Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 37. 16 sept. 1933 - Kniven på strupen, av C. K. - Köp ej maskiner med olämpliga skydd, av Gustaf Forsberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Men skola statsmakterna då helt kallblodigt åse
hur biltrafiken tappar blodet av järnvägarna? Ja,
det ekonomiska system, till vilket vi i varje fall
ännu så länge bekänna oss, vet icke av något annat
än att "the fittest will survive". Kunna icke
järnvägarna reda upp den saken och vi i alla fall
behöva dem låt oss säga för person- och
massgodstransport på längre sträckor och av militära skäl,
så få de väl subventioneras på ett eller annat sätt, men
icke därigenom att man söker kväva en livskraftig
konkurrent. – Vi äro emellertid icke där ännu.
Man står säkerligen ännu endast vid början av
den omorganisation och rationalisering som
järnvägarna tvingats underkasta sig genom
bilkonkurrensen och vari för S. J:s del elektrifieringen är
ett förnämligt led. Vi veta för litet om järnvägsdrift
för att kunna göra några bestämda påståenden. Men
vi tro att ett intensivare fullföljande av de många goda
tankar och förslag som under de senaste åren
framkommit tillsammantagna skulle högst väsentligt
förbättra järnvägarnas ställning. Det gamla
spörsmålet om lämplig fusionering av vissa enskilda
mindre järnvägsförvaltningar är en sådan åtgärd.
Särintressen beträffande taxor hos vissa ägare
– kommuner och större trafikanter – jämte de
cbotfärdigas förhinder inom resp. järnvägsadministrationer
äro här hinder som måste övervinnas.
Motorvagnsdriften är ännu outvecklad men har fått
en stöt framåt genom statsmakternas åtgörande vid
årets riksdag. Samverkan mellan järnvägar och
bilföretag har på många håll utvecklats lyckligt
företrädesvis genom att järnvägarna börjat egen
bilrörelse. – Finns det något hinder för statens
järnvägar att, hämta gods med egna eller
kommissionärers bilar vid magasin, varulager och fabriker i
Stockholm och leverera godset på samma sätt direkt
till adressat i Malmö i lika gott skick och till samma
pris som en enskild lastbilägare vilken
transporterar det med bil hela vägen? Äro våra större
järnvägsstationer försedda med de bekväma
lastnings- och lossningsanordningar, kranar, traverser e. d.
som möjliggöra en snabb och bekväm förflyttning
av gods från bil till järnvägsvagn och vice versa
med ett minimum av folk? Hur har
containersystemet utvecklat sig? För trafikanten är
befordringssättet enbart bil eller bil + järnväg självfallet
likgiltigt bara godset hämtas på bestämd plats och tid
och levereras under samma betingelser med ett
minimum av skriverier och kostnader. Har
tillsynsmyndigheten väg- och vattenbyggnadsstyrelsen gjort
allt vad på den ankommer för att så mycket som
möjligt förenkla förhållandena för de enskilda
järnvägarna? Kunna måhända föreskrifterna
beträffande bevakning m. m. något lättas? Och vad ha
järnvägarna själva gjort i form av ackvisitionsarbete
för att bibehålla gamla styckegodskunder
och förvärva nya?
Det är hela detta komplex av frågor som surrat
i luften under en följd av år som den enskilde
åskådaren till det stora järnvägsdramat vill se
besvarade innan han är beredd instämma i att nu tåla
järnvägarna icke längre att ha kniven på strupen.
Man vet att flera järnvägar gått överstyr, man vet
att andra ha moratorium och att det stora flertalet
kämpar förtvivlat med ekonomiska svårigheter, men
.ännu har ingen vågat kliva fram och vittna att nu
har allt gjorts som göras kan för att stärka
järnvägarna i konkurrensen med bilarna. Att inom de
individuella förvaltningarnas ram alla tänkbara
besparingsåtgärder äro vidtagna betvivlas av ingen –
och S. J:s framsynta elektrifieringsåtgärder samt vissa
enskilda järnvägars biltrafikrörelse m. m. har redan
vitsordats, men därutöver efterlyser man den
konstruktiva anda av större mått genom vilken tingen
skola vridas rätt igen.
Det förefaller i den belysning, som frågan här fått,
som om kommunikationsministerns ställningstagande
mot den ifrågavarande trafikbilägaren G. i Malmö
är direkt ägnat att fördröja den oundgängliga
process, vi måste genomlida, icke för att göra oss
av med våra järnvägar utan att finna de
arbetsformer genom vilka de åter kunna bliva ekonomiskt
bäriga eller i värsta fall de former, varunder de med
minsta möjliga uppoffring från såväl det allmänna
som den enskilde kunna bibehållas. C. K.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
