Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Häfte 10. Okt. 1934
- L. Dreyfus: Virvelströmsugnens senaste utveckling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
154
TEKNISK TIDSKRIFT
6 OKT. 1934
VIRVELSTRÖMSUGNENS SENASTE UTVECKLING.
[1]
Av L. DREYFUS.
Beteckningen "virvelströmsugn" användes numera
för en växelströmsugn, där det för chargen avsedda
degelutrymmet bildar en länk i huvudfältets
magnetiska krets. Denna krets kan sålunda innehålla ett
lamellerat järnok (fig. 1), eventuellt även
lamellerade poler (fig. 2), men där vid en transformator
kärnan placeras eller vid en motor ankaret, finnas
vid virvelströmsugnen degeln och chargen. Medelst
ett stort uppbåd av magnetiserande ampérevarv, dvs,
medelst stor reaktiv effekt pressas huvudfältet
genom chargen, och de härvid alstrade
virvelströmsförlusterna prestera det för smältprocessen
nödvändiga värmet.
I stålindustrien gjorde virvelströmsugnen sin
entré såsom högfrekvensugn och periodtalet
stabiliserade sig snabbt kring 1 000. Ugnen är nu 6 1/2 år
gammal, typstorleken har nått 5 ton-gränsen,
konstruktionen står i mekaniskt och elektriskt hänseende
på en mycket hög nivå, medan i metallurgiskt
hänseende ugnen förblev vad den hade varit från första
stunden, den idealiska omsmältnings- och
legeringsugnen.
Det har ej fattats ansträngningar att därutöver
göra ugnen användbar för raffinerings- och
färskningsarbeten, och säkert är att försök i
laboratorieskala på flera ställen ha givit lovande resultat.
Därom står ju att läsa i talrika publikationer. Men för
industriell stordrift är det ej tillräckligt att ugnen
är blott och bart användbar, den måste vara
överlägsen, och så högt värderades säkerligen ej
högfrekvensugnens lämplighet vare sig för raffinering
eller för färskning. Först de senaste månadernas utveckling
tycks ha öppnat nya perspektiv.
Under första decemberveckan 1933 inbjöds
ett stort antal framstående svenska
metallurger till Västerås, för att
i Aseas verkstäder övervara några
raffinerings- och färskningsförsök
med en ny ugnstyp. Försöken lyckades väl
och hela förevisningen kunde glädja sig åt ett
så entusiastiskt intresse, att man icke
kunde misstaga sig. Stämningen hade svängt om
till förmån för den nya virvelströmsugnen.
När man nu blickar tillbaka och frågar, varför
denna utveckling så länge låtit vänta på sig, så
framstår såsom den egentliga orsaken ett
otillräckligt tankeutbyte mellan ledande metallurger och
ledande elektroingenjörer. Vi hade varnats så mycket
för slagginneslutningar i stålet, och dessa
Fig. 1. Högfrekvensugnens
magnetiska krets.
föroreningar hade alltid satts i en sådan relation till
virvelströmsugnens badrörelse, att för oss
elektroingenjörer en stark omröring av smältan framstod som
något, som under alla omständigheter måste
undvikas. Så snart vi fingo mottaga den nya
förkunnelsen, att så ej under alla förhållanden är fallet,
visste vi vår väg.
Dock tyckes kursändringen i Sverige icke till
fullo hava uppfattats förrän på vintern 1933. En
berömd tysk metallurg, Dr Röhn vid Heräus
Vacuumschmelze, hade konstruerat en trefasig
virvelströmsugn för normala frekvenser och han hade utfört i
denna ugn raffinerings- och färskningsförsök, som
bland våra metallurger hade väckt berättigat
uppseende. Det var icke ugnens konstruktion som var
banbrytande, ej heller dess låga frekvens och
egendomliga badrörelse. Kunskapen om sambandet
mellan frekvens och badrörelse är lika gammal som
virvelströmsugnen och vad konstruktionen angår, så
äger Asea ett äldre patent på en trefasig
virvelströmsugn med bottenspolar och liknande badrörelse.
Även reaktionernas snabba förlopp vid ökad
badrörelse torde vid den tiden varit allmänt känd. Det
verkligt nya och fruktbärande låg i det
experimentella beviset, att farhågorna för slagginneslutningar
varit överdrivna och att åtminstone bestämda,
metallurgiskt viktiga och ekonomiskt bärkraftiga
processer kunde genomföras i en virvelströmsugn med
stark badrörelse.
En lycklig slump ville, att dessa nya signaler
nådde oss i ett ögonblick, då vi själva
experimenterade med en virvelströmsugn för nätfrekvens.
Därmed förändrades även vår inställning gentemot våra
egna problem. Den kraftiga badrörelsen framstod
nu ej längre såsom ett hinder utan som ett redskap.
Det gällde blott att finna nya metoder för att
suveränt behärska detta redskap och detta var en uppgift
som passade oss särskilt bra. Vi hade ju aldrig
släppt tanken på lågfrekvensugnen utan teoretiskt
och experimentellt studerat den och till och med
Fig. 2. Ok och polkärnor till trefasig lågfrekvcnsugn.
offererat den i enstaka fall, ehuru vi vid den tiden
ej lyckats övervinna metallurgernas betänkligheter.
Vi förfogade sålunda över en hel del erfarenheter,
och vi voro i stånd att snabbt träffa vårt val.
Såsom jag tidigare nämnde, äger Asea ett patent
på en trefasig virvelströmsugn med liknande
egenskaper som Rohn-ugnen. Vi hade 1928
experimenterat med denna ugnstyp, men med hänsyn till den
låga elektriska verkningsgraden avbrutit försöken.
Rohns publikationer i en broschyr med titeln "Heräus
Vacuumschmelze 1923-1933" (Verlag Albertis Hof-
[1] Föredrag vid elektroingenjörsföreningens sammanträde d. 16 mars 1934.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Fri Oct 18 15:30:39 2024
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/tektid/1934e/0156.html
