Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 48. 2 dec. 1933 - Det utrikespolitiska kvartalet, av Rütger Essén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Tyskland krävda fredsrevisionen under alla
omständigheter måste komma att på det kännbaraste beröra
just Polen. Antydningar om kompensationer för
Polens del åt nordöst och sydost ha dock icke saknats.
Även från Tjeckoslovakiens mångårige
utrikesminister Benesj – sedan tio år och mer en av den
traditionella Genève-politikens främsta män – ha efter
den tyska folkomröstningens utfall försonligare
tonfall låtit sig höra gent emot Hitler-Tyskland.
I övrigt synes den tyska regeringen under hela den
senaste fasen av sin utrikespolitik främst sätta sin lit
till Italien. Mussolinis fyrmaktspakt är också –
sedan Genève fått träda i bakgrunden – det
instrument som ligger närmast till hands för den tyska
aktionens diplomatiska fullföljande.
I Frankrike har man hälsat de direkta tysk-polska
förhandlingarnas upptagande med tydlig oro.
Självfallet utgöra också dessa förhandlingar inseglet på
ett franskt diplomatiskt nederlag. De tidigare under
året i Paris inträffade ministärväxlingarna
Paul-Boncour–Daladier och Daladier–Sarraut ha också
delvis varit uttryck för utrikespolitisk nervositet,
ehuru de givetvis även haft sin vanliga inrikespolitiska
bakgrand. Sedan valen 1932 har ju den franska
vänstern övervikt i deputeradekammaren, men denna
är något oviss, och ett återuppstående av Tardieu’s
majoritetsbildning höger-center är ingalunda
uteslutet, desto mer som det statliga finansläget ånyo
börjar visa osäkerhetstecken och partisplittringen på
vänstersidan är stor. Det senaste, symptomatiskt
högst intressanta uttrycket för denna sistnämnda
tendens är framträdandet inom det gamla
socialistpartiet av en "neosocialistisk" grupp med ett
program, vars idéinnehåll visar en omisskänlig
frändskap med den tyska nazismens. Den nybildade
radikala ministären Sarraut med Paul-Boncour som
utrikesminister anses ej heller sitta alltför säkert.[1]
I fråga om den yttre politiken ha alla franska
regeringar sedan åratal följt den principen, att Genève
och Nationernas Förbund skola begagnas som ett av
de främsta, kanske det allra främsta instrumentet för
hävdandet av de franska synpunkterna, alltså
framför allt den kända franska trygghetspolitiken. Man
skulle kanske rentav kunna påstå, att det just är de
stora framgångar, som Frankrike i detta hänseende
vunnit, vilka nu till sist synas ha satt Genève ur
spelet som den främsta skådeplatsen för europeisk
politik. Ty detta är vad Tysklands utträde ur
Nationernas Förbund synes komma att i främsta rummet
innebära för Frankrike. Och detta är en klar fransk
motgång. Redan Mussolinis fyrmaktspakt tedde sig
ur fransk synpunkt betänklig. De direkta
polsk-tyska förhandlingarna äro en ännu värre sak. Såväl
Polen som lilla ententens makter synas också
tveksamma i fråga om sin vilja att längre låta sin
politik kontrolleras från Paris. Frankrikes nyligen
inledda trevare åt Sovjetunionens håll utgöra ett
försök att finna en ersättning för det gamla franska
allianssystemets i Östeuropa hotande sönderfallande.
Men så länge Genève ännu i huvudsak stod till den
franska politikens förfogande funnos alltid flera
vägar öppna.
Detta torde vara främsta anledningen till att den
franska regeringspolitiken så länge och så konsekvent
strävat att på Nationernas Förbund och dess
organ överföra så många som möjligt av de franska
trygghetsgarantier av olika slag, vilka innehöllos i
fredsfördragen, men som tidsutvecklingen under de
sista femton åren gjort det allt svårare att
upprätthålla. Denna franska politik har emellertid alltid
stått i en oförsonlig inre motsats till den princip om
europeisk samverkan på grundvalen av jämlikhet och
förtroende, som alltid utgjort den enda bärande
förutsättningen för hela folkförbundstanken.
Genève-politiken som ett instrument för de
speciella franska trygghetssynpunkternas hävdande
hade emellertid nu, i oktober 1933, spants så högt,
att denna båge slutligen brast. Det var detta som
skedde i och med Tysklands utträdesanmälan.
Denna nya situation har som naturligt är skapat
en icke ringa förvirring i den franska politiken.
Denna står nu, vad Tyskland beträffar, inför tre
alternativ. Det första heter rustningar och allianser,
det andra Genève-politik utan Tyskland och
"nedrustningsarbetets" fortsättande som om Tyskland
icke fanns, det tredje slutligen direkt uppgörelse
Paris–Berlin.
Tillsvidare synes man i Paris mest böjd att
fullfölja de bägge första alternativen. De äro ju icke
heller i praktiken av den natur att de utan vidare
utesluta varandra. Allianssystemet har visserligen
börjat vackla, men å andra sidan har stor
offentlighet givits i Frankrike åt det förhållandet, att den
nya, med alla teknikens hjälpmedel utrustade
gränsbefästningsgördeln mot öster nu är fullbordad.
Om däremot Genève, Nationernas Förbund,
nedrustningskonferensen och hela det hithörande
komplexet någonsin vidare skall kunna bli en verklig
levande realitet, sådan Frankrike önskar den, kräves
en ovillkorlig förutsättning, nämligen att den
engelska politiken i detta hänseende obrottsligt följer
samma väg som den franska. Men på detta synes
Frankrike knappast kunna hoppas. Inom den
engelska nationalregeringen råder av allt att döma
splittring på denna punkt. Utrikesministern Sir John
Simon synes visserligen böjd att gå franska
önskemål till mötes. Detsamma gäller nedrustningskonferensens
president, förre utrikesministern och
"socialisten" Henderson. Möjligen kan detsamma sägas
om Baldwin. Men det gäller icke premiärministern
MacDonald, ej heller flertalet av den stora
konservativa parlamentsmajoriteten. Det olycksaliga
intrycket av den tyska antisemitiska aktionen i våras
börjar för övrigt nu försvagas, och "Greuel"-propagandan
har ej längre någon större effekt i England, lika
litet som "Bruna bokens" dubiösa avslöjanden om
riksdagsbranden i Berlin.
Frågan torde för övrigt redan vara avgjord. Sir
John, Henderson, Paul-Boncour, Benesch m. fl. ha
nyligen mötts i Genève. Den franska ståndpunkten
synes härvid icke ha vunnit tillräcklig anslutning.
Nedrustningskonferensen har ajournerats på två
månader, vilket kanske blir liktydigt med ett uppskov
sine die, en faktisk avveckling av konferensen.
Geneve har förlorat spelet. Vad som nu förestår är
direkta diplomatiska förhandlingar mellan
stormaktsregeringarna, eller eventuellt en konferens utanför
Nationernas Förbunds ram och på annan plats än Genève.
Vad som framför allt bidragit till denna utgång är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
