- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1934. Kemi /
85

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 11. Nov. 1934 - Curt Marcus: Skeppsbottenfärger

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

10 NOV. 1934

KEMI

85

tenfärger måste därför omfatta såväl
rostskyddsfärgen som den egentliga anti-fouling färgen, för att
använda den även i Sverige vanliga engelska
beteckningen.

Rostskyddsfärger.

Varvets första omsorg är att skydda plåten mot
rost under det långa byggnadsarbetet. Rostskyddet
skulle vara mycket enklare om det vore möjligt att
avlägsna valshuden från plåtarna och det kommer
nog ej att dröja länge innan valshuden allmänt
avlägsnas redan innan plåtarna lämna järnverket.
Idealet och det enda effektiva medlet är att
sand-blästra plåtarna, men sedan de en gång avsänts från
järnverket är detta praktiskt nästan omöjligt och
därför måste man göra det bästa möjliga med
mejs-ling och skrapning.

Under mycket lång tid har blymönja ansetts som
det bästa materialet för den första bestrykningen,
men i den moderna vetenskapens ljus har dess
användning snabbt gått bakåt. Blymönja är ett utmärkt
rostskydd men ger en mycket hård yta och
sönderdelas snabbt av atmosfärens inflytande om den ej
skyddas. Vidare förvandlar havsvatten blymönja
till blyklor id, som i kontakt med järn bildar
järn-klorid och bly, vilken senare i sin tur med järnet
åstadkommer vidare förrostning. Av detta är det
klart att användandet av blymönja som grundfärg på
skrovet är helt felaktigt och endast leder till
olägenheter.

Den mest ändamålsenliga behandlingen är
bestryk-iiing ined en rostskyddsfärg, som tillverkats särskilt
för att kunna motstå de speciella påfrestningarna.
Det finnes ett mycket stort antal sådana färger.
Deras särskilda egenskaper måste vara att de giva
skydd mot atmosfäriska inflytanden, samt att de äro
hårda, men ändock tillräckligt elastiska för att ej
spricka vid de sammandragningar och utvidgningar,
som metallen undergår på grund av
temperaturförändringar eller påfrestningar under byggnadsarbetet.
Sedan de under detsamma motstått atmosfären måste
de bilda en god grund för de rostskydds- och
anti-fouling färger, som komma på när fartyget skall löpa
av stapeln. Till sist måste de motstå dessa färgers
lösande inverkan.

Dylika rostskyddsgrundfärger tillblandas vanligen
med ett vattenmotståndskraftigt medium som bas, i
vilket inkorporeras järnoxid och lämpliga
proportioner av passiveringsämnen såsom bly- eller zinkkroinat
och zinkoxid. En färg, som flyter jämnt ut, ger ett
bättre skydd än en, som lämnar spår av borsten.
Förstörelsen visar sig nämligen först i "dalarne" innan
någo.t är synligt i den övre delen av färgen.

Fartyg löpa ofta av stapeln utan någon målning
under vattenlinjen. När utrustningen är klar
torrdockas fartyget, skrapas och mejslas innan
rostskydds- och därpå anti-fouling färgen anbringas.

En sådan färg torkar på l-2 timmar genom att
lösningsmedlet avdunstar. I vissa fall består basen
av en lösning av olika hartser i lämpliga
lösningsmedel och vissa recept inkorporera bitumen och tjära.
Hartserna kunna vara kolofonium, schellack, damar,
sandarak och flera fossila hartser. Bitumensorterna
kunna vara naturasfalt, petroleumasfalt, fettbeck och
stenkolstjärebeck. Lösningsmedlen äro vanligen sol-

ventnafta, bensin, metanol, amylalkohol. Även
användas ibland rå och kokt linolja samt standolja.

Pigmenten väljas från passiva jordfärger, såsom
svarta och röda järnoxider, tungspat, slammad krita,
kiselgur, möjligen med tillsats av zinkoxid samt
bly-och zinkkromat.

Anti-fouling färger.

Anti-fouling färgens ändamål är att förhindra att
djur och växter sätta sig fast och växa på skrovet.
De organismer, som förekomma mest, äro mollusker
(ostron) samt hydroider, vanligen kallade gräs- och
långhalsar (Lepas). Långhalsen blir farlig först i
sitt andra eller mellanstadium för det är då, som den
utväljer en plats, där den kan tillbringa resten av sitt
liv. Om anti-fouling färgen just under denna tid ej
fyller sitt ändamål, kommer långhalsen att fortsätta
sin utveckling och skulle den finna fäste på skrovet,
är det ej blott synnerligen svårt att få bort den, utan
det uppstår även en allvarlig urgröpning av metallen.

Betydelsen av en god anti-fouling färg inses, när
man betänker, att ett medelmåttigt förorenande av
skeppsbotten utan svårighet minskar farten med 20
och i vissa fall med ända upp till 50 %. För att
kompensera detta måste man taga sin tillflykt till
oekonomisk eldning med åtföljande bränsleslöseri samt
ökad förslitning av maskineriet. En dålig färg leder
också till tidsförlust och extra kostnader genom
oftare påkommande torrdockning för skrapning och
målning.

Organismernas tillväxt är mycket hastigare, när
fartyget är upplagt eller ligger i hamn än under
gång. Under gång är det betydligt svårare för
organismerna att sätta sig fast och vidare "avslites" vid
fartygets rörelse det yttersta färglagret, som har
förlorat det mesta av sina giftiga egenskaper, så att
ett nytt giftigare lager framträder. En verkligt
effektiv anti-fouling färg måste ständigt långsamt
avgiva sitt giftmaterial, så att fartyget är omgivet av
ett tunt lager av positivt gift, som organismerna
måste överleva för att kunna fästa vid skrovet. Det
är därför klart, att det för framställningen av färgen
använda medlet har en mycket stor betydelse, och
det är felaktigt att ha ett medium, som torkar så
hårt att det förhindrar giftets riktiga funktion.

Temperaturens inverkan.

Vattnets temperatur har en deciderad inverkan på
föroreningarna, emedan livet i vattnet är betydligt
rikare och frodigare i de varma trakterna. Fartyg i
tropiska och subtropiska hav förorenas mycket
snabbare än de, som korsa Atlanten. Last- och
krigsfartyg förorenas mycket mera än passagerarefartyg,
emedan de sistnämnda ligga kortare tid i hamnarna.

Förhållande emellan kulör och förorening.
Ett mycket intensivt forskningsarbete har utförts
för att utröna kulörens inverkan på
anti-fouling-fär-gernas effektivitet, och ett nyligen offentliggjort
arbete av Vilna framhåller, att ljusa kulörer äro
fördelaktigare än mörka. I praktiken blir denna skillnad
mer än utjämnad genom den större mängden gift,
som användes. Vilna nedsänkte i Seine en glastank,
vars sidor betäcktes med olika färgade glas. Efter
18 månaders nedsänkning visade det sig att den sida,
som emottagit minsta ljuset, var fullständigt betäckt

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Oct 18 15:30:49 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tektid/1934k/0087.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free