Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Häfte 11. Nov. 1934
- Bertil Stålhane, Valter Anderson: Medel mot sammanbränning i lager av svavelkis
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
TEKNISK TIDSKRIFT
BERGSVETENSKAP
HÄFTE 11 NOV. 1934
REDAKTÖR: B.G. MARKMAN.
UTGIEVN AV SVENSKA TEKNOLOGFÖRENINGEN
INNEHÅLL: Medel mot sammanbränning i lager av svavelkis, av fil. lic. Bertil Stålhane och fil. kand. Valter
Anderson. – Anteckningar från en studieresa till guldgruvorna i Siebenbürgen, Rumänien, av bergsingenjör
Edvard Norström.
MEDEL MOT SAMMANBRÄNNING I LAGER AV SVAVELKIS.
Av fil. lic. Bertil Stålhane och fil. kand. Valter Anderson.
Ett skandinaviskt gruvföretag har vid
Elektrovärmeinstitutet låtit utföra en undersökning
rörande möjligheten att undvika sammanbränning i
svavelkislager. Med särskilt tillstånd av uppdragsgivaren
äro vi i tillfälle att här lämna ett meddelande
om undersökningen och dess resultat.
Inledning.
Vid lagring och transport av svavelkis har man i
många fall att räkna med svårigheter på grund av
kisens benägenhet till sammanbränning. Det kan
anses fastslaget att sammanbränningen, som orsakas
av mer eller mindre långtgående oxidation, inledes
av den i svavelkisen förekommande magnetkisen.
Sammanbränningsprocessen påskyndas av värme och
fuktighet samt inträder lättare vid finkornig kis än
vid grovkornig.
Vissa kiser med relativt stor halt av magnetkis
ha så stark oxidationsbenägenhet, att även en
tämligen hastig transport till förbrukningsplatsen
försvåras, i det kisen bränner samman redan i
järnvägsvagnarna eller skeppslastrummen. Även mindre
reaktiva kiser visa sammanbränning vid längre tids
lagring såväl i silos som i friluftsläger, varvid
lagerhögarna i senare fallet redan efter relativt kort tid
erhålla ett hårt yttre skikt, en skorpa av 1/2–1
meters tjocklek. Under ogynnsamma förhållanden,
t. e. varmt och fuktigt klimat, inträder sammanbränningen
givetvis tidigare. I varje fall orsakar detta
fenomen betydande olägenheter beroende både på
direkta svavelförluster och på svårigheter vid
lastning och transport.
Man har tidigare försökt olika metoder att
förhindra sammanbränningen, dock hittills utan
praktiskt gynnsamma resultat. Det har visat sig att
tillsatser av alkaliska ämnen i lösning, såsom kalk och
soda, fördröja processen, men kalken är i och för
sig en icke önskvärd tillsats, emedan den binder en
del svavel, och sodan ställer sig för dyr, då de
mängder som erfordras för effektivt skydd, äro
relativt stora.
Man har också föreslagit att förhindra oxidationen
genom att lagra kisen under vatten, men förfarandet
anses praktiskt ogenomförbart. Å andra sidan har
man tänkt sig möjligheten att fördröja processen
genom att lagra kisen fullkomligt torrt, men detta
förfarande kräver stora anläggningskostnader.
Det har även föreslagits att separera ifrån de
minsta kornklasserna ur kisen for att därigenom
erhålla en mindre reaktiv produkt, men även denna
metod kräver i allmänhet alltför stor omläggning
av driften.
Bästa resultatet synes ha erhållits med tillsatser
av vattenglas, i det redan med liten mängd en
påtaglig fördröjning av sammanbränningen konstaterades.
Med 2,2 kg per ton kis (i silo) var lagret i ett visst
fall löst under 1 år, medan icke preparerade lager
brände samman. Andra året var emellertid även
partiet med vattenglas delvis hårt. Med en tillsats
av 1,4 kg vattenglas per ton kis inträdde
Sammanbränning redan under första året.
Vattenglasets skyddande verkan kunde kanske
delvis förklaras av dess alkalitet, men troligt är att
effekten till största del inträder därför att
vattenglaset bildar en beläggning på kiskornen, en hinna,
som fördröjer lufttillträdet till kornens yta och
därigenom nedsätter oxidationshastigheten. Emellertid är
ju en dylik vattenglashinna icke beständig, utan
vittrar så småningom sönder, vilket förklarar att
skyddsverkan upphör efter en tid.
Principen att preparera kisen på sådant sätt att
kornen omgivas av en skyddande hinna, föreföll
emellertid med hänsyn till förhandenvarande
omständigheter vara den bästa utvägen, bl. a. därför
att en dylik preparering kan ske genom besprutning
med en lämplig lösning av skyddsämnet, utan att
särskilda lagringsanordningar måste konstrueras.
Det gäller blott att finna ett skyddsämne, som är
effektivt och billigt.
En orienterande undersökning visade att sulfitlut
i flera avseenden erbjuder stora fördelar såsom
skyddsmedel. Sulfitlut en ger även efter uttorkning
en seg och hållbar hinna samt är icke
svavelbindande, särskilt som den i och för sig håller en
relativt stor halt svavel. Indunstad sulfitlut (40 à 50 %)
kan å de flesta orter i Sverige erhållas till ett pris,
som icke överstiger 50 kr. per ton.
Den kvantitet, som erfordras för att giva effektiv
skyddsverkan kunde antagas vara av samma
storleksordning som beträffande vattenglaset, dvs. 2 à 4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 02:16:13 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/tektid/1934b/0083.html
