- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1933. Kemi /
12

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 2. Febr. 1933 - G. H. Hultman: Gasindustriens utveckling till storindustri

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

12

TEKNISK TIDSKRIFT

11 FEBR. 1933

södra Tyskland, i första hand till Frankfurt a. M.-
Darmstadt-Stuttgart. Den sistnämnda staden har
redan nu ett rätt stort högtrycksnät. För
utbyggnaden är bildat ett särskilt företag, Süddeutsche
Fernleitungsgesellschaft, i vilket Ruhrgas A. G. och
Hessische Kommunale Gasversorgung äga 50 %
vardera. Vidare ha bildats Ferngaswerk Franken-
Thüringen, Ferngasversorgung Zwickau med ett
rikligt nät, delvis utbyggt omkring denna stad,
Gasversorgung Ostsachsen A. G. med Ferngaswerk
Dresden-Heidenau, Gaszentrale Niederschlesien med
verk vid kolgruvorna i Waldenburg och ett större
nät för där befintliga glas- och porslinsindustrier
samt kommunala behov, Kokswerke und Chemische
Fabriken A. G., Hindenburg, omkring städerna
Hindenburg och Beuthen, Grossgaserei
Mitteldeutsch-land A. G,, Magdeburg-Rathensee, för förseende
av industrierna kring Stassfurt, samt i norr
Nord-deutsche Hütte A. G. omkring Bremen, som även
levererar gas till staden Bremen, Hochofenwerke
Lubeck omkring Lubeck, som levererar staden
Lübecks hela gasbehov, och Eisenwerk Kraft
omkring Stettin, som även levererar gas till staden
Stettin. Bland städer, som helt nedlagt sin egen
gastillverkning och uteslutande taga sin gas från
koksverken, märkas förutom Lubeck: Barmen,
Bochum, Dortmund, Erfurt, Essen, Mulheim, Munster,
Oberhausen, Recklinghausen, Saarbrucken. År 1930
köpte tyska städer av koksverken en gaskvantitet
av över 500 mill. m3. I norra Frankrike finnes ett
fjärrdistributionsnät från där belägna koksverk. Så
erhålla städerna Béthune, Douai, Lille och
Valenciennes koksverksgas. I England är ett nät
planerat i södra Yorkshire.

Innan fjärrgasdistributionen började, hade varje
kommun, varje industri eller varje kolgruva sitt
gasverk eller koksverk. Då Ruhrgas A. G. bildades,
var antalet kolgruvor, som borde ingå, 125 st.
Genomsnittstillverkningen uppgick för de flesta av
dem till endast ca 100 000 ton koks per år
vardera. Sedan sammanslutningen blivit verklighet, har
emellertid en fullständig omvälvning ägt rum. De
gamla verken ha upphört och närliggande gruvor ha
slagit sig tillsammans för byggande av
centralkoksverk med modern utrustning och rationell
planläggning. Kol från olika gruvor blandas för nående
av enhetlig produkt, och endast stora enheter komma
till användning. Antalet verk har nedbragts till
45 med en genomsnittskapacitet av l mill. ton koks
per år, motsvarande 400 å 500 mill. m3 gas per år.
Ett enda av dessa verk skulle alltså ha tillräcklig
storlek att förse staden Berlin med gas.

Gasens rening äger rum på de olika
centralkoksverken. De ha alla en sådan storlek, att man icke
skulle vinna mycket på att göra gemensamma
reningsverk för flera koksverk. För reningen ha
delvis nya metoder kommit till användning, då det
är av synnerligen stor vikt, att inga avsättningar få
ske i rörledningarna liksom icke heller några
frätningar. Vid Thyssensche Gas- und Wasserwerke i
Hamborn har helt nyligen ett reningsverk blivit
uppfört med en kapacitet av l 800 000 m3 per dygn,
varav 1200000 blivit omedelbart utbyggda. Det
fungerar på följande sätt. Rågasen från ugnarna
passerar först luftkylare och vattenkylare av vanlig
konstruktion och lämnar därefter gaspumparna med

