Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 52. 30 dec. 1933 - Nya arbetsuppgifter för ingenjörer, av Olof Kärnekull
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
närmast att inventera dessa och lämna anvisning på
huru de skola kunna fyllas. Och med hänvisning till
den rekommendation (beträffande fortsatt teknisk
utveckling), som därvid formuleras, böra vi nu
logiskt ta upp frågan, huruvida ingenjörerna
utnyttja de tillfällen som stå till buds, för att påverka
en sund teknisk utveckling, eller om han möjligen
förbisett vissa möjligheter.[1]
För att belysa den frågna skall jag endast lämna
några anvisningar rörande sådana lämpliga arbetsuppgifter
inom industrien, som ingenjörerna böra utnyttja.
Då jag i en artikel i Affärsekonomi tidigare
behandlat denna fråga, torde det vara tillfyllest att här
endast relatera denna artikel.
Den industriella organisationens uppgift är i stort
sett att på ett planmässigt – ett tekniskt och
ekonomiskt intelligent sätt – samordna den finansiella,
merkantila och produktionstekniska erfarenheten.
För att smidigt samordna dessa funktioner har man
– såsom ett led i rationaliseringsarbetet – måst
skapa vissa nya organ. Sålunda har man skapat
nya organ för organisationstekniska frågor, för
driftsekonomien, för arbetsplaneringen och
forskningen, för distributionen, säkerhetstjänsten m. fl.
Det synes emellertid, som om ingenjörerna icke
tillräckligt snabbt inriktat sig på dessa nya
arbetsuppgifter. Ingenjören synes av någon anledning
snålt vilja begränsa sitt verksamhetsfält till det
produktionstekniska området. Som ritare eller
konstruktör, som arbetsledare eller teknisk chef har han
som regel gjort sin insats. Ingenjören har
förmodligen på grund av en alltför snäv yrkesteknisk
utbildning fått den uppfattningen, att han helt enkelt
är hänvisad till dessa områden för sin utkomst och
sin insats i den industriella och samhälleliga
utvecklingen. Den uppfattningen synes han ha
accepterat. Det arbetsfältet har han tillsvidare
huvudsakligen nöjt sig med. På det området har han även
hävdat sin ställning.
Men vilka arbetsuppgifter är det då närmast, som
ingenjören ställt sig tveksam inför.
En vetenskaplig analys av arbetsmetodiken,
arbetsbetingelserna och människomaterialets
förutsättningar för ett effektivt arbete måste väl få anses
vara av lika stor betydelse och en lika ärorik
uppgift att lösa som analyserandet av produkten i dess
egenskap av rent materiellt ting. För att bedöma
t. e. en metallprodukts fysiska egenskaper anlitas
högt kvalificerade vetenskapsmän och vetenskapliga
institutioner. Industrien söker kvalificerade
ingenjörer, som önska ägna sig åt analysen av
arbetsbetingelserna och människornas arbete, men det är
förenligt med svårigheter att erhålla tillräckligt
skolade ingenjörer för denna arbetsuppgift.
Även ett annat arbete av arbetsanalytisk karaktär
– som den industriella rationaliseringen skapat –
är planeringen av tillverkningsförloppet. Jag kan
icke här närmare redogöra för varuti detta arbete
består, men jag kan icke finna någon kortare
definition än den: det är det organiserade
förutseendet, som inom industriell drift kallas för
arbetsplanering. Den som planlägger, den som organiserar
förutseendet, – han leder. Då det inom varje
företag, stort eller litet, finnes behov av sådan
planläggning av arbetet, har även efterfrågan på
planeringsingenjörer ökats år från år. Det är möjligt att det
just därför har varit förenat med stora svårigheter
att fylla behovet. Men en bidragande orsak har även
varit att ingenjörerna icke tillräckligt snabbt
kvalificerat sig för arbetet.
Likaledes efterlysa vi ekonomiingenjören. Hans
uppgift är att ekonomiskt kontrollera
produktionsförloppet, dvs. de använda metodernas
ändamålsenlighet. Det är icke här fråga om kunskaper i
nationalekonomi eller bokföringsteknik utan i
produktionsekonomi, eller vad jag med ett nytt ord vill
kalla praktisk ekonomiteknik. För ekonomiskt
skolade ingenjörer finns det plats inom industrien i
våra dagar, ty ingenjörens insats i den industriella
utvecklingen är icke blott – icke ens huvudsakligen
– av betydelse i fråga om tekniska uppfinningar
utan i fråga om vidsynt tekniskt-ekonomisk ledning.
De här behandlade arbetsuppgifterna falla inom
det produktionstekniska området. Gå vi över till
den merkantila organisationen och där inventera
arbetsuppgifterna, skola vi finna, att även på detta
område finnas väl tillrättalagda uppgifter för ingenjören.
Jag skall i detta sammanhang närmast fästa
uppmärksamheten på utvecklingen inom
försäljningsområdet. Den äldre typen "resande" är på
avskrivning. Tiden ställer nämligen helt nya krav på en
försäljare. Han skall icke i första hand vara
orderfångare; han skall vara rådgivare. En
maskinförsäljare t. e. bör vara så sakkunnig rörande den
tekniska utvecklingen av de produkter, han
representerar, att han kan bliva rådgivare icke blott till
kundkretsen utan i lika hög grad till det egna
företaget. Men förutom den rådgivande verksamheten
åligger det försäljaren att söka uppspåra nya
användningsområden för produkterna. Det kan vara av
lika stort, kanske ännu större värde för företaget att
genom försäljaren få anvisning på nya sätt att
använda produkten som att få några goda order.
Inom vitt skilda branscher föreligger behovet av
tekniskt kunniga försäljare. Naturligtvis är det icke
enbart de tekniska kunskaperna, man söker, utan
dessa i förening med försäljningsteknisk skolning är
det., som karakteriserar den moderna försäljaren. Men
då kombinationen efterlyses, bör ingenjören icke
tveka att komplettera sina kunskaper på det
merkantila området, och därefter ställa sig till
förfogande för dessa nya arbetsuppgifters fyllande.
Försäljningen är dock endast ett led i
distributionen. Hit räkna vi bl. a. marknadstekniska
studier, förpackningsfrågor, produktstudier ur
avsättningssynpunkt, transportsätt och transportmedel,
reklamteknik m. m. I samband med de diskussioner,
som förts om orsaken till krisen, har det från olika
håll påpekats, att en medverkande faktor har varit
att distributionen i fråga om teknisk och
organisatorisk fulländning icke hållit jämna steg med
produktionslivet. Detta påpekande är alldeles riktigt,
och det är endast en tidsfråga, då distributionsproblemet
på allvar kommer att rullas upp i hela dess
vidd. Jag tror, att ingenjörerna göra klokt i att
följa utvecklingen på detta område, ty här böra
öppnas tacksamma och givande arbetsuppgifter för
distributionsingenjören.
I den orientering beträffande nya arbetsuppgifter,
som jag här sökt lämna, har jag hållit mig till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
