Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 2. Febr. 1933 - G. H. Hultman: Gasindustriens utveckling till storindustri
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
11 FEBR. 1933
KEMI
11
låta gasutbytet stanna vid vad som numera erhålles
vid torr avgasning eller ca 350 m3 per ton. Den
vägen har valts av koksindustrien och av en del
större gasverk. Den bör väljas, där en fast koks har
ett stort värde.
En kammarugn eller koksverksugn karakteriseras
av diskontinuerlig drift. Kamrarna upphettas med
hjälp av en del av den erhållna gasen eller numera
även med annan tillgänglig gas såsom masugnsgas
eller generatorgas av minderstyckig, alltså
mindervärdig koks. Då en modern koksugn endast
erfordrar 40 % av den erhållna gasen för sin
upphettning, har man genom användning av billigare gas
för eldningen alltså kunnat utöka utbytet av
högvärdig gas med 67 %.
De ugnskammare, som byggdes omkring
sekelskiftet, beskickades med 6 å 8 ton kol och hade en koksningstid av 24 å 48 timmar. Nu har man ökat
kamrarnas storlek och minskat koksningstiden. De största
hittills byggda kammare äro de å Zeche Nordstern
vid Gelsenkirchen, uppförda av firman Still i
Recklinghausen. Kamrarna ha dimensionerna: 1 = 13 m,
h - 6 m och b ==: 0,45 m. De rymma 28 ton kol. Avgasningstiden är 22 timmar, efter vilken alltså uttryckningsmaskinen på en gång trycker ut ur
kammaren 22 ton glödande koks. Per dygn fås 24 ton
koks, vilket är minst 4 gånger så mycket som vid
de tidigare ugnarna. Betjäningskostnaderna äro vid
de moderna kammarugnarna ännu mindre än vid de
kontinuerliga vertikalugnarna.
Man har även arbetat ut metoder att
tillvarataga den glödande koksens egenvärme för alstring
av ånga och i ett fall ånga jämte vattengas.
Bamag låter den vagn, på vilken den glödande
koksen upptagits, skjutas in i en släckningskammare.
Sedan denna slutits, strilas 150°-igt vatten på
koksen, varvid fås ånga av 16 atm. Blandad med
vattengas, som samtidigt bildas, ledes denna råånga genom
tubsatsen på en horisontal panna, där
förbruknings-ångan erhålles, och därifrån till en förvärmare, där
råångan kondenseras, och förvärmer släckningsvattnet till 150°C. Efter fullständig kondensation
återstår vattengasen, som genom ett säkerhetsspärr ledes
till verkets rågasledning. Systemet uppgives lämna
300 kg ånga + 50 m3 vattengas per ton koks,
vilket l runt tal motsvarar det vid ett gasverk
förefintliga ångbehovet. Då emellertid anläggnings- och
underhållskostnaderna ställa sig tämligen höga,
föredrager man i allmänhet vid gas- och koksverken att
alstra sin ånga i vanliga anläggningar med
mindervärdigt bränsle. I en del fall, då ånganläggning
baserad på kokssläckning kommit i fråga vid ett
gasverk, har det berott på att verket haft ett sådant
läge, att man velat undvika att släppa ut de
ångmoln, som uppstå vid koksens släckning på vanligt
öppet sätt.
Stockholm använder numera för sin
gastillverkning uteslutande kammarugnar. Men man kan ju
fråga sig, om det icke skulle vara mera värt att få
dubbelt så mycket gas ur kolen än att få tung i
stället för lätt koks. Vi skulle då behöva köpa
endast 140 000 ton kol i stället för som nu 280 000 ton
per år. Det är emellertid icke kolet, som är
råmaterialkostnad för gasen, utan kolet minus vad
biprodukterna lämna i förtjänst, och biprodukterna
betala hos oss icke endast kolet utan även de direkta
driftkostnaderna vid Värtagasverket. Gasutbytet har
alltså ingen betydelse för oss. Anledningen härtill
är, att vi få hit vårt behov av kol och importerad
koks medelst sjöfrakt och att sjöfrakterna äro 50 %
högre för koks än för kol. Men förhållandena bli
helt andra vid landfrakt, och då kan gasutbytet spela
en mycket stor roll.
Den ständigt stegrade koksförbrukningen för
järnindustrien, som särskilt gjorde sig märkbar inom
Ruhrdistriktet åren före världskrigets utbrott, ökade
mängden av disponibel högvärdig och prisbillig
koksugnsgas. År 1900 framställdes inom Ruhrområdet
8 mill. ton koks och 1913 28 mill. ton. I Amerika
hade man sedan länge använt höga tryck för
distribution av naturgas för järn- och stålindustriens
behov. Vid tiden för världskriget började alltså alla
förutsättningar finnas för distribution av god gas för
industriella ändamål inom Ruhrområdet.
Högtrycksdistributionen började också då men fick stegrat
intresse 1926, då 90 % av de till
Rheinisch-West-fälisches Kohlensyndidat hörande kolgruvorna
sammanslöto sig till A. G. fur Kohleverwertung eller
som det numera heter Ruhrgas A. G. Företagets
uppgift skulle vara att utarbeta metoder för kolets
förädling såsom t. e. kolhydrering, syntetisk
framställning av ammoniak medelst väte ur koksugnsgas
m. m., men dessutom att genomföra en fjärrgasdistribution i stor stil.
År 1927 framställdes i Ruhrområdet 27 mill. ton
koks. Mot denna koksmängd svarar 10 milliarder
m3 gas. Av dessa m3 hade hittills 45 % använts för
koksugnarnas undereldning, 45 % för eldning av
ångpannor och endast 10 % för generering av elektrisk
energi, för metallurgiska ändamål och för
kommunala behov. Som redan nämnts, böra emellertid de
första behoven bättre tillgodoses genom
mindervärdigt bränsle, som alltid uppstår vid kol- och
koks-verksdrift och som icke tål längre transport. Gas
bör i stället som det mera förädlade bränslet
transporteras och då användas för andra ändamål. På
samma sätt ha förhållandena legat till vid övriga
gruvdistrikt och koksverk i Tyskland. Kring dessa
centra ha nu utbyggts fjärrgasnät av betydande
omfattningar, och då dessa centra äro tämligen jämnt
fördelade över hela landet, ha de längst gående
förespråkarna för fjärrgasidén velat förbinda dessa
lokalnät med varandra till ett helt landsnät för att
därigenom nå ett fullständigt samarbete. Huruvida
sådan sammanbindning helt och hållet kommer att
ske, torde emellertid vara ovisst.
De äldsta högtrycksledningarna lades år 1910, en
Essen-Dusseldorf-Solingen-Remscheid av
Rhei-nisch-Westfälische Elektrizitätswerke och en annan
Hamborn-Barmen av Thyssen Werke. Numera är
Ruhrområdet fullständigt genomdraget av
högtrycksledningar, och de sträcka sig från Aachen i väster
till Hannover i öster, från Bocholt i norr och till
Siegen i söder. Ruhrgas A. G. äger den större delen
av nätet. Dess högtrycksnät har en längd av nära
l 000 km. Det förser ett område av ca 11 000 km2
med ca 10 mill. invånare med gas. Thyssensche
Gas-imd Wasserwerke, Hamborn, har även ett rätt stort
nät. Dessa båda nät samarbeta med varandra.
Gasen levereras till stålverk, järnmanufaktur,
kemisk industri och kommunala behov.
Från Siegen är föreslaget att utbygga nätet till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
