Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 2. Febr. 1933 - G. H. Hultman: Gasindustriens utveckling till storindustri
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
10
TEKNISK TIDSKRIFT
11 FEBR. 1933
matningen kommer emellertid varje partikel att en
viss tid tillhöra det övre friliggande lagret. Som
följd härav blir koksen porös och särskilt lämplig
för eldning i kaminer och å kakelugnsinsatser.
Porositeten kan minskas genom att låta inmatningen av
kol dröja, tills retortfyllningen sjunkit ett visst
stycke. Då minskas mängden av det kol, som
kommer att ligga i den porbildande zonen och koksen
blir i genomsnitt mindre porös. Med porbildningen
följer, som lätt inses, mindre hektolitervikt och
mindre tryckhållfasthet, vilket giver upphov till
större avstybbning. Retorternas upphettning sker
medels en del av den erhållna koksen och av de
varma avgaserna alstras ånga för den våta avgasningen. Systemet är alltså självförsörjande.
Gasutbytet har från 280 m3 per ton kol hos de äldre
horisontala ugnarna kunnat i reguljär drift ökas
upp ända till 700 m3 per ton, varvid erhållits en
sänkning av gasens värmevärde från 4 800
effektiva kalorier vid 15° 760 mm till 3600. Antalet
arbetstimmar har i jämförelse med de äldre horisontalretortugnarna på grund av den maskinella driften
kunnat minskas till 1/10 och erforderlig tomtareal för
ugnsbyggnad med tillbehör till 1/3. Det höga
gasutbytet har gjort att de kontinuerliga vertikala
retortugnarna fått sin största användning på sådana
orter, där kolens inköpspris varit högt i förhållande
till värdet av erhållna biprodukter, där alltså gasens
råmaterialkostnad varit stor, där porös koks varit
lätt att avsätta eller där man satt särskilt värde på
en rökfri tillverkning.
En olägenhet ha emellertid de kontinuerliga vertikalugnarna som följd av den våta avgasningen.
Gasens koloxidhalt har stigit från ca 6 % hos de
äldre horisontalretortugnarna till ca 18 % hos de
kontinuerliga vertikalugnarna. Därmed har gasens
giftighet ökats i samma grad.
En ännu högre koloxidhalt har den s. k.
dubbelgasen, som skulle kunna tänkas som våt avgasning
driven till sin yttersta spets, men som ju
egentligen är en kombination av kolets avgasning och
den erhållna koksens förgasning till vattengas.
Dubbelgasapparaten är en vattengasgenerator med
en retort eller kammare som överbyggnad. I
generatorn sker varmblåsning och gasning på vanligt
sätt. Varmblåsningsgaserna förvärma
överbyggnaden, då kolet avgasar och vattengasen stryker
genom retorten eller kammaren och tager kolgasen
med sig. Kolgasen och vattengasen kunna givetvis
också uttagas separat. Kolet sjunker ned genom
retorten, inkommer i generatorn som koks och
lämnar densamma som slagg. Avkolningen är alltså
fullständig. Gasutbytet är ca l 500 m3 per ton kol och
gasens effektiva värmevärde 3200 kal. vid 15° 760
mm. Gasens koloxidhalt är ca 30 %. Dubbelgasen
kommer ifråga på ställen, där koksen icke har något
stort värde. Den användes som stadsgas av en del
mindre städer i Tyskland och England, men även
några av Tysklands största städer ha den som
tillsatsgas, tillverkad av stenkol och brunkolsbriketter
i blandning. Den är emellertid på grund av den
höga koloxidhalten en farlig gas.
En annan tillsatsgas är vattengas, tillverkad av
koks och karburerad med olja för erhållande av
önskat värmevärde, huvudsakligen använd i
Amerika men även i rätt stor utsträckning i England.
Även tillverkningen av denna gas har undergått
betydliga förbättringar genom enheternas förstoring,
automatisk slaggning och manöverventilernas
sammanförande till en gemensam hydrauliskt driven
centralratt. Man har härigenom kunnat nedbringa
tillverkningskostnaden högst väsentligt.
Man har på sina ställen funnit, att antalet
förgiftningsfall av stadsgas står i proportion till gasens
halt av koloxid. I Stockholm är gasens koloxidhalt
synnerligen låg, 5 å 6 %, vilket endast är 1/3 av
det eljest vanliga och sammanhänger med att vi
endast använda torr avgasning. Antalet
förgiftningsfall med dödlig utgång genom olyckshändelse, alltså
icke självmord, är hos oss icke heller stort, endast
l st. per 20 mill. m3 distribuerad gas.
Det tyska hovrådet Winzor, som mer än någon
annan bidragit till gasindustriens utveckling under
dess första år, sade en gång, då någon beklagade
sig över gaslukt från otäta ledningar, att vanlig frisk
luft egentligen vore för stark för människans lungor,
blandad med något lysgas var den mycket bättre.
Nu har man en annan uppfattning och sedan någon
tid pågå försök i s. k. halvstor skala vid såväl
Berlins som Wiens gasverk med att omvandla gasens
koloxid i metan och väte, dvs. i föreningar, som
icke äro giftiga. Man synes därvid begagna sig av
två reaktioner, den ena katalytisk hydrering av CO
till CH4, som sker vid 250°C, den andra katalytisk
förbränning av CO med H2O till CO2 och H2, som
sker vid 500 å 550°C. Man tänker sig därvid
behandla en del av gasen enligt den ena metoden och
en del efter den andra för att den slutliga gasen
icke skall skilja sig allt för mycket från den
nuvarande. Försöken, som alltså lämnat det
egentliga laboratoriestadiet, synes utvisa, att
omvandlingen är tekniskt möjlig och att den kan utföras till
acceptabel kostnad.
Omkring sekelskiftet framkom ett uppslag, att
koksa stenkol vid lägre temperatur än hittills, s. k.
lågtemperaturkolning. Man ville därigenom
åstadkomma en koks, som skulle förena kolets lättantändlighet med koksens rökfrihet. En blick på
produktutbytena visar redan vid ett första påseende, att
förfarandet icke är ekonomiskt bärigt annat än om ett
överpris på koksen kan erhållas. Detta har man
emellertid trott sig kunna räkna med i England, där
öppna eldstäder för koleldning äro vanliga. En
rökfri förbränning i dylika eldstäder är alltså där ett
önskemål, och Gas Light & Coke Co. och South
Metropolitan i London ha därför för några år sedan
byggt vardera en dylik anläggning för att
tillfredsställa nämnda behov. Den ekonomiska
förutsättningen har därvid varit, att den erhållna lågtemperaturkolningen skulle lämna 14 cwts koks per ton
kol för försäljning och att lågtemperaturkoksen skall
kunna säljas till ett 14 sh. högre pris per ton än
vanlig koks. Man synes emellertid icke ha uppnått
det väntade resultatet. Och i länder där den engelska
traditionen icke finnes, torde det vara ännu mindre
möjligt.
Jag nämnde nyss, att gasindustrien gått fram efter
två linjer i sin strävan efter bättre ekonomi, och att
den ena linjen var ökning av gasutbytet genom s. k.
våt avgasning. Den andra linjen är byggande av
kammarugnar i större och större enheter för att
därigenom bringa ned betjäningskostnaderna men att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
