Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 44. 4 nov. 1933 - Stål- och järnnormerna, av Arvid Johansson och Gunnar Wallquist - Diskussion även av Carl Forssell och Karl Ljungberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
konstruktionsstål för byggnadsändamål i största möjliga
utsträckning använde beteckningarna enligt Din, och
framför allt dessa normers hållfasthetsbestämmelser.
Kommittén hade tänkt sig, att gruppen borde
innehålla de olegerade stålkvaliteterna St 00, St 30, St
34, St 37 och St 44. Här har uteslutits
normförslagets St 42, vilket ansetts ligga St 44 alltför nära,
samt tillkommit St 30, avsett för smidesändamål och
därför vällbart. Kommittén anser i detta
sammanhang, att i normerna alltid skall anges, om generell
fordran på vallbarnet finnes hos ett stål. Däremot
skall fordran på svetsbarhet meddelas vid
beställning. Det har även synts kommittén önskvärt, att
det i denna grupp upptages en för tillverkning av
välld kätting lämplig stålkvalitet.
Inom gruppen konstruktionsstål för maskinändamål
borde de uppställda kvalitetsfordringarna
kompletteras med fordran på viss utmattningsgräns,
som även angivits av kommittén.
Kommittén hade slutligen diskuterat, huruvida
fordran å viss kontraktion borde inryckas i
föreskrifterna för provning av stålgjutgods, och önskade
detta spörsmål behandlat vid diskussionen.
Slutligen framhöll tal., att normerna i första
rummet äro avsedda för Sveriges behov och för svenska
förhållanden. De borde därför överensstämma med
de befintliga statliga järnbestämmelserna, om icke
något särskilt talar för ett frångående av dessa. De
böra ifråga om beteckning och hållfasthetsfordringar
å de normerade materialen i största möjliga
utsträckning överensstämma med Din, vilket icke
innebär, att Din och SIS för övrigt bliva lika, ty det är
långt ifrån säkert, att Din blir grunden för
framtida internationella normer. Sådana kunna lika väl
byggas på den grund som andra, mera logiskt
uppställda och bättre genomarbetade normer erbjuda.
Sedan ordet förklarats fritt, upptog först professor
Johansson de av granskningskommittén framställda
anmärkningarna till bemötande. Han motiverade därvid
valet av beteckningen SIS-FeN å normerna samt
övergick därefter till den i förslaget tillämpade
gruppindelningen. Denna hade ingående diskuterats inom
standardiseringskommittén. Att man bestämt sig för den
indelning som förekommer i förslaget berodde delvis
på att man ännu ej vet, vilka normer som slutligen
skola ingå i samlingen. Normbladen beteckna
ingenting fast; de komma att bli föremål för revision. Om
internationella järn- och .stålnormer ej kunna komma
till stånd, kvarstår emellertid överensstämmelsen mellan
SIS och Din.
Toleransbestämmelser för olegerade stål böra
lämpligen överlåtas åt tillverkaren. En analys å ett
material behöver för övrigt ej vara avgörande för dess
kvalitet. Särskilda beteckningssätt för de legerade
stålen ha föreslagits av det internationella sekretariatet
i Zürich, men på senare tid har det blivit tyst om detta
spörsmål.
Standardiseringskommittén har ej ansett det
nödvändigt att i normerna upptaga vitskörhetsprov,
därför att svenskt material i allmänhet ej är vitskört.
Vällbarhetsfordran kan ju, lika väl som fordran å
svetsbarhet, anges vid beställning och behöver fördenskull
ej föreskrivas i normerna.
Beträffande dimensions- och viktstoleranser har
järnverksföreningen upprättat bestämmelser.
Standardiseringskommittén har tidigare blivit anmodad att
upptaga denna fråga men ansett, att man bör vänta
därmed, tills erfarenhet vunnits av de existerande
bestämmelserna. Det gäller här mycket ömtåliga
spörsmål, och man bör därför vänta med att föreslå
generella föreskrifter.
Även beträffande principen att i normerna inrycka
bestämmelser om utmattningsgräns bör man ställa sig
avvaktande. Frågan faller närmast inom den nya
internationella materialprovningsföreningens
verksamhet, enär det tills vidare i främsta rummet är
metoderna som böra prövas.
Slutligen framhöll talaren, att man bör gå försiktigt
fram och ej i onödan utsätta sig för kritik till skada
för standardiseringsarbetets framgång. Här i Sverige
sitta vi ej inne med samma erfarenheter som exempelvis
i Tyskland, och vi böra därför ställa oss avvaktande
i vissa frågor.
Professor Wallquist önskade göra förtydliganden på
en del punkter. Normbeteckningen SIS jämte ett
nummer är entydig och kan ej föranleda någon oklarhet.
Frågan om gruppindelningen var den viktigaste av alla
som beröra järn- och stålnormerna. Man bör i detta
hänseende ej känna sig alltför bunden av de tyska
normerna, enär det ej är säkert, att dessa komma att
läggas till grund för blivande internationella normer.
Införandet av analysgränser i normerna skulle ha
till huvudsakligt ändamål att ange skillnaden mellan
legerade och olegerade stål. Man bör dessutom ange,
vilka avvikelser som kunna tolereras, t. e. i fråga om
kolhalten. När granskningskommittén föreslagit
införandet av kvaliteten St 30, har den velat åstadkomma
normering av ett material, på vilket man kan ställa en
oavvislig fordran å vallbarnet, utan att därför behöva
eftersätta fordran på en viss brottgräns.
Professor Carl Forssell ansåg det vara ett
erkännansvärt steg att i normförslaget föra
sträckgränsbegreppet på tal, men han ansåg även, att steget var för
kort. För byggnadskonstruktören spelar sträckgränsen
en mycket stor roll. Materialets förhållande vid
sträckgränsen är i praktiken helt annorlunda än vid
provning i dragprovningsmaskin, och ofta blir i praktiken
sträckgränsen detsamma som brottbräns. Det är alltså
ej en provningsteknisk fråga utan en konstruktivt
avgörande omständighet, huvuvida det finnes en övre
sträckgräns. Såväl den övre som den undre
sträckgränsen borde angivas i normerna. Även i fråga om
tänjbarheten har konstruktören användning för mera
preciserade uppgifter, speciellt för tänjbarheten i
närheten av brottstället. Konstruktören behöver veta
mycket, som ej intresserar tillverkaren, bl. a. vad ett
material kan användas till, som ej fyller
normbestämmelserna, Tal. framkastade slutligen frågan, om vi
med nu använda provningsmetoder verkligen få reda på
ett materials hållfasthet. Detta är ju en
provningsteknisk fråga mer än en standardiseringsfråga, men
det vore skäl att kasta ett öga även på detta kapitel,
då kvalitetsbeteckningarna diskuteras.
Professor Karl Ljungberg sade sig hysa stora
sympatier för den av granskningskommittén föreslagna
gruppindelningen. Sträckgränsbegreppet vore otillräckligt
undersökt, och siffran 0,55 X brottgränsen är i själva
verket ganska osäker. Även beträffande
utmattningshållfastheten råder f. n. stor oklarhet, bl. a. i fråga om
detaljer i provningsförfarandena. Huvudfrågorna böra
vara klara i utmattningsproblemet, innan man inför
detta i normerna. Behov av siffror i detta avseende
finnes, men vill man ha fram normer i tid, måste man
tills vidare släppa fordringarna i fråga om
bestämmelser rörande utmattningen.
Professor Johansson framhöll som ett önskemål, att
normbeteckningarna bleve så beskaffade, att de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
