Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 11. Nov. 1933 - John Wennerberg: Intermittent drift av elektriska maskiner och transformatorer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
162
TEKNISK TIDSKRIFT
4 NOV. 1933
Fig. 2. Uppvärmningskurva vid korttidsdrift.
Fig. 3. Uppvärmningskurva vid kortperiodig intermittent drift.
nen hunnit praktiskt taget nedkylas till
omgivningstemperatur. Se fig. 2. Är själva drifttiden lång,
närmar man sig förhållandena som äro bestämmande för
kontinuerlig drift, oberoende av pausens längd.
Vid regelbunden intermittent drift med korta
perioder, dvs. liten sammanlagd tid för drift och paus,
får man en uppvärmningskurva enligt fig. 3. Drages
en medellinje genom kurvans taggar får man en
kurva av samma slag som i fig. 1. Detta är ganska
naturligt, ty man har ju i det stora hela blott
fördelat förlustenergien över längre tid, liksom om
förlusterna varit mindre men kontinuerliga. I fråga om
maskiner med försämrad kylning i pauserna har man
förfarit på liknande sätt med kylningen. Fullt
generellt kunna vi för medelkurvans slutvärde skriva
F
Q __ L med .-Q.
* r^ \ )
^med
Om förlusterna äro konstanta, F, under själva
drifttiden, och vi kalla förhållandet mellan denna och hela
periodtiden för intermittensfaktör med beteckningen
fi, blir
Kurvans taggning är beroende av
värmekapaciteten, men på medelkurvans slutvärde $£ är denna utan
inverkan, om driftperioderna äro någorlunda korta.
Den ökning av temperaturens ögonblicksvärde, som
taggningen medför, saknar i regel praktisk betydelse.
Belastningsförmågan bestämmes alltså av ekv. (4)
eller (5), dvs. av att medelförlusterna, dividerade med
medelkylningen, ge högsta tillåtliga
temperaturstegring.
Förhållande mellan kontinuerlig, korttids- och
intermittent märkning.
Antag att en maskin användes för drift korta
stunder med mycket långa pauser. Den märkes med
korttidsdrift enligt normerna, SEN 3. Huru skulle
motsvarande kontinuerliga märkning se ut?
Sammanställas ekv. (1), (2) och (3) finner man, att
förlusterna vid kontinuerlig drift endast få vara t/r
av förlusterna vid korttidsdriften, örn samma
sluttemperatur skall erhållas. Som nämnt varierar den ka-
rakteristiska tiden % betydligt, vartill kommer, att
även om förlustproportionen vore känd,
belastnings-proportionen generellt taget fortfarande skulle vara
obestämd, eftersom verkningsgraden ej är konstant.
Någon allmän omräkningsfaktor mellan korttids- och
kontinuerlig märkeffekt kan alltså icke fastläggas,
varför normernas åtgärd att definiera en särskild
korttidsmärkning måste anses väl motiverad.
Antag nu i stället, att en maskin användes för
kortperiodig intermittent drift med konstanta
förluster under drifttiden och förlustlösa pauser. Dess
belastning kan anges som en viss effekt med en viss
intermittensfaktor. Kan maskinen märkas med en
möts varig kontinuerlig eller korttidsdrift?
Jämföra vi ekv. (2) och (5), se vi, att den
kontinuerliga märkningen bör motsvara förluster, som äro
förhållandet fi . K/Kmed av förlusterna vid den
inter-mittenta driften, i vilket uttryck K/Kmeå generellt
taget är obestämt. Det är heller icke sagt, att
effektsiffrorna stå i samma förhållande som förlustsiffrorna
eller i något annat därav enkelt beräkningsbart
förhållande.
Om vi i stället önska omräkna den intermittenta
driften till korttidsdrift, behålla vi lämpligen
effektsiffran oförändrad, vilket betyder samma förluster i
båda fallen. Betrakta vi ekv. (1), (3) och (5), finna
vi, att tiden för korttidsdriften bör vara t . fi . K/Kmeå.
Vid beräkningen ha vi fortfarande svårigheten med
K/Kllied) vartill nu kommer den karakteristiska
uppvärmningstiden t, vars storlek varierar för olika
fabrikat, för öppet och kapslat utförande osv.
Det är tydligt, att omräkningen till en
kontinuerlig drift är det naturligaste av de båda alternativen.
Såväl den intermittenta som den kontinuerliga
belastningsförmågan beror av kylningen, men ej av
värmekapaciteten. Omräkning till korttidsdrift är en
betydligt mera konstlad åtgärd. Sådan märkning bör
göras endast när driften har utpräglad
korttidskaraktär, alltså när nedkylningen i pauserna praktiskt
taget är fullständig.
Omräkningen av en intermittent drift till en
kontinuerlig ställer sig särskilt enkel vid full kylning
under pauserna, alltså då K/Kmeå= l, men kan vara
användbar även i andra fall. Det är vid sådan
omräkning blott märkeffekten, som i första hand
behöver fixeras. Därav följer entydigt strömmen,
varvtalet etc. Ibland kan det emellertid hända, att man
kommer till orimligheter. Antag att det är fråga om
en motor, som går med 20 kW avgiven effekt under
25 % av tiden, och som på grund av driftens natur
behöver en överbelastningsförmåga i vridmoment
motsvarande 40 kW, ävensom ett stort startmoment.
Vid kontinuerlig drift befinnes det kanske, att redan
i tomgång förlusterna äro större än de verkliga
medelförlusterna under hela perioden! Märkning kan
alltså bli helt omöjlig - såvida man icke skulle
märka maskinen med lägre spänning, vilket ju vore
föga förnuftigt. Sådana fall, då alltså t. o. m.
effekten O icke kan avges kontinuerligt, kunna mycket
väl inträffa i verkligheten. För dem ha normerna
en nödfallsutväg, nämligen märkningen "speciell
drift". Detta uttryck innebär emellertid, att
normerna icke äro tillämpliga, alltså att märkningen
och provningen äro undandragna normernas kontroll
och måste göras beroende av andra föreskrifter.
Antag i stället, att det finnes en kontinuerlig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
