Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 2. Febr. 1933 - Föreningsmeddelanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
4 FEBR. 1933
ELEKTROTEKNIK
31
FÖRENINGSMEDDELANDEN
Svenska elektroingenjörsföreningen, avdelning av
Svenska teknologföreningen, avhöll fredagen den 2
december 1932 ordinarie sammanträde a föreningens lokal
kl. 19,30.
Föreningens ordförande, överdirektör BORGQUIST, ledde
förhandlingarna. Efter protokolljustering överlämnades
ordet till nobelpristagaren professor M. SIEGBAHN för
hans med spänt intresse motsedda föredrag: "Några
nyare resultat inom atomforskningen." Efter att ha
påpekat att den klassiska definitionen på atomen som
"det odelbara" nu borde ersättas med formeln "det
delbara", erinrade professor Siegbahn till en början om
några grundbegrepp inom atomfysiken.
Kvantameka-nikens betydelse underströks härvid. Därefter angavs
några exempel på med vilken oerhörd grad av
noggranhet man i våra dagar kan utföra mätningar inom detta
område. Sålunda har våglängden för en centrallinje
1 mölybdens röntgenspektrum i Uppsala av dr LARSSON
bestämts till 0,ooo ooo OTO 7831 mm. Amerikanska nyare
mätresultat avvika endast med någon enhet i sista
siffran.
Vidare anfördes efter de synnerligen tillförlitliga
Cambridgemätningarna maximimåtten för vissa
atomkärnor samt redogjordes för neutronen, det nyupptäckta
mycket stabila byggnadselementet i atomernas sällsamma
byggnadsverk. Neutronen är liksom väteatomen
sammansatt av en proton och en elektron och är alltså
neutral. Den har liksom väteatomen massan ett men har
en storlek mindre än 1/10 000 del av väteatomen, som i
sin tur har en diameter i storleksordningen omkring
10-8 cm.
Som ett exempel på de tyngre atomernas uppbyggnad
anfördes guld. Dess 79 elektroner ligga lagrade i 6 skal
kring kärnan med följande antal i de olika skalen:
2 + 8 + 18 + 32 + 18 + 1. Den sista är den s. k.
valenselektronen. Ehergistegen mellan de olika höljena, som
motsvara arbetet att avlägsna en elektron ur dess skal,
representeras av talen (i elektronvolt) 81200, 14300,
3 410, 755, 10>5 och 9,2. Det sistnämnda talet är noggrant
känt genom mätningar av optiska spektra. Den
optiska strålningen härrör nämligen från svängningar i
ytterhöljet. Röntgenspektrum däremot uppkommer
genom omlagringar i de inre höljena. Röntgenstrålars
uppkomst förutsätter alltså stora energimängder och
röntgenstrålning består också därför av korta vågor.
. En sammanfattning av de elektromagnetiska
vågornas vida spektrum från radiovågor över värme-, ljus-,
ultravioletta och röntgenstrålar ned till radioaktiv och
kosmisk strålning visade, att de okända "vita fläckarna"
i spektralbandet nu utfyllts. De sista tre oktaverna ha
under de senaste 2 åren ingående studerats inom den
fysikaliska institutionen i Uppsala genom studier av
röntgenspektra enligt en förbättrad konkavgittermetod
med användande av strykande infallsvinkel. Härvid
hade området från ca 200 Å ned till 34 Å utfyllts! Det
sista steget togs endast en vecka före föredraget.
Väteliknande röntgenspektrallinjer har man nu
lyckats erhålla för alla de 6 lättaste elementen, för kol först
i våras, tydande på att avskalningen av dessa
atomkärnor lyckats så långt som ned till innersta skalet vid
dessa vågors uppkomst. I detta sammanhang
demonstrerades apparaturen för Uppsalaundersökningarna.
Särskilt intresse ägnades åt de av Siewerts kabelverk
levererade kondensatorerna, som ingå i gnistkretsen.
Dessa kondensatorer utsättas för oerhörda påfrestningar
vid de gmstkortslutningar, genom vilka
röntgenstrålningen i vakuum erhålles.
