istället för på arbetstiden,
särskilt då styckeackord tillämpas. Bland annat
kan tidskrivning eller tidstämpling här undvikas
med alla de stora kostnader, som följa härmed.
Kalkylen blir även enklare till sin uppställning, då
arbetslönen ju under alla omständigheter måste
uträknas. I tider av hastigt stigande eller fallande
priser förefinnes dessutom den fördelen, att direkta
lönerna och omkostnaderna variera i samma
riktning, varför påläggsberäkningen ej så ofta behöver
ändras. Jag förutsätter naturligtvis, att vid
företaget ifråga en ordnad ackordssättning med
noggranna tidsstudier förefinnes, så att de för övrigt
oftast mycket otillförlitliga tidsuppgifterna icke
erfordras som kontroll på ackorden.
Slutligen finnas en del kostnader, som varken bero
direkt på materialet eller på arbetet utan närmast
på de sammanlagda kostnaderna härför, såväl
direkta som indirekta. Vi bruka vid Asea kalla dessa
kostnader grundvärdeomkostnader. Hit höra
framförallt konstruktionskostnader, ränta å pågående
arbeten samt garantiomkostnader. Dessa kostnader
böra lämpligen läggas som ett pålägg på summan
av materialkostnaden, materialpålägget, arbetskostnaden
och arbetspålägget, eller som denna summa
brukar kallas vid Asea, grundvärdet.
Att kostnadsfördelningen även i övrigt utföres
riktigt, så att på varje avdelning eller för varje
arbetskategori endast komma de omkostnader, som
direkt höra tillsammans med denna avdelning eller
kategori och dessutom en rättvist avvägd andel i
kostnader gemensamma för flera avdelningar,
behöver jag ej här närmare ingå på. Då man ibland
brukat förneka nödvändigheten av att, såsom jag
här ovan skisserat, fördela kostnaderna såväl på
material som arbete och i stället lägga alla
kostnaderna på arbetet, vill jag påpeka, att man
därigenom kan komma till synnerligen missvisande
resultat. Man kan ofta genom förändringar i en
konstruktion spara arbete genom att kosta på mera
material och omvänt. Äro då alla omkostnaderna
lagda på arbetet, kommer konstruktören ofelbart att
sträva efter att öka materialet på bekostnad av
arbetet, och detta till en grad, som faktiskt gör
konstruktionen dyrare i tillverkning. För vissa
tillverkningar, där konstruktionen helt bestämmes av
tekniska grunder och där materialet ingår med en
relativt låg procent, kan man visserligen förenkla
kalkylen och belasta arbetskostnaden även med alla
grundvärdeomkostnaderna. Vid tillverkningar, där
materialet spelar en större roll, är dock denna
förenkling icke att rekommendera.
3. Jag skulle alltså som tredje princip vilja
fastställa, att omkostnaderna böra fördelas på rättvist
sätt mellan material och arbete. Olika avdelningar
eller olika, kategorier av arbete skola bära olika
pålägg alltefter de omkostnader de draga.
En synnerligen viktig synpunkt beträffande
omkostnaderna är deras egenskap av fasta eller rörliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
