Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 35. 2 sept. 1933 - Några principfrågor vid industriella kostnadsberäkningar, av Ragnar Liljeblad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kostnader. Någon fast gräns finnes icke mellan
dessa olika typer, övergångsformer finnas, som bruka
kallas halvfasta. Dessutom är det att märka, att
många kostnader, som vid en kortvarig stagnation
ännu kunna betraktas som fasta, vid en längre
period av driftsinskränkning däremot måste räknas
såsom rörliga. Det är dock möjligt att göra en för
praktiskt bruk någorlunda användbar uppdelning
av omkostnaderna i fasta och rörliga. Med hjälp
av de direkta kostnaderna för material och arbete
samt de rörliga omkostnaderna kan det s. k.
minimipriset beräknas, dvs. det lägsta pris, till vilket det
kan vara ekonomiskt berättigat att sälja ett
fabrikat. Detta minimipris är, kan man säga, också ett
slags tillverkningspris, som i många fall är av stor
vikt att känna till. Det illustrerar alltså på sätt
och vis, vad jag nämnde i början, att man för olika
syftemål får tänka sig olika kostnadsbegrepp. Det
egentliga tillverkningspriset resp. självkostnadspriset
ligger under normala tider till grund för
försäljningspriset. Minimipriset har en annan betydelse.
I svåra depressionstider är det nämligen ofta detta
pris, som närmast bestämmer det lämpliga
försäljningspriset, då det fastställer det lägsta pris, till
vilket det kan vara ekonomiskt försvarligt att sälja
en vara. Minimipriset har också sin betydelse, när
det exempelvis gäller att avgöra, huruvida jag skall
tillverka en vara i den ena eller andra maskinen
resp. i den ena eller andra verkstadsavdelningen,
som redan står till mitt förfogande och som icke är
fullt utnyttjad, varför jag alltså har i mitt fria val
att låta tillverkningen försiggå på det ena eller
andra stället.
Man brukar ibland se det påståendet, att man i
sistnämnda fall vid jämförelsen bör använda sig av
det vanliga tillverkningspriset, dock med
frånräknande av eventuellt inräknad räntekostnad, men
detta är naturligtvis ett fullkomligt misstag. Det är
minimipriset, som i detta fall är avgörande, och
räntan har här ingalunda någon särställning.
Detta framgår bland annat därav, att exempelvis
den rörliga räntan givetvis måste medtagas. Är det
exempelvis fråga om att överflytta tillverkningen
av ett visst fabrikat från en avdelning, där
bearbetningen sker tempovis i stora satser, till en annan
avdelning med flytande tillverkning, så får man vid
bedömning av den ekonomiska fördelen härav
naturligtvis taga hänsyn till den besparing man gör i
ränta å pågående arbeten. Denna ränta är i ett
sådant fall ofta ej utan betydelse, då tiden för
orderns bearbetning i verkstaden ofta kan minskas
från månader till dagar.
Något annorlunda ligger förhållandet, om jag vill
bedöma, huruvida en ny kapitalinvestering för
omläggning av arbetsmetoderna, anskaffning av nya
arbetsmaskiner m. m. är ekonomiskt berättigad eller
icke. För en sådan jämförelse måste ännu ett annat
kostnadsbegrepp införas. Även här får jag jämföra
de rörliga kostnaderna för de båda fallen, men jag
måste därvid komma ihåg, att eftersom synpunkten
är en annan, blir också iippdelningen av kostnaderna
i rörliga och fasta en annan. För den anläggning
jag redan har, är exempelvis räntan att betrakta
som en fast kostnad, vilken utgår oberoende av om
anläggningen fortfarande funktionerar eller skrotas.
Räntan på de eventuella nyanskaffningarna är däremot
att betrakta som rörlig, då den ju endast
behöver utbetalas för den händelse anskaffning
verkligen kommer till stånd. Däremot äro naturligtvis
de beräknade reparationskostnaderna att betrakta
som rörliga såväl för de nya maskinerna som för de
gamla.
Överhuvudtaget kan man säga, att om en
kostnadskalkyl skall visa vägen, när det gäller att taga
ställning till en bestämd åtgärd, skola i de båda
fallen som jämföras endast de element i kostnaderna
medtagas, som röna inflytande genom
ställningstagandet ifråga.
4. Den fjärde principen blir alltså, att omkostnaderna
böra uppdelas i fasta och rörliga kostnader.
Beträffande de olika omkostnadsposterna skall
jag närmare beröra endast en del, om vilka
meningsskiljaktigheter ofta visat sig förefinnas.
Generellt kan man säga, att i kalkylen såsom direkt
material eller arbete endast skall ingå sådant, som
principiellt är möjligt att förutberäkna. Så skall
exempelvis fel under tillverkningen i allmänhet ej
upptagas såsom en direkt kostnad för ordern. Detta
är icke endast en praktisk fordran, då det ju i varje
fall icke är möjligt att i förkalkylen insätta det
principiellt icke förutberäkningsbara. Det
intresserar mig ej heller alls att veta, exempelvis vilka av
ett hundratal elektriska motorer, som normalt komma
fram per dag å en viss avdelning, som komma att
gå sönder vid isolationsprovet. Även för
efterkalkylen är det alltså alldeles meningslöst och
värdelöst att fördela dylika oberäkneliga fel på de
enskilda order, på vilka de händelsevis inträffa.
Däremot intresserar det mig mycket, huru stor procent
av maskinerna som går sönder, eller överhuvudtaget
huru stora garantikostnader avdelningen ifråga har
absolut taget och i jämförelse med andra
avdelningar. Alla dessa kostnader böra därför föras på
särskilda garantikonti, olika för de olika
avdelningarna. Härigenom blir det på ett helt annat
sätt möjligt att övervaka garantikostnaderna och
kontrollera dem, än om de drunkna i de enskilda
orderna. Kostnader för dylika fel, de s. k.
garantiomkostnaderna, komma därför i kalkylen att ingå i
grundvärdepålägget för alla order, oberoende av om
något fel å dem händelsevis uppstår under
tillverkningen eller icke. Naturligtvis kan det finnas fall
vid rena specialkonstruktioner, som i och för sig till
stor del äro ett experiment, då även ändringskostnader
böra föras direkt på ordern som en direkt
kostnad, men då bör även redan i förkalkylen ett
bestämt belopp upptagas härför. Så snart emellertid
fabrikationen av en viss art fabrikat är så stor, att
man statistiskt kan fastställa dylika felaktigheter,
kommer man alltid till riktigare resultat genom att
använda sig härav och medtaga denna kostnad som
ett allmänt pålägg.
5. Som femte princip skulle jag alltså vilja
fastslå att i kalkylen skall som direkt material- eller
arbetskostnad endast upptagas sådana kostnader,
som, principiellt äro möjliga att förutsäga.
Tillfälliga kostnader, såsom garantikostnader, böra, där
så ske kan, fastställas statistiskt för olika
tillverkningar och fördelas genom ett däremot svarande
pålägg på alla order.
Att avskrivningarna utgöra en omkostnad, som
bör ingå i tillverkningskostnaden torde väl alla vara
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
