Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Häfte 51. 23 dec. 1933
- Det trikromatiska färgsystemets huvuddrag, av Erik Genberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
TEKNISK TIDSKRIFT
HÄFT. 51 ÅRG. 63 23 DEC. 1933
UTGIVEN AV SVENSKA TEKNOLOGFÖRENINGEN
HUVUDREDAKTÖR: CARL KLEMAN
INNEHÅLL: Det trikromatiska färgsystemets huvuddrag, av civilingenjör Erik Genberg. – Notiser. – Litteratur.
– Tekniska föreningar.
DET TRIKROMATISKA FÄRGSYSTEMETS HUVUDDRAG.
Av civilingenjör Erik Gednberg.
1. Inledning.
Det finnes f. n. bland många andra i synnerhet
tvenne system för klassificering och förklaring
av färgerna och deras funktioner, som erhållit en
vidsträcktare betydelse, nämligen det av Grassmann,
Young, Helmholtz m. fl. uppbyggda klassiska
"trikromatiska" systemet och det Ostwaldska. För det
senare har i dessa spalter tidigare rätt utförligt
redogjorts av Skärblom (Teknisk tidskrift, april 1928).
Vad det trikromatiska systemet beträffar är
litteraturen tämligen svårtillgänglig och även i flera
avseenden svårfattlig, vilket gjort, att detsamma blivit
i hög grad förbisett och därför kommit att stå i
skuggan av det mera lättfattliga Ostwaldska
systemet, vilket under 1920-talet snart sagt dominerade
allt vad färglära hette. Under de senare åren har
det emellertid blivit alltmera tyst omkring det
Ostwaldska systemet, och detta torde väl få tydas så,
att dess brister nu börjat att bliva uppenbara.
Här skola emellertid icke förnekas en del stora
förtjänster hos det Ostwaldska färgsystemet, vilka
kanske framför allt bestå i den lättfattliga och
åskådliga ordnande principen i hans system. Hans
färgharmonilära torde dock ännu vara omtvistad
(se Gotthard Johanssons artikel under strecket i Sv.
dagbl. den 2.10.33). För en djupare förståelse av
färgernas väsen lämnar emellertid hans system på
grund av sin teoretiska ofullkomlighet ingen ledning.
Här skall i detta sammanhang endast påpekas, att
Ostwald helt bortser från den inverkan, som
belysningen utövar på färgernas utseende, och att
metamera färger sålunda icke hava någon plats i hans
system.
Då härtill kommer, att det trikromatiska systemet
under de senare åren i hög grad utvecklats och
försetts med exaktare siffermässiga underlag, torde en
kortfattad, koncentrerad redogörelse för detta system
kunna vara av intresse för dem, som syssla med
hithörande spörsmål.
Då vidare den svenska terminologien på detta
område är synnerligen outvecklad, omfattar den
följande framställningen även ett försök att
åstadkomma en svensk nomenklatur, varvid i vissa fall
för förtydligande motsvarande engelska och tyska
termer angivits inom parentes.
2. Färgbegreppets objektiva och subjektiva sida.
Våra synförnimmelser sammansättas av
förnimmelser av form och utav färg. Färg i denna
betydelse, såsom en förnimmelse är färgbegreppets
subjektiva sida. Vi använda emellertid begreppet färg
bl. a. även på de ljusstrålar, som förorsaka
färgförnimmelsen. Färg i denna betydelse, såsom
irritamentet till våra färgförnimmelser är färgbegreppets
objektiva sida.
Betrakta vi först färgerna från den objektiva
sidan, så utgöras de av en strålning, ytterst
härrörande från den förhandenvarande belysningen.
Strålningen, som är helt och hållet av fysikalisk
natur, sammansättes i allmänhet av ett mycket stort
antal olika ljussorter, de s. k. spektralfärgerna eller
homogena ljussorterna, vilka i sin tur karakteriseras
kvantitativt av sina energimängder och kvalitativt
av sina våglängder.
En strålning från t. e. en ljuskälla kan sålunda
objektivt karakteriseras genom angivande av de
energimängder, som förekomma av de olika
våglängderna. I allmänhet sker denna karakteristik
genom angivande av ljuskällans energifördelningskurva
(fig. 1).
d E = E[lambda] d[lambda]
| [lambda]2 | |
| E = | f | E [lambda] d [lambda] . . . . . (1) |
| [lambda]1 | |
Av stort teoretiskt intresse är den energifördelningskurva,
som representeras av en rät linje parallell med
[lambda]-axeln, och för vilken E[lambda] = konstant = E0
E = E0 ([lambda]2 – [lambda]1) . . . . . (1a)
En dylik strålning benämnes ett energilikt spektrum.
I de flesta fall kommer dock icke ljuskällans
strålning direkt till inverkan på våra synorgan utan
först efter att hava undergått en remission i ytan
av de oss omgivande föremålen. Denna remission
är likaledes helt av fysikalisk natur och bestämmes
av ytskiktets remissions- resp. absorptionsegenskaper.
Dessa karakteriseras enklast genom
angivande av ytans remissionskurva, som angiver
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Fri Oct 18 15:29:14 2024
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/tektid/1933a/0465.html
