Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 40. 7 okt. 1933 - Några ord om forskningen i industriens tjänst, av Bertil Stålhane
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skapande av ny produktion – allt framsteg, som
kunna bidraga till att stärka landets ställning och
utöka arbetsmöjligheterna.
Ehuru en utvidgning av forskningsverksamheten
framför allt kräver pengar, förefalla svårigheterna
härvidlag vara av icke enbart ekonomiskt utan även
organisatoriskt slag. Erfarenheten ha ju visat, att
även de mest storartat upplagda institutioner med
fulländad utrustning och riklig penningtillgång icke
alltid giva värdefulla resultat i samma proportion.
Tvärtom synes det snarare vara regel, att de stora
utländska anstalterna, särskilt om de äro
konstituerade enligt mer eller mindre byråkratiskt schema,
drivas med synnerligen dålig verkningsgrad – som
väl är för övrigt, då detta förhållande minskar faran
för att vi i vårt land bliva alltför långt efter i den
tekniskt-vetenskapliga kapplöpningen. I många fall
kan det ju vara svårt, att för det stora antalet
arbetsplatser i en omfattande organisation över
huvud taget finna lämpliga medarbetare, bland
vilkas kvalifikationer teoretisk utbildning och
praktisk erfarenhet äro kombinerade med den speciella
"forskarläggning", som förenar ständigt arbetande
fantasi, skrupulös noggrannhet och ett aldrig
svikande intresse. Men bortsett från urvalet av
medarbetare ligger nog förklaringen till den nedsatta
effektiviteten till stor del däri, att framgång i
forskningsarbetet förutsätter, att ett visst svängrum för
enskilt initiativ förefinnes, att de rent intuitiva
insatser, som de facto äro av stor betydelse även för
det mest systematiskt upplagda arbete, icke
förkvävas och att den omedelbara kontakten med
problemen i "verkliga livet" icke förloras, vilket lätt
nog inträffar om organisationen är alltför storartad
och forskningsprogrammet alltför vidlyftigt.
En areopag av lärde, där medlemskap är en
utmärkelse och vars utlåtande inrymmer högsta
auktoritet, är givetvis en viktig samhällsfaktor. En
kommitté av sakkunnige har självfallet stor betydelse,
då det gäller att exempelvis skapa en kompromiss
av olika intressen, infora normer och; standardisera
eller skaffa en överblick i en situation och få fram
en problemställning. Men själva arbetet på de
enskilda problemen får icke tyngas av olika
intressehänsyn eller av högtidlighet och formalism. Där kan
endast den enskildes initiativ, fantasi och
ihärdighet giva resultat, särskilt om det gäller att inför
ett av industrien uppställt aktuellt tekniskt-vetenskapligt
problem fort och billigt "uppfinna på uppdrag".
Å andra sidan är det ju endast i speciellt
gynnsamma fall som forskningsarbete kan drivas så, att
det i och för sig bär sig som enskilt företag.
Förenat med syftet och tvånget att förtjäna pengar
förlorar arbetet dessutom lätt nog sin fullt objektiva
karaktär och växlas in på de linjer, där eri snar
inkomst står att uppbringa, medan viktiga problem,
som kanske kräva planmässigt arbete på längre sikt,
få träda tillbaka.
Man har ju också tidigt insett betydelsen av att
de möjligheter, som industrilaboratorier och
läroanstalter erbjuda, då det gäller att tillvarataga
uppslag och prestationer från enskilt håll, kompletteras
med möjlighet till ekonomiskt stöd av särskilda
anslagsmedel, i främsta rummet i sådana fall, då ett
resultat väntas vara av intresse för teknisk verksamhet
i allmänhet eller av påtaglig nationalekonomisk
betydelse. Dylikt ekonomiskt stöd har ju i inånga
fall lämnats både direkt av statsmedel och från vissa
institutioner, såsom vetenskapsakademien,
jernkontoret och ingenjörsvetenskapsakademien i form av
"anslag", stipendier, lån etc.
Beträffande tekniskt-vetenskapligt arbete har ju
särskilt ingenjörs vetenskapsakademien, jämsides med
sin samlande och ledande verksamhet, en viktig
uppgift såsom hjälpande ekonomisk försyn då det
gäller att understödja uppfinningar, idéer och
uppslag. Tack vare statsanslag och donationsmedel
kunde ingenjörsvetenskapsakademien sålunda redan
från början förmedla tämligen stora summor bland
enskilda forskare och forskningsinstitut. Betydelsen
av denna rent ekonomiska understödsverksamhet
framhävdes också på ett drastiskt sätt av
verkställande direktören i redogörelsen för
ingenjörs-vetenskapsakademiens tillkomst och uppgifter vid
dess första högtidssammankomst (1920), där det bl. a,
heter: "Den lättfattligaste definitionen på en
akademi sådan som denna är helt enkelt den att det är ett
samfund, som är till för att göra av med penningar,
i det här fallet för åstadkommande av
tekniskt-vetenskapliga forskningsarbeten"
(ingenjörsvetenskaps-akademiens handlingar nr 1, 1921).
Emellertid räcker det självfallet icke enbart med
att göra av med pengar, det måste också presteras
resultat i rimlig proportion till kostnaden, och helst
– i dessa tider av fruktansvärd internationell
konkurrens – för industrien direkt användbara resultat.
Hur man med vissa begränsade ekonomiska
resurser skall få ut mesta möjliga resultat av forskningen
är ju också ett högaktuellt problem, som för
närvarande diskuteras med livligt deltagande av olika
intressenter.
En del av svårigheterna har redan berörts. Direkt
anknytning av forskningsarbetet till industrien
medför ofta alltför speciell inriktning på dagens problem
och distraktion av driftsbekymren, varjämte
objektiviteten lätt nog kan påverkas av
konkurrensförhållanden och dylikt. De stora
tekniskt-vetenskapliga undervisningsanstalterna ha visserligen den
fördelen, att de i stor utsträckning äro försedda med
väl utrustade laboratorier, vilka lämpligen kunna
användas för forskningsarbete jämsides med
laborationsövningar, rnen då själva undervisningen
givetvis bör komma i främsta rummet, blir omsorgen om
densamma en i viss mån hämmande faktor
beträffande forskningen. Dessutom föreligger nog icke
alltid den omedelbara kontakt med tekniken och
industrien, som är av stor betydelse för forskningens
inriktning och bedrivande. Samma risk för
isolering från de aktuella problemen drabbar ju också
de fristående, helt anslagsförsörjda forskningsinstituten,
där dessutom av olika skäl en viss nedsättning
kan befaras beträffande livaktighet och entusiasm,
som utan tvivel äro nödvändiga för bedrivande av
allt framgångsrikt arbete.
Någon generell lösning av problemet "forskningens
rationalisering" står säkerligen icke att finna. Då
för övrigt några stora ekonomiska insatser från
industrien eller betydande ingrepp i statskassan till
forskningens fromma knappast torde kunna påräknas
för närvarande, får väl forskningsarbetet –
åtminstone tillsvidare – i stort sett bedrivas med hänsyn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
