Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 48. 2 dec. 1933 - Det utrikespolitiska kvartalet, av Rütger Essén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
alltjämt den aktuella händelseutvecklingen i den
Fjärran Östern en världshistorisk betydelse av
första ordningen.
Den allmänna opinionen i Skandinavien och av allt
att döma även i England och Amerika synes ännu
icke fullt ha fått klart för sig att den nya regimen i
Tyskland verkligen uppbäres av en nära nog
enstämmig, i varje fall utomordentligt stark och
utomordentligt entusiastisk folktillit. Denna folktillits
förhandenvaro är emellertid numera – man må finna
detta sakförhållande glädjande eller icke – ett
obestridligt faktum, och det är på denna grund – och
icke därför att den är "diktatorisk" i motsats till
"demokratisk" (en frågeställning, som i allmänhet numera
föga intresserar folken i Centraleuropa) – som
Hitlerregeringen intager en så utomordentligt stark
ställning. Detta innebär bl. a. att denna regering utan
vidare kan räkna med att de åtgärder till
arbetslöshetens övervinnande och de övriga ekonomiska
vädjanden till folkgemenskapen (ett begrepp, som i
Tyskland ingalunda uppfattas enbart som en fras),
som den företager eller förordar, möta fullt gensvar
och aktiv medverkan från alla befolkningsgruppers
sida. Detta medför i sin tur att i samma "sakliga"
ekonomiska läge resultat kunna uppnås i den nya
regimens Tyskland, vilka i ett annat land vore otänkbara.
Under de sista månaderna har emellertid den tyska
utrikespolitiken ådragit sig ett ännu större intresse
än den tyska inrikespolitiken. Även på detta
område är för övrigt den tyska regeringens starka inre
ställning en utomordentligt värdefull tillgång – och
detta ej endast för denna regering själv och för
Tyskland, utan även för Europa i dess helhet, ty det
är just den eljest vanliga sammanblandningen av
inrikespolitiska hänsynstaganden och Litrikespolitiska
ståndpunktstaganden samt den därav följande
ovissheten om i vad mån regeringarna verkligen kunna till
fullo tala och svara för sina länder, som hittills visat
sig utgöra den största fredsfaran i Europa. Vad
Hitler-Tyskland beträffar behöver denna fråga nu ej
längre ställas.
I december i fjol uppnådde Tysklands dåvarande
regering det principiella erkännandet av sitt
likaberättigande, även i rustningshänseende. Under de
fortsatta nediustningsförhandlingarna i Genève visade
det sig emellertid, att detta erkännande i praktiken
endast fick tolkas ensidigt, dvs. utjämning skulle
aldrig få äga rum genom en om än aldrig så
obetydlig ökad "rustningsfrihet" för Tyskland. Det visade
sig också, att erkännandet dessutom skulle förbli
högst "principiellt", dvs. dess tillämpning i
praktiken i form av en nedrustning för de verkligt stora
militärmakterna ställdes på en rätt oviss framtid.
Som en särskilt olycklig och stämningsförgiftande
omständighet tillkom vidare under våren och
sommaren en rad alltmer bestämda förljudanden –
särskilt från franskt håll – därhän, att medgivanden
som man möjligen varit beredd att göra en tidigare
"demokratisk" tysk regim icke kunde få stå till godo
för den nya "aggressiva" tyska naziststaten.
På grund av dessa omständigheter hade på hösten
hela "Genève-linjen" i det europeiska fredsarbetet i
verkligen ohjälpligt kört fast. Detta faktiska läge
kunde icke heller längre döljas ens för de enfaldiga
genom fortsatt upprepande av de sedvanliga fraserna
från den stående uppsättningen av Genève-politikens
män. Tysklands den 14 oktober notificerade beslut
att anmäla sitt utträde ur Nationernas Förbund och
ej vidare deltaga i nedrustningskonferensens
förhandlingar kom i detta läge i verkligheten att bli
en befriande åtgärd. Den har nämligen öppnat
möjligheter till att på andra och – som man får
hoppas – både snabbare och säkrare vägar nå fram till
en alltmer nödvändig allmäneuropeisk uppgörelse.
Den tyska uppfattningen är härvidlag den, att en
dylik uppgörelse är möjlig endast på grundvalen av
ett verkligt likaberättigande de stora europeiska
folken emellan, vilket också måste innebära en revision
i vissa hänseenden av fredstraktaterna. Om
Nationernas Förbund kan bli redskapet för genomförandet
av denna politik, eller om målet måste eftersträvas
på andra vägar, är i och för sig en sekundär fråga.
Den tyska regeringen är principiellt beredd att
vandra vilken som helst av dessa vägar men kommer
med visshet aldrig mer att avvika från sin
grunduppfattning i fråga om det verkliga likaberättigandet
eller vidare påtaga sig några häremot stridande
förpliktelser. Och detta gäller om alla tänkbara tyska
legeringar.
Hela denna nya tyska politik, inbegripet utträdandet
ur Nationernas Förbund, godkändes med en
imponerande samstämmighet av tyska folket vid den
folkomröstning, som ägde rum i Tyskland den 12
november. Den fråga, som här ställdes att besvaras
med ett klart ja eller nej, var nämligen den om ett
allmänt förtroende för regeringspolitiken. Resultatet
blev över 40 millioner ja-röster mot mindre än 3
millioner nej-röster. Valdeltagandet var
rekordmässigt. Ett samtidigt verkställt nytt riksdagsval, till
vilket dock endast officiella nationalsocialistkandidatlistor
(dock upptagande även de f. d. tysknationellas främsta
namn) uppställts, gav ungefär enahanda resultat.
Man har från flera håll velat förminska det
politiska och moraliska värdet av detta folkuttalande
genom att påvisa det starka tryck under vilket rösterna
avgivits samt omöjligheten för andra uppfattningar
än den officiella att bedriva offentlig propaganda.
Otvivelaktigt har tryck utövats och propagandan
monopoliserats i regeringens hand. Påtryckningarna
ha emellertid främst gällt valdeltagandet, och den
enskilde väljaren har alltid haft fri möjlighet att
under valhemlighetens skydd i de slutna valkuverten
inlägga en sedel med förkorsad nej-ring lika väl som
en sedel med förkorsad ja-ring. Omröstningens
karaktär av ett överväldigande tyskt förtroendevotum
för Hitler-regeringen måste därför anses stå fast.
Efter detta godkännande folkuttalandes moraliska
styrkebad har den tyska regeringen, som sålunda
försetts med ett utrikespolitiskt carte blanche från
tyska folket, varit i stånd att utveckla stor diplomatisk
initiativkraft. Ett av denna nya aktivitets märkligaste
utslag är de direkta förhandlingar, som upptagits
mellan de tyska och polska regeringarna. Den nye
polske ambassadören i Berlin, Lipski, har sålunda
haft förtroliga enskilda överläggningar med Hitler
och Neurath. Syftet med dessa polsk-tyska
förhandlingar är tydligen närmast uppnåendet av ett modus
vivendi Tyskland-Polen utan fransk kontroll. Men
dessutom skall detta närmande ge ett praktiskt bevis
på tysk fredsvilja, desto märkligare som den av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
