Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 11. Nov. 1934 - Curt Marcus: Skeppsbottenfärger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
86
TEKNISK TIDSKRIFT
10 NOV. 1934
med växter. Den motsatta sidan visade distinkta
skillnader, beroende på kulören på glaset. De blå,
violetta, gröna och svarta fälten voro helt täckta
med en svampaktig; vegetation, under det att de gula
och röda fälten voro betydligt mindre och på vissa
ställen t. o. m. icke alls angripna. Fälten med
ljusgula och färglösa glas voro knappast angripna alls.
Undersökning av ett stort antal fartyg har visat,
att de värsta föroreningarna finnas vid akterskarpen
och under slagkölen. Vidare äro de skuggade delarna
av fartyget alltid mer angripna. Långhalsar äro
ljuskänsliga och reagera mer för ljus i spektrums
blågröna fält än för andra kulörer. Det är ett
egendomligt faktum, att under det att rött optiskt är
nästan lika mörkt som svart, äro ändock 90 % av
alla anti-fouling färger röda och bruna, Det synes,
att bättre resultat borde erhållas från färger med
ljusare kulörer än de nu vanligen använda.
Tidigare skyddsmetoder.
i)(3 tidigaste försöken att förhindra föroreningar
bestodo i att bekläda skrovet med koppar eller
mässing, vilket dock medförde en mängd svårigheter och
förblev effektivt endast för en tid. Efter någon tid
fästa liavsorganismerna, troligen emedan ytan blir
rå. Skulle det gå hål på beklädnaden, så att vattnet
kommer emellan den och skrovet, uppstår en
elektrolytisk inverkan, och en hastig förrostning inträder.
Sedan kom elektrolytisk påläggning av koppar,
bl. a. gjordes dylik påläggning enligt Cranes metod
på en stor atlantångare. Fartygets järnskrov
bildade den negativa polen och kopparelektrolyten
placerades i tråg, som fasthöllos vid fartygssidan av
magneter och som gjordes vattentäta medelst
kautschukfogar. När en elektrisk ström leddes genom
elektrolyten belades skrovet med kopparbeläggning.
Trågen flyttades sedan över till skrovets andra delar
och kopparbeiäggningama lades så att kanterna
gingo i varandra.
På grund av framgångsrik användning av
kvick-silversalter föreslogs att bestryka skrovet med en
amalgam av zink och kvicksilver medelst ett
dubbelsalt och att skydda denna grund medelst fernissa och
en giftig färg.
Kopparbronspulver användes mycket, särskilt i
Tyskland, antingen tillsammans med hållbar
ferniss-bas eller också tillsammans med andra pigmenter
eller bituminösa bestrykningar. Emedan de
metalliska kopparpartiklarna äro helt omgivna av
ferniss-medlet kan ingen galvanisk aktion uppstå mellan
kopparen och järnet i närvaro av havsvatten.
Målningen är dock dyr och bör tid efter annan förnyas.
Den japanska regeringen utförde experiment med
japanlacker på nedsänkta järnplattor och fastän
resultaten ej voro lovande, så beslöts att fortsätta
proven på en del av kölen på ett parisarfartyg. Efter
mer än ett år torrdockades fartyget och
undersökningen visade att provbiten var i utmärkt skick,
varför det syntes något egendomligt att lacken borttogs
och färg applicerades. Senare utfördes vidare försök
och tillverkaren blev berömd för sin färg, som
framställdes genom att inkorporera ett passivt material i
japanlack för att förhöja dess viskositet och dess
vidhäftningskraft.
Kopparbronsfärger användas numera
huvudsakligen på smärre fartyg. I de fall, där kostnaden ej är
utslagsgivande, komma de i fråga på grund av sitt
vackra utseende såväl på trä- som på järnskrov.
Fordringar.
En anti-fouling färg måste torka fort, så att
fartyget ej behöver ligga i torrdocka längre tid än
absolut nödvändigt. De flesta sådana färger torka också,
beroende på väderleken, på l-2 timmar.
Vidare måste den kunna bestrykas även av oövade
arbetare och dess kulör skall vara så olik
rostskyddsfärgens att fläckar ej ofrivilligt överhoppas.
Lösningsverkan skall vara tillräckligt stark för att
åstadkomma gott vidhäftande på rostskyddsfärgen,
men ej så stark att den löses.
När den torkat skall ytan vara hård men skall dock
kunna uppmjukas tillräckligt av havsvattnet för att
de giftiga ingredienserna skola verka riktigt.
Giftighet.
Det har ofta framhållits att giftfärgernas inverkan
är tvivelaktig, och teoretiskt sett, synas skäl finnas
för en dylik uppfattning. Efter målningen kvarbliver
ju fartyget vanligen någon tid i hamnen för lastning
etc., och under denna tid täckes botten med gyttja,
som är rik på alla slags frön och yngel. Under denna
första tid äro gifterna bundna inuti fernissmediet och
kunna ej hindra eller förstöra föroreningarnas
tillväxt. När fartyget lämnar hamnen så börja gifterna,
påverkade av vattnets friktion, att dunsta ut från
färgen, men när fartyget rör sig så måste
koncentrationen bli utomordentligt liten och nästan overksam mot
föroreningarna. Visscher visade i en undersökning,
utförd i samarbete med U. S. Bureau of Fisheries, att
ynglet har någon sorts skyddslager mellan sig och
färglagret samt att det fullväxta djuret tager till sig
föda på längre håll från fartygsskrovet. Följaktligen
måste ynglet angripas just vid tiden för vidhäftandet,
men enär långhalsen fäster med hjälp av långa
antenner och ej äter förrän dess förvandling är
fullständig, så måste giftet verka som ett direkt
irritationsmedel och måste vara tillräckligt koncentrerat för att
omgiva skrovet med ett åtminstone l mm tjockt
giftlager. Den mängd gift som användes i anti-fouling
färger är absolut otillräcklig för att upprätthålla en
sådan koncentration för lång tid.
Trots dessa teoretiska argument och de
observationer, på vilka de äro baserade, synes det finnas
överväldigande bevis på att i de allra flesta fall giftämnen
äro alldeles nödvändiga ingredienser för verkligt
effektiva anti-fouling färger.
Recept.
De nu använda anti-fouling färgerna kunna
uppdelas i två klasser:
a) de som bero på avfjällning.
b) de som bero på färgskiktets gradvisa
sönderdelning med åtföljande frigörande av gifterna.
Den första typen baserar sig på att föroreningarna
sätta sig fast men att de tack vare sin tyngd draga
loss ett tunt lager av färgen och lämna kvar en ren
yta. Till denna typ höra växer, fetter och icke
torkande oljor, i vilka inkorporeras pigmenter och
gifter. I vissa fall behöva dessa färger uppvärmas innan
de bestrykas.
Huvudmassan av anti-fouling färgerna tillhör
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
