Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 9. Sept. 1933 - V. Olander: Aseas högfrekvensgeneratorer av växelfälttyp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 SEPT. 1933
ELEKTROTEKNIK
143
en maskin av Boforsgeneratorns storlek skulle denna
förlustsiffra betyda ca 3 kW.
De udda tonerna giva naturligtvis även förluster i
järnet, men därjämte ett om än litet tillskott till den
inducerade spänningen. För en överton med så stor
amplitud som 20 % av grundtonsamplituden blir
ökningen i effektivvärdet av spänningen endast 2 %,
och för normala förhållanden är ökningen omärklig.
Idealet är därför en maskin med så små övertoner
som möjligt. Särskilt är detta eftersträvansvärt,
om generatorn skall arbeta på en krets
innehållande kondensatorer, vilket ju är fallet vid ugnsdrift.
En induktionsugn har nämligen en mycket låg
effektfaktor, ca 0,1. Den stora reaktiva effekt, som
den sålunda upptar, måste tillföras på ett eller annat
sätt. Billigast sker detta genom att parallellt till
ugnsspolen ansluta kondensatorer. Generatorn
behöver då endast avgiva den för ugnen erforderliga
aktiva effekten jämte en av regleringsförhållandena
betingad tämligen liten reaktiv effekt. Maskinens
eget induktiva spänningsfall kompenseras vid Aseas
system i regel med en seriekopplad kondensator, en
metod, som först angivits av dr DREYFUS. Då
kon-densatorernas livslängd är i hög grad beroende av,
att de ej överansträngas termiskt, lägges stor vikt
vid att spänningskurvans form blir den bästa möjliga.
Tomgångsfältkurvan beräknas därför med största
omsorg.
Härvid kan förfaras på två olika sätt. Utgår man
från oändligt djupa rotor spår och slät statoryta kan
fältfördelningen erhållas med hjälp av konform
avbildning. Denna fältbild kan sedan, när spårens
begränsningslinje är en cirkel, lätt på matematisk grund
korrigeras för det i verkligheten ändliga spårdjupet.
Vid små tandtätheter är denna korrektion av
mindre betydelse, men gör sig allt mer märkbar ju
högre tätheterna och därmed fältkurvans avplattning
blir. Det andra sättet, visserligen mer tidsödande,
men som under alla förhållanden kan tillgripas och
som ger upplysning om fältfördelningen i hela det
betraktade avsnittet, är uppritning av
kraftlinjebilden. Denna metod användes för övrigt med fördel
vid beräkningen av rotortandamperevarven.
Av den sålunda erhållna fältkurvan erhåller man
efter på känt sätt utförd analys dess medelvärde och
amplituderna på de olika tonerna, deras bidrag till
järnförlusterna, och slutligen spänningskurvans
Fig. 5. 1. Fältkurva. 2. Fältkurvans grundton. 3. Fältkurvans
medelvärde.
90 ISO 270 360’
Fig. 6. Flux- och fluxförlustkurvor, visande tomgångsfluxens variation,
tand l och 2. Abskissans 0° motsvarar rotorläget i figuren.
form. Vi hava nu emellertid bortsett från
stator-spåröppningarna, som förorsaka en till sin storlek
av rotorläget beroende inskärning i fältkurvan. En
armaturhärva utsättes sålunda vid rotorns rotation
för en fluxvariation, som vid given magnetisering
uteslutande beror på rotorns formgivning och av en
fluxvariation, som härleder sig från spåröppningarna,
tillhörande de spår i vilka härvan är förlagd. Med
hjälp av Gar ter s formel kan denna senare variation,
som i fig. 6 representeras av fluxförlustkurvan A<&
tämligen väl beräknas.
Huvudfluxkurvan erhålles lätt genom integrering
av fältkurvan för olika rotorlägen. De jämna
tonerna försvinna och kvar blir endast den
konstanta av magnetlindningen alstrade fluxen $omed
och däröver lagrade udda toner. Fluxförlustkurvan
har likaså en konstant fluxkomponent - dennas
storlek bestämmer effektiva luftgapet - och
överlagrade toner men huvudsakligen jämna, små udda
finnas dock. Summeras flödena av dessa vågor över
en "magnetpol" försvinna praktiskt taget de udda,
under det däremot de jämna addera sig och dämpas
bort av magnetlindningen eller av den dämpkrets,
som eventuellt ligger i magnetspåren.
Fluxförlust-kurvans udda toner hämmas sålunda ej, utan kunna
fritt utbilda sig, varför den resulterande fluxen i en
härva bestämmes av huvudfluxen, korrigerad för
fluxförlustkurvans udda toner och dess medelvärde
samt av de från dämpströmmarna härrörande fälten,
av vilka den tredje tonen är den största. Denna
ton har ett sådant läge, att fältkurvan avplattas och
spänningskurvan sålunda antar en mer spetsig form.
Det kan lätt visas, att den tredje från
pulsations-fluxen härrörande tonen i spänningskurvan förhåller
sig till grundtonsspänningen ungefär som amplituden
på den andra tonen i fluxförlustkurvan till
grund-tonsfluxen i huvudfluxkurvan. Understundom kan
spänningskurvan vara avplattad och rentav hava en
inskärning i sitt topparti. Detta tyder på att
fältkurvan har udda toner, särskilt en tredje, som
överväger den från dämpströmmarna kommande tredje
tonen. Dessa båda flöden, som i huvudsak bestämma
spänningskurvans form, motverka nämligen var-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