Det är ej endast ett så att säga vetenskapligt
sportintresse att företaga denna kartläggning av
spektralban-den; genom ifrågavarande studier har man nämligen i
princip klarlagt hela elektronhöljet. Dessutom
förekommer denna strålning i verkligheten från heta
stjärnor, där en temperatur av millioner grader råder, vilket
förklarar den sönderslitna atomstrukturen.
Det är emellertid två stora upptäckter, som i all
framtid komma att låta år 1932 framstå som ett märkesår i
atomfysikens annaler.
För det första den redan berörda upptäckten av
neutronen, vilken är av fundamental betydelse. Den är
genom sin sammansättning en mycket stabil konfiguration.
Årån av denna forskarbragd tillkommer främst dr
CHADWICK på Cavendishiaboratoriet i Cambridge men hans
arbeten bygga vidare på franska och tyska fysicis
experiment.
Det andra stora framsteget är genomförandet på
experimentell väg av "kärnreaktioner", varvid
atomkärnorna genom användandet av höga elektriska fält
bringas i kontakt med varandra. Ett exempel på sådan
reaktion är följande: Li7 + H± = 2 He4. En
litiumatom-kärna med laddningen -f 3 och atomvikten 7 förenas med
en väteatomkärna, laddning -f-1 ocn massa l, till 2
he-liumatomkärnor, vardera med laddning -j- 2 och massa 4.
Vätekärnan drives med stor hastighet in mot
litium-atomen, varvid reaktionen resulterar i de två
helium-atomerna, vilka bildas och fortleva på grund av sin
stora stabilitet.
Reaktionen kan tills vidare ej kemiskt påvisas, då de
erhållna heliummängderna äro för små härför men
bevisen för att reaktionen verkligen äger rum äro flera.
Så har ASTON bestämt atomvikterna för resp. väte och
litium till 1,0022 resp. 7,0104, vilket tillsammans ger
8,0126. Nu har han vidare bestämt samma för helium
till 4,oon. Skillnaden 8,0120 - 2 X 4,ooi = 0,oi54
försvinner som materie och blir energi, mötsvarande
oo 14,io6 elektronvolt. Denna energi återfinnes i
kine-tisk energi hos de båda heliumatomerna. Den
observerade hastigheten stämmer också med den beräknade
energien. Dessa uppseendeväckande experiment, som
torde betyda en ny epok inom fysiken, ha utförts av
engelsmännen COCKCROFT och WALTON i Cambridge 1932.
Till slut redogjorde professor Siegbahn något för den
apparatutrustning, som använts vid dessa försök. Man
trodde förr, att oerhörda hastigheter och spänningar
erfordrades för att åstadkomma dylika reaktioner, men
experimenten lyckades i själva verket vid 125-500
kilovolt och ha senare upprepats i Tyskland vid ännu
lägre spänning. Den elegantaste lösningen av problemet
att tilldela atomkärnorna den erforderliga höga
hastigheten har dock givits av amerikanarna LAWRENCE och
LIVINGSTONE genom en sinnrik kombination av ett
magnetfält och ett elektriskt växelfält, vilken åt
partiklarna giver en i spiralbana alltjämt ökad hastighet. På
detta sätt ha de nämnda forskarna helt nyss kommit
upp till hastigheter, som motsvara 3 600 millioner
elektronvolt.
Efter föredraget tackade ordföranden föreläsaren för
hans med sådana förväntningar motsedda redogörelse,
vilket av auditoriet beseglades med applåder av
särskild värme. Professor Siegbahn svarade sedan
beredvilligt på ett par frågor av särskilt vetgiriga
föreningsmedlemmar, bl. a. av ordföranden, som undrade om man
inte rent av snart kunde vänta att den gamla drömmen
om guldmakeri kunde tänkas realiserad i större eller
mindre utsträckning. Svaret härpå blev, att en
eventuell guldfabrikation nog skulle bli av skäligen litet
intresse, men särskilt ordföranden borde snarare bäva
inför de svindlande perspektiv för kraftalstring genom
frigöring av atomenergi, som skulle kunna tänkas
öppnade.
Föredraget hade naturligtvis lockat så många åhörare,
som sammanträdessalen kunde rymma; ca 140
medlemmar voro närvarande vid sammanträdet, vars
officiella del varade till kl. 21,00. Härefter intogs supé och
vidtog samkväm. Vid kaffet hyllade ordföranden pro-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