en temperatur av 20 °C vintertid och 25 °C
sommartid. Den inkommer härefter i en stående kylare, i
vilken den bestrilas med till 0° å -5°C kylt ammoniakvatten och kyles därigenom själv till 0° å
-2°C. Härefter tvättas den i en stående scrubber
med friskvatten av nära 0°C, som kvarhåller
medryckt ammoniak. Gasen är nu fullständigt befriad
från tjära, ammoniak och naftalin och har en
daggpunkt av 0°C. Tjärreningen är mer effektiv än
elektrisk. Efter friskvattenscrubbern komma bensoltvättare och vätesvavlerening. Den sistnämnda
sker i Hamborn i 8 m höga torn, i vilka
renings-massan, järnoxidhydratet, är inlagd i på varandra
stående korgar till ett antal per torn av 14 st.
Gasen inkommer i varje korg och genomgår
densamma från centrum till periferien. Tornen äro
kopplade 4 och 4. Genom att låta dessa växla läge
i serien för var dag, kan den till gasen satta luftmängden, 2 %, utnyttjas för sulfidens regeneration
utan att massan behöver uttagas ur tornet, förrän
den nått en svavelhalt av 50 % och då icke längre
är effektiv. Vid byte, som ej behöver ske oftare
än l gång per år, lyftas korgarna ut och ersättas
av nya, som på förhand blivit iordningställda. Den
svavelmättade reningsmassan extraheras med CS.,
för erhållande av svavel. Ruhrgas A. G. har 21
fullständiga reningsanläggningar, Thyssensche
Gas-und Wasserwerke 2. Båda företagen ha en svavelextraktionsanläggning vardera.

I Amerika har sedan flera år tillbaka vätesvavlan
borttagits genom gasens tvättning i vanlig scrubber
med en 2 å 3 %;-ig sodalösning, den s. k. Seabordprocessen. Sodan upptager därvid vätesvavlan.
Från tvättaren pumpas den använda sodalösningen
upp på ett annat torn, den s. k. oxydören, där luft
blåses igenom densamma. Luften tager då med sig
vätesvavlan och den så regenererade lösningen
användes ånyo. Den vätesvavlehaltiga luften kan
givetvis icke släppas ut i bebyggda orter. Den
brukar därför användas som förbränningsluft under
ångpannor, då vätesvavlan förbrinner till
svavelsyrlighet. Seabordprocessen har icke fått insteg i
Europa, Däremot ha några liknande metoder
kommit till användning vid några tyska koksverk.

Vid Hibernia och Mont Cenis i Ruhrområdet
användes en av firman Still i Recklinghausen
introducerad metod. Gasen tvättas enligt denna i vanligt
tvättorn med 3 %-ig sodalösning, i vilken supenderats en mindre mängd järnoxidhydrat, 2 å 3 g
Fe per liter vätska. Vätesvavlan bildar då med
järnet sulfid, Fe2S3. Vid lösningens blåsning med
luft i oxydören regenereras järnoxidhydratet. Det
frigjorda svavlet stiger i lösningen med luften och
avdrages upptill. Sodalösningen med järnet återgår
till tvättornet. Svavlet torkas på vakuumfilter.
Det håller i torrt prov i bästa fall 80 % S och 20 %
järnoxidhydrat. Det kan renas genom extraktion
eller destillation.

Vid Ilsede hytta i närheten av Hannover användes
en av Heinrich Koppers A. G. i Essen införd metod.
Gasen tvättas även här med 3 %-ig sodalösning, i
vilken lösts ett ämne, kallat thylox, som dock icke
är något annat än arseniksyrlighet. Vid tvättningen
bildas arseniksvavlighet, som även är löslig i soda.
I oxydören återbildas arseniksyrlighet och svavlet
avdrages i relativt ren form. Man tvättar här alltså

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Oct 18 15:29:48 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tektid/1933k/0014.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free