Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 7. Juli 1933 - Ernst Rothelius: Om arbetssättet hos vindsiktar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
54
TEKNISK TIDSKRIFT
8 JULI 1933
bildning mycket stor. Även mineral, som vid
nedmalning antaga fiberstruktur, såsom vissa kol, asbest
och talk äro mycket svåra att på detta sätt erhålla
i disperst tillstånd. Detta är en av orsakerna varför
tendensen är den, att man vid finmalning av dessa
material ej vill begagna vindsiktar för avskiljning
av färdigmalet gods utan alltmera övergår till
trådsiktar. Därför är naturligtvis konstruktionen av
skärmen, dess avböjning, dess höjd och avstånd från
fördelningsskivan av stor betydelse för erhållandet
av ett så disperst system som möjligt. Då i regel
både fläkt och fördelningsskiva hos
Moodievindsiktarna sitta på samma axel, sänker man vid övergång
till avskiljning av finare korn genom nedsättning av
fläktens varvtal även fördelningsskivans
centrifugalkraft. Härigenom kanske utkastningskraften ej blir
tillräckligt stark för en fullständig sönderslagning av
godsklumparna. Antagligen ligger vid en sådan
konstruktion den optimala verkningen hos fläkten ej
alls vid samma varvtal som den gynnsammaste
verkningen av fördelningsskivan. Ur denna synpunkt
sett synes konstruktionen Ventoplex, där
luftmängden reglerades genom olika inställning av fläktskovlarna, vara den bästa. Här ändras ju luftmängden
efter behag vid varje varvtal på axeln. Vid luftströmsiktningen enligt Raymondsystemet sker ju
uppblandningen mellan korn och luft redan inne i
krossapparaten och där inträffar ju även en första
siktning, varför man vid detta system på enkelt sätt
erhåller god dispersion. Remasystemet är något
sämre ur denna synpunkt. Här kommer dock
liksom vid Moodievindsikten en viss mängd grova korn
med, vilka underlätta isärslagningen av de finare
kornen inne i vindsikten.
Nästa stadium i vindsiktningsprocessen är själva
separationen, dvs. avskiljningen ur den erhållna dispersionen av partiklar, som äro större än en viss
uppgiven storlek. I Moodievindsiktarna är ju dispersionen utbredd i en tunn paraplyliknande slöja,
då den träffas av den uppåtgående luftströmmen. Är
dispersionen god så fordras dessutom att
luftströmmen är lugn och jämn, då ett mycket gott
separationsresultat kan nås. Därför är det jalusiartade
intaget för luften från yttre finavskiljningstratten till
den inre tratten av stor betydelse för erhållande av
lugn och i möjligaste mån laminär strömning. På
Ventoplexvindsikten, som visades i fig. 7 i den
tidigare uppsatsen, finnes även en sådan jalusi under
fläkten. Ute i yttertratten befinner sig ju luften i en
starkt roterande rörelse, och säkraste sättet för att
skydda luften inne i den inre grovavskiljningstratten
från påverkan av denna virvelrörelse är naturligtvis
att både vid inträdet och utgången ur densamma
hava sådana av parallella tätt ställda tunna plåtar
bestående jalusier. Här liksom vid all separation i
motståndsmedium kunna de grövre partiklarna
skjuta mindre partiklar framför sig, vilka senare då
komma med i överkornen, trots att de ej höra dit.
I Raymondvindsiktarna åter är ju en del korn redan
vid godsets inträde i vindsikten avsiktade. Här sker
den första avskiljningen i yttertratten huvudsakligen
genom en ökning av genomströmningsarean,
varigenom lufthastigheten minskas och de största kornen
avskiljas. Vid luftens och godsets övergång från
ytter- till innertratten minskas plötsligt
genomströmningsarean, varvid hastigheten hos gods-luftström-
men ökar. Med den höjda hastigheten träffar nu
gods-luftströmmen deflektorerna, som tvinga
strömmen över till mer eller mindre roterande rörelse.
Vid anslaget mot deflektorerna förlora kornen en
stor del av sin hastighet i strömmens riktning och
tyngdkraften får de största kornen att avsätta sig ur
strömmen. Ju starkare riktningsförändringen blir,
dess fler korn falla ut, och endast mycket fina korn
gå vidare. Så följer i inre tratten en ökning av
genomströmningsarean, varvid man erhåller en
ytterligare kontrollsiktning av det finaste godset. Här har
gods-luftströmmen även erhållit en roterande rörelse,
varför centrifugalkraften kastar ut de större kornen
mot trattens väggar, där de avsätta sig. Om man
tänker på att godset redan innan inträdet i
Raymond-vindsikten genomgått en siktningsprocedur, förstår
man att Vindsiktningen här är mycket noggrant
utförd och därför användes detta system mycket ofta,
när det gäller att ernå mycket fina kornstorlekar
hos det färdigsiktade godset. En nackdel hos
Raymondvindsiktarna är dock att det sist avsatta godset
i finkornsavskiljningstratten måste slussas ut genom
den uppåtgående gods-luftströmmen i nedre delen av
yttertratten, varvid stora chanser finnas för att en
stor del av godset försättes i onödig cirkulation inne
i vindsikten, varvid både avverkning och siktresultat
kunna försämras. Man bör således se till att de
avsatta överkornen så fort som möjligt komma ut ur
de av luftströmmen passerade utrymmena. Denna
detalj har ju f. ö. lösts mycket enkelt på Babcockvindsiktarna, där det i finavskiljningstratten avsatta
godset genom särskilda rörledningar ledes ned till de
först avsatta grövre överkornen och tillsammans
med dessa lämna vindsikten. I dessa senare
vind-siktar liksom även vid Remavindsiktarna sker ju
den första avskiljningen i en särskild grovsikt, endast
bestående av en hindervägg så formad att godset
måste göra två 180 gradersvändningar för att komma
förbi upp till finvindsikten. Denna siktning
motsvarar försiktningen i krossapparaten vid
Raymondsystemet, och är naturligtvis ej någon noggrann
sikt-process. Finvindsikten består i dessa båda sista
system av en Raymondliknande vindsikt och själva
separationen försiggår på samma sätt som vid denna.
I Remavindsiktarna måste emellertid det i
finavskiljningstratten avsatta godset passera luftströmmen i
den yttre grovavskiljningstratten. vilket medför
samma nackdelar, som de ovan vid
Raymondvind-sikten nämnda.
Det tredje och sista stadiet i
vindsiktningsprocessen är det färdigkrossade godsets avsättning ur
luften. I Moodievindsiktarna tjänstgöra därvid
yttertrattarna som cykloner. Den från fläktarna
utkastade luftströmmen, som håller det fina
färdigkrossade godset, försättes i starkt roterande rörelse,
varvid centrifugalkraften hjälper till att avsätta de fasta
godspartiklarna på trattens väggar. Samtidigt ökas
även genomströmningsarean, varvid lufthastigheten
sänkes och härigenom avsattes också en del av
kornen. I Moodievindsiktarna, där samma luft ständigt
roterar, är det naturligtvis av största betydelse att
luften så långt som möjligt frigöres från fasta
partiklar, för att vid återinträdet i
grovavskiljningstratten kunna på ett effektivt sätt börja avskilja och
upptaga de finaste kornen. Denna del av siktprocessen i dessa apparater är mycket svår att kontrollera.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
