Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 6. Juni 1933 - Julius Gelhaar: Om kalciumkarbid och kalkkväve
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEKNISK TIDSKRIFT
10 JUNI 1933
Bestämning av väte i
karbid.
För dessa
bestämningar användes samma
metod som vid vanliga
förbränningsanalyser med
blykromat.
Karbidprovet, som uppgick till
0,5-1,0 g, blandades
med tio gånger sin vikt
blykromat, vari
inblandats 10 %
kaliumdikromat. Det hela
uppvägdes i ett större
skepp av platina, ca
150 mm långt, 12 mm
brett och 12 mm högt.
Blandningen fyllde ej
mera än hälften av
skeppet. Bakom
skeppet lades något
platinaskrot, som upphettades
separat. Detta var
nödvändigt, emedan
karbiden alltid kan hålla litet Ca(OH)2, som sönderdelas
vid lägre temperatur. Eventuellt utvecklade
väte-haltiga gaser förbrännas vid platinan. Syre leddes
genom röret hela tiden. Provet upphettades
långsamt från ena änden av skeppet till den andra.
Upphettningen måste vara så stark, att blykromatet
smälts. Det erhållna vattnet upptogs på vanligt sätt
i klorkalciumrör.
Bestämning av karbid i kalkkväve.
Vid dessa bestämningar användes en apparat lika
den för karbid (fig. 2). I stället för kolven
användes ett preparatrör och byretten rymde endast
100 cm3.
Bestämning av kväve i kalkkväve.
Totalhalten bestämdes på vanligt sätt med
Kjeldahl-kokning. Det olösliga kvävet kunde bestämmas
på samma sätt i den olösliga rest, som erhölls då
kalkkvävet urlakades med ättiksyra. Ofta smältes
densamma med alkali i samma apparat som
Örtenblad beskriver i nr 86 av I. V. A:s handlingar, sid.
72 (jfr även Kolb: Uber Calciumsilicide. Z. anorg.
Ch. 64 (1909) 360). Det visade sig även att det
olösliga kvävet kunde överföras till ammoniumsalt
genom att koka med saltsyra eller utspädd svavelsyra,
varefter ammoniaken på vanligt sätt destillerades.
Det olösliga kvävet uppkommer genom azotering
av kalciumsilicid
CaSi2 + N2 = CaSiN2 + Si
(jfr Wöhler och Bock. Das Silicium-Analogen des
Kalkstickstoffe. Z. anorg. Ch. 134 (1924) 221).
Den erhållna föreningen skulle alltså utgöras av
kalciumsilicocyanamid. Erlich (Z. f. Elektrochemie
(1922) anser det vara någon nitrid. Pincass (Ch. Ztg
1923, 253) anger det närmare till siliciumnitrid.
Denna är likväl olöslig även i oorganiska syror,
under det att silicocyanamidens kväve, som ovan
anförts, lätt överföres till ammoniak vid kokning med
utspädda syror.
Fig. 2. Apparat för bestämning av
gashalt i mald karbid.
Något annat kväve än Cyanamid eller
silicocyanamid har icke hittats i färskt kalkkväve, med undantag
av 0,1-0,2 % N, som redan finnes i karbiden och
som sannolikt härstammar från kolet. Urinämne
eller dicyandiamid förekommer aldrig i nyss
framställt kalkkväve, men de kunna under vissa
omständigheter uppkomma under analysens gång.
Bestämning av cyanamiden i kalkkväve.
Dylika bestämningar har vanligen ej utförts,
endast i några fall. Vanligen utföres denna analys
genom att urlaka kalkkvävet med kallt vatten, filtrera,
fälla med ammoniakalisk silvernitratlösning,
frånfiltrera silvercyanamiden, torka desamma och
bestämma kvävet enligt Kjeldahl. En urlakning tar
likväl 3 å 4 timmar och under tiden hinner något
urinämne och dicyandiamid bildas. (Möjligen även
guanidin. Schmidt. Arch. d. Pharmacie 255, 349.)
Vanligen anföres även att dicyandiamid lätt bildas
vid högre temperatur. Grube och Kruger (Z. f. physik.
Ch. 86, 65) har likväl påvisat att
dicyandiamidbildningen försiggår hastigast om koncentrationen av fri
Cyanamid och cyanamidjoner är lika. Därav drogs
den slutsatsen, att vid hög temperatur, t. e. vid 100°,
borde endast cyanamidjoner existera i
vattenlösning, om en liten kvantitet kalciumcyanamid löstes
i en större kvantitet vatten. Det visade sig även,
att om l g kalkkväve sattes till 100 cm3 kokande
vatten och lösningen filtrerades, så kunde
dicyandiamid ej påvisas i filtratet. Häri fälldes nu med
ammoniakalisk silvernitratlösning, och analysen
utfördes för övrigt på samma sätt som förut nämnts.
Urlakas kalkkvävet med vatten eller ättiksyra
och lösningen avdunstas till torrhet, och kvävet
bestämmes enligt Kjeldahl, så erhålles samma värden
som enligt nyssnämnda metod:
Cyanamid N. Lösligt N.
Kalkkväve från Ljungaverk 17,96 % 18,10
" " Lonza ... 18,37 " 18,14, 18,37.
Bestämning av dicyandiamid i kalkkväve.
Genom att urlaka kalkkvävet med hett vatten kan
man även bestämma dicyandiamid i lagrad eller
vattenbehandlad vara. Dicyandiamiden fälles med
pikrinsyra och silvernitrat (Harger. Ind. Eng. Chem. 1920,
1107). Det har likväl visat sig att även
sulfurinämne fälles på samma sätt och denna förening
bildas lätt i sulfidhaltigt kalkkväve. Harger visar i
citerade artikel mikrofotografier av
dicyandiamidsilverpikrat, framställt dels ur ren dicyandiamid, dels
ur kalkkväve. En närmare undersökning har visat
att de olika kristallformerna bero på att de i senare
fallet härröra från sulfurinämnet. Analysen utföres
därför på så sätt att 100 m3 vatten kokas upp, ett
par cm3 AgNO3 lösning tillsättes och därefter l g
finmalt kalkkväve. Av AgNO3 överföres
sulfurinämnet till Cyanamid. Man låter det hela avsvalna,
provet surgöres svagt med salpetersyra för att lösa
utfälld silvercyanamid, filtrerar genom litet nutschfilter, tvättar med litet vatten samt försätter filtratet
med 50 cm3 pikrinsyrelösning och 5 cm3 10 %-ig
AgNO3-lösning. Efter en timme filtreras genom en
Gooch-degel, tvättas med litet kallt vatten, torkas
och väges. Fällningens vikt, dividerad med 5,
utgör dicyandiamid.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
