Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
8
TEKNISK TIDSKRIFT
14 JAN. 1933
mer, t. e. Cu, Zn, Pb, Sn, Fe, Ni etc., hava avhandlats,
ofta på ett ingående sätt.
Trots den sammanträngda formen av döt mycket
omfångsrika ämnet, har det lyckats författaren att förelägga
ett verk, som i viss mån även kan tjäna som
uppslagsbok, helst som framställningen understödes av utförliga,
kompletterande litteraturanvisningar. För olika inom
området ur praktisk synpunkt intresserade, för vilka
arbetet också närmast är avsett, torde det därför på grund
av dess mångsidighet i en del avseenden vara värdefullt.
Axel Wejnarth.
FÖRENINGSMEDDELANDEN
Svenska teknologföreningens avdelning för kemi och
bergsvetenskap sammanträdde till ordinarie möte
fredagen den 9 dec. 1932! kl. 19,30 å föreningens lokal i
Stockholm under ordförandeskap av myntdirektör Alf
Grabe. Ett 90-tal ledamöter hade infunnit sig. Till att
jämte ordf. justera dagens protokoll utsagos
bergsingenjör Eugen Hyttenberg och disponent Bengt
Thorbjörnsson. Som ledamöter av avdelningen invaldes resp.
godkändes direktör Tage Biide, Stockholm, civilingenjör
G-ustav Carlsson, Avesta, bergsingenjör Sten Dahlström,
Domnarvet, samt civilingenjörerna Bertil Domeij,
Västerås, Lennart Hellstedt, Stockholm, och Gunnar
Lindelöf, Stockholm.
Följande sammanträdesdagar år 1933 fastställdes:
gemensamt den 8 dec., kemiaftnar den 13 jan., 10 mars
och 13 okt., bergsaftnar den 10 febr., 21 april och 10
nov. Dagar för sammanträdena i maj och september
skulle bestämmas av avdelningens styrelse.
Bruksdisponenten fil. dr Carl (Sahlin gav därefter en
bergshistorisk relation om "Några vattenkatastrofer
vid svenska bruk". Tal. lämnade till en början en
orientering över de svenska bruksanläggningarnas placering,
därvid framhållande, att man i äldre tid i regel ej tog
i anspråk de större vattendragen på grund av de därmed
förknippade besvärligheterna vid utbyggandet och faran
vid högvatten. Blott i undantagsfall och där
förhållandena voro särskilt lämpliga gjordes anläggningar i en
så stor älv som t. e. Dalälven. Efter att närmare hava
beskrivit 1625 års svåra katastrof i Säter, varvid
gar-hyttan och myntverket, båda nyanlagda, förstördes,
uppehöll sig tal. vid förhållandena efter Hedströmmen,
där betydande vattenskador äro kända redan från år
1>576 och senare och där bl. a. 1816 års stora vårflod
åstadkom mycken olägenhet. Sistnämnda år ledo även
en mängd bruksanläggningar i Västerbergslagen svåra
skador, vilka t. o. m. föranledde efterskänkande i viss
utsträckning av utskylderna till kronan.
1782 års ofrivilliga tappning av Skålsjön i Värmland,
vilken berövade Nolby bruk dess vattenkraft och
föranledde bruksrörelsens flyttning, beskrevs som en mera
ovanlig form av vattenkatastrof, närmast jämförlig med
den bekanta olyckan med Ragundasjöns försvinnande
och Döda fallets uppkomst.
Slutligen övergick tal. till att redogöra för
händelserna vid Domnarvets järnverk under 1895 års vårflod,
då tal. som chef för Stora Kopparbergs bergslags
järntillverkning hade att möta det allvarliga hotet mot
anläggningarna, sedan en del ovanför inlänsade
timmermassor kommit i drift. Efter dåtida förhållanden rörde
det sig om sådana värden, att vederbörande statsråd,
civilministern, såväl som konungens befallningshavande
i hög grad intresserade sig för saken.
Tal. begagnade tillfället att påpeka, vilka framsteg
användandet av vattenkraft gjort under senaste
mansåldern. När anläggningarna vid Domnarvet åren 1873
-78 utbyggdes för 5000 hkr ansågs detta energibelopp
vara överdrivet högt. Redan en anläggning på 500 hkr
betraktades för 50 år sedan som mycket betydande.
Avdelningens ledamöter samlades omkr. kl. 21 vid
supébordet och bänkade sig därefter vid kaffet. Ordf.
framförde avdelningens tacksamhet till
föredragshållaren, som i sitt svarstal påpekade nyttan och glädjen för
var och en av att bestå sig med en hobby, såsom
bergshistorien varit för honom själv.
Vice ordf., överingenjör H. Brahmer, riktade sig i ett
tal till ordf. i anledning av att denne vid årsskiftet
lämnar sin befattning inom avdelningen.
Civilingenjör A. S. V. Odelberg visade ett antal
skioptikonbilder från sin verksamhet som vägstyrelsens
ordförande på Värmdön samt från resor i utlandet.
När Lucia strax därpå uppenbarade sig, hälsades hon
av vice ordf. med lutsång och av ledamöterna i övrigt
med hörbart bifall, när glöggen iskänktes.
Av civilingenjör Karl Wessblad utdelades julklappar
till de avdelningens ledamöter, som vid förhör eller på
annat sätt visat sig därav förtjänta.
Civilingenjör Sven Pehrsson och fil. lic. R. Looström
förnöjde med sång och musik.
Utom redan nämnda julklappar erhöllos på numera
sedvanligt sätt gåvor från Barnängens tekniska
fabriker och Liljeholmens stearinfabrik. Gustavsbergs
porslinsfabrik överraskade med en mer än vanligt
värdefull gåva i form av en frukostkaffekopp av ansenliga
dimensioner, varjämte som för året ny givare uppträdde
a.-b. Reymersholms livsmedel.
H. C.
NOTISER
Sveriges bergshantering under år 1931.
Kommers-kollegii statistik rörande bergshanteringen under år
1931 har i dagarna utkommit i tryck. Den bär tydligt
vittnesbörd om denna näringsgrens nedgång under året.
Antalet arbetsställen minskades sålunda från 799 till
777, förvaltningspersonalen från 4163 till 4 087 och
ar-betarpersonalen från 60 723 till 52 679.
Tillverkningarnas saluvärde sjönk från 418,4 mill. till 315,5 mill. kr.
I sistnämnda avseende visa järngruvorna största
minskningen, med mer än 40 %, under det att stenindustrien
visar största inskränkningen i arbetarantalet. Relativt
oberörda voro i stort sett andra malmgruvor än
järnmalmsgruvor samt järnverken, ehuru även vid de
senare den absoluta minskningen är betydande.
Järnmalmsproduktionen uppgick till ej mer än ca 7
mill. ton, eller ungefär 1913 års siffra; minskningen
från år 1930 utgör 4,17 mill. ton och har drabbat de
mellansvenska fälten relativt hårdare än Lapplandsfälten.
Samtidigt härmed har det genomsnittliga malmvärdet
fallit från 10,25 till 9,33 kr./ton.
Sligproduktionen minskades med 34,i % och
brikettproduktionen med 36,1 %, under det att produktionen av
sinter nedgick med endast 0,3 %, oaktat blott 19 verk
voro i gång mot 24 år 1930.
Tackjärnsproduktionens minskning utgjorde 15,3 %,
samtidigt som genomsnittsvärdet föll från 92,5 till 84,6
kr./ton. Medeltillverkningen pr masugn och dygn steg
från 31,26 till 37,oi ton, vilket givetvis beror på att
företrädesvis de modernare, större masugnarna varit
påblåsta.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
