Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 10. Okt. 1934 - L. Dreyfus: Virvelströmsugnens senaste utveckling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
160
TEKNISK TIDSKRIFT
6 OKT. 1934
Fig, l).
Konisk
tvåfrekvens-ugn.
ansågs en 250 kg ugn för en "mindre ugn", en 600
kg ugn för en "medelstor ugn" och en l 500 kg ugn
för en "stor ugn". Utvecklingen har gått
förvånansvärt fort. Sedan metallurgmötet i Västerås i
december 1933 anses en 2l/2 ton ugn för en "mindre
ugn", en 6 ton ugn för en "medelstor ugn" och en
15 ton ugn för en "stor ugn". Följden blev, att nya
konstruktioner erfordrades för medelstora och stora
ugnar, ty allt vad hittills blivit färdigt, föll under
rubriken "mindre ugnar" eller i bästa fall
"medelstora ugnar". Lyckligtvis hade vi förutsett denna
utveckling och konstruktionen av en ny typ av
raffineringsugnar för större chargevikter var redan
påbörjad. Under arbetets gång kunde vi åter glädja
oss åt ett mycket givande tankeutbyte med ing.
Wahlberg, Sandvikens och väl överhuvudtaget
Sveriges mest erfarne degelspecialist. Kärnan i hela
ugnsproblemet är ju numera degelf rågan; det är
degelns hållbarhet, som kommer att bestämma de
stora enheternas öde.
Med en sådan inställning till ugnsproblemet fick
konstruktionsarbetet inriktas på att ge degeln den
bästa formen, det säkraste stödet och de minsta
påkänningarna. Dessa hänsyn ledde oss till valet av
en konisk degel enligt fig. 9. Om ugnen utföres för
10 ton chargevikt, är badytans diameter 2 m och
smältans djup l m. När man tänker på degelns
hållfasthet måste man besinna, hur degeln i en
virvel-strömsugn vanligen framställes: Degelmaterialet är
kvartssand eller magnesit, som fylles i
mellanrummet mellan ugnspolen och en schablon av järn,
vilkens ytteryta sålunda bestämmer den färdiga
degelns inneryta. I schablonen placeras den första
chargen och sedan slappes så mycket
högfrekvens-ström på ugnsspolen, som behöves för att få
schablonen nätt och jämnt vitglödande. Denna inställning
behålles sedan alltefter ugnens storlek under minst
l å 3 timmar för att ge degeln tid att sintra kring
schablonen. Därefter smältes schablonen samtidigt
med chargen. När slutligen ugnen skall tippas, har
degelns ’sintring endast framskridit några mm djupt
i degelväggen. Materialet bakom detta skal är
fortfarande löst. Vid tippning vridas mindre ugnar av
bägaretyp över 90°, varvid det tunna degelskalet
bildar ett valv, som måste bära både sig självt och
det icke sintrade degelmaterialet bakom valvet. Ju
större degelns diameter är, dess större blir valvets
påfrestning. Mycket kan vinnas om den övre
degelväggen under tippning ej kommer i horisontalläge.
Vid den föreslagna koniska degeln kommer den att
luta högst 30°. I detta hänseende påminner den
nya konstruktionen mera om ljusbågsugnen och den
kommer även att förses med en liknande
tippnings-mekanism.
En annan fördel med deri koniska ugnstypen är
den omärkliga övergången från degelvägg till
degel-botten. Vid cylindriska ugnar är det oundvikligt,
att denna övergång blir skarp och därför inträffa
här också de flesta degelbrotten nära ugnsbottnen.
Vid den koniska ugnen kunna dylika
brottanvisningar fullständigt undvikas.
Vidare har den nya degelformen större möjligheter
för expansion och kontraktion vid stora
temperaturändringar. Den kan på ett helt annat sätt glida mot
spolen, så länge degeln ännu icke är helt och hållet
genomsintrad resp. omkristalliserad.
Slutligen är den koniska degeln lättare att laga
än bägaretypen med sina lodräta väggar.
I fråga om degelns påbättring hava
metallur-gerna alltid önskat en åtminstone svagt konisk
degelform. När det så kommer till att ugnen i de
flesta fall är avsedd för raffinering och färskning,
måste ju även den större badytan anses som fördel.
Raffineringshastigheten är visserligen icke så mycket
som förr en fråga om beröringsytan mellan slagg och
smälta, emedan vid tillräckligt kraftig omröring en
god del av slaggen drages ner under badytan. Men
istället är det nu smältans förmåga att avgiva de
stora mängder av koloxid, som bestämmer
färsk-ningshastigheten. Då nu denna gasutveckling
uppstår i hela smältan med tämligen jämn fördelning,
är det ju tvivelsutan det rätta, att från degelbottnen
mot ytan öka genomströmningsytan för gaserna.
Med hänsyn till smältans häftiga kokning under
färskningsperioden förlänges ugnens koniska del med
en löstagbar cylindrisk krage. Innanför en ring
med fastmurad degel våtrammas infodringen, varvid
billigare material, t. e. målet tegel eller kvartsit i
blandning med vattenglas, kommer till användning.
Detta material kan dessutom begagnas upprepade
gånger om det males om i kulkvarn. Locket över
ugnen är avsett att avlägsnas vid beskickning av
ugnen. Tillsättning av raffinerings- och
färsknings-medel bör dock ske genom locket medelst
skakrännor eller skruvmatning.
Vad slutligen den elektriska sidan beträffar, så
gällde det att finna utvägar för behärskande av de
nya svårigheter, som genom degelns koniska form
skapats för ugnens beräkning, tillsatsförlusternas
begränsning och effektens fördelning över de olika
spolgrupperna, olika till varvtal, diameter och läge
i förhållande till smältan. Med utnyttjande av de
resurser och erfarenheter den konstruktiva
elektrotekniken f. n. förfogar över, äro emellertid
hithörande problem fullständigt överkomliga.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
