Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 11. Nov. 1934 - Torsten Henning: Elektrisk beräkning av distributionsnät
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3 NOV. 1934
ELEKTROTEKNIK
165
punkten, vilken giver den spänning, som fås vid
utgång från kortslutning, saknar praktisk betydelse).
Man kan alltså samtidigt avläsa spänningarna för
alla i diagrammet medtagna <p2. Genom att å
hy-perblarna utsätta t. e. strömtätheterna kunna även
dessa direkt erhållas. Förloppet av spänningens
variation med olika belastning erhålles genom att
låta den räta linjen vrida sig omkring punkten
y0 = –1. När linjen slutligen blott tangerar nyper-
v
beln, erhålles den maximala belastningen vid visst
cp2 samt motsvarande spänning. Enär abskissan
betecknar kvoten mellan samhöriga värdepar av E och
W9 inses, att detta diagram även kan ersätta den i
det föregående nämnda ’spänningsfallskurvan för
järntråd. Har man nämligen ett visst samhörigt
värdepar av E och W och avsätter kvoten E\W å
linjaldiagrammets abskissa, så erhålles tydligen
spänningsfallet pr km såsom motsvarande ordinata
för den hyperbelkurva, som gäller för ifrågavarande
cos (p. Likaså kunna de förut omtalade
förlustkurvorna undvaras, om man i hyperbelkurvorna med
lämpliga intervaller inlägger linjer för lika
effektförlust (i stället för lika strömtäthet som i fig. 3).
Dock kan noggrannheten härvid icke gärna bli så
stor, som då särskilda förlustkurvor användas, men
i gengäld behöves då blott ett diagram för varje
järntrådsdimension.
Diagrammets praktiska utformning.
Avskärningen å abskissan, p0 = ~_^, varierar
vanligen ej mera för viss tråddimension, än att det
räcker att upprita diagrammet i två skalor (se fig. 3).
Däremot antager y 0 = - ofta så höga värden, att
i
diagrammet därigenom ej skulle kunna få en
tillfredsställande utformning. Denna svårighet kan
kringgås på flera sätt, men det lämpligaste torde
vara att i stället för g/-axeln använda en med
abskissan parallell och därmed lika graderad axel.
Man finner då, att om denna nya axel lägges på
77*
exempelvis avståndet y= y - 0,1 (kV/km) från
p-axeln, så skall man på densamma uppsöka värdet
1~I_^-.’ i stället för värdet ;* på ^/-axeln.
Exempel: Antag 16 mm2 järntråd och 50 per.
E, = 9 kV, W2 = 30 kW, cos <p2 = 0,707, l = 30 km.
Alltså p0 = -^ n= 0,3 och y0 = – = 0,3 vilket
se-W 2 i
nare värde faller utanför diagrammet. Vi beräkna
därför i stället (^ - 0,1 . 1) : W2 - (9 - 3) : 30 = 0,2.
Vi uppsöka nu värdet 0,3 på ^-axeln och 0,2 å den
med p-axeln parallella hjälpaxeln, sammanbinda de
båda punkterna med en rät linje enligt fig. 3, och
finna slutligen, för linjens skärningspunkt med
ifrågavarande
2
hyperbel, abskissan p - - = 0,245,
W 2
varav alltså E2 - 0,245 . 30 = 7,35 kV. Vi kunna
samtidigt avläsa, att mottagningsspänningen genom
faskompensering till cos <^2 = l kan höjas till 8,1 kV.
- Vid större belastningar, dvs. små p0, hade vi fått
vända på diagrammet och tillämpa de
kurvbran-scher, som gälla för högre strömtätheter.
Sammanlagringsmetoder.
Vi skola nu slutligen beröra ett par enkla
empiriska sammanlagringsformler och börja då först
med den för speciellt sekundärlinjer avsedda
metoden.
Antag, att vi till ett samlingsskenesystem hava
ett antal av varandra oberoende belastningar
anslutna, vilkas resp. maximivärden vi definiera t. e.
såsom medelvärdet av de 4 högsta
kvarttimmes-avläsningarna under året. Dessa maximieffekter
beteckna vi W v W2 –– Wn kW, varav W± må vara
den största. Till dessa effekter höra de resp.
års-energimängderna Av A2 –– An kWh.
Det är nu tydligt, att om samtliga belastningar
hade ytterst liten utnyttningstid, så bleve den
sammanlagrade maximieffekten sannolikt endast
obetydligt större än W19 men med stigande
utnyttningstid uppginge den slutligen till Wi-}-W2Jr –– + Wn
v ..**. ^i + ^2 + ... + An l
Vi satta nu _^.^±__±^ . _ = «
och få alltså därmed ett slags utnyttningsfaktor för
hela systemet. För £i - O blir då den sammanlagrade
effekten, W0-W1 och för ?i = l, blir W0 = TF± +
+ W2.... + Wn.
Frågan är nu, om den sammanlagrade effekten
W0 även i allmänhet kan antagas utgöra en entydig
funktion av ^ dvs. vara oberoende av energiens
fördelning mellan de olika delbelastningarna. - För
åtminstone ett mindre antal belastningar, 2 - 5,
synes man faktiskt kunna antaga detta, och därmed
är möjligheten given till en mycket enkel
samman-lagringsmetod, och det gäller nu blott att finna en
lämplig funktion av eit Sätter man på försök:
W0 = W, + (W, + WB + .... + Wn)£im
så visar det sig, att man därmed får ett fullt
nöjaktigt resultat, om man för belastningar med
utpräglad dagbelastningskaraktär sätter m nz 0,2, dvs.
den sammanlagrade effekten
W0 = W, + (W2 f W, + ..... +Wn) ^
Huruvida formeln stämmer vid stort antal
delbelastningar, är i vårt fall av mindre intresse, ty
vanligen gäller det blott att sammanlagra 2 - 3
delbelastningar åt gången.
Skulle några av deleffekterna utgöras av
dygnsbelastningar, såsom t. e. pappersbruk, bör man vid
beräkning av den sammanlagda energien ej
medtaga flera kWh från dessa än som kunna tänkas
infalla under dagen, motsvarande en utnyttningstid
om ca 3 000 tim./år, enär ju nattuttagningen ej kan
inverka på den sammanlagrade maximieffekten
under dagtid. Skulle däremot samtliga
deleffekterna utgöras av dygnsbelastningår, medtagas alla
kWh, men exponenten m sättes då - 0,4.
För att snabbt och ’bekvämt kunna använda
sam-manlagringsformeln bör man upprita de båda
sam-manlagringsfunktionerna i kurvform, varvid som
abskissa lämpligen väljes Ti =±L±JH±_?>
i stället för e^
Ekvationerna för dessa kurvor bliva alltså:
Vid dubbelmatade linjesystem eller ringiinjer är
det ofta lämpligast att börja beräkningen i ena mat-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
