Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 7. Juli 1934 - Gösta Liljekvist: Åtgärder för betryggande av brandsäkerheten ombord på fartyg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Alla dessa bestämmelser få givetvis tolkas på
lämpligaste sätt. De äro avfattade så pass allmänt,
att tillämpandet för olika fall kan lämna bästa
möjliga effektivitet.
I fråga om brandpumparna, så föreskrives i
bestämmelserna lämpligheten av dessas placering i
olika rum, samt att de skola kunna drivas med ånga
eller annan kraft. Elektriskt drivna pumpar äro
mycket vanliga, och generatorn för alstrande av
strömmen i allmänhet placerad i maskinrummet. En
koncentrering av hela maskinanläggningen är ju
mycket lämplig ur liera synpunkter, men i händelse
av allvarlig brand i maskinavdelningen kan en
elektrisk generator lätt försättas ur funktion, och inte
blott pumparna bliva oanvändbara utan fartyget
dessutom försänkas i mörker, och en släckning
kanske helt omöjliggöras. Även vid ångdrivna pumpar
kan samma kritiska situation inträffa. En elektrisk
reservgenerator, placerad å annan plats än i
maskinavdelningen, kan vid en dylik situation vara av
ovärderlig nytta. Är då dessutom någon av pumparna
elektriskt driven och likaledes placerad utanför
maskinavdelningen, sa kan ju tryggheten mot
brandfara ökas betydligt. Kabelnätet från
reservgeneratorn bör då vara helt skilt från övriga elektriska
ledningar. Driften av nämnda generator skall kunna
ske helt oberoende av den övriga maskinanläggningen,
och härför vore då exempelvis en dieselmotor lämplig.
Angående ventilationsanläggningen på ett fartyg
förefaller ur brandsynpunkt det arrangemang
tryggast, som medger ventilering av varje vertikaldel av
fartyget mellan de brandsäkra skotten var för sig.
Man bör alltså i möjligaste mån undvika att draga
ventilationstrummor genom de brandsäkra skotten.
Det råder skilda meningar om, huruvida
ventilationstrummor kunna förmedla spridandet av eld från,en
avdelning till en annan. Utförda försök hava
visserligen visat svårigheten härav, men häremot har
framhållits, att eventuellt befintligt sot och damm i
trummorna skulle kunna utgöra brandöverförande
medium. I varje fall är det synnerligen lämpligt att
avstänga ventilationen till en avdelning, där eld
utbrutit, för att ej gynna elden genom lufttillförsel,
och då är det givetvis fördelaktigt, om man härvid
endast behöver avstänga den del av fartyget mellan
två brandsäkra skott, inom vilken eldhärden
befinner sig.
Arrangemang, byggnads- och materialsynpunkter.
1. Maskinavdelningen.
Då det gäller att på bästa sätt ordna maskinavdelningen
på ett fartyg, så att brandrisken blir
den minsta möjliga, uppställer sig närmast frågan
om vilket framdrivningsmaskineri, som ställer sig
fördelaktigast ur denna synpunkt, rnotormaskineri
eller ånganläggning och i senare fallet koleldning
eller användande av olja som bränsle. Ur statistik
över inträffade eldsvådor i maskinavdelning
framgår, att största antalet utbrutit i bunkers, och då
äro givetvis kolboxarna de mest farliga med risk
för självantändning i kolet. I övrigt kan nog ej
sådana fördelar hos det ena eller andra slaget av
framdrivningsmaskineri ur denna synpunkt uppvisas,
att detta får avgörande betydelse på valet av dylikt.
Om en fartygsbrand har fått stor utbredning – ett
förhållande, som får förutsättas kunna inträffa, hur
omfattande skyddsåtgärder, som än företagits – kan
nog dieselmaskineriet ofta hava fördel framför
ångmaskineriet. Ett maskineri av det förra slaget bör
nämligen kunna hållas igång till en senare tidpunkt
än vad som skulle kunna ske vid ångdrift, då man
kanske blir tvungen att släcka fyren under
ångpannorna, och därmed minska möjligheterna till
kraft för pumpar, belysning o. d., som har betydelse
för ett framgångsrikt bekämpande av branden.
I ett föredrag å teknologföreningen (publicerat i
Skeppsb. den 17 juni 1933), hållet av
mariningenjör A. Zander om "Eldfara och brandskydd i
fartyg" angavs en del synpunkter till beaktande i
motorrum. Häri framhölls lämpligheten av
tillräckligt avstånd mellan elektriska instrument och
oljetankar samt dessas placering på betryggande
avstånd från varma rörledningar, såsom avgasrör.
Vidare framhölls behovet av att kunna dränera
oljetankarna till särskild dräneringstank.
Avtappningen skulle kunna ske medelst kran manövrerad
å däck. Ävenså betonades nödvändigheten av
skydd mot yttre åverkan för alla kranar och
ventiler. Vad den mycket vanliga placeringen av
dagtank uppe under skorstenen i närheten av
avgasrören beträffar, så torde detta arrangemang kanske
ej vara så ofördelaktigt, om tillräcklig isolering mot
värmeavgivning från dessa förefinnas.
Ett arrangemang, som är mycket fördelaktigt för
besättningens säkerhet, är anordnandet av en
reservuppgång till skottdäcket från aktre delen av
axelgångarna. En dylik nedgång kan även hava
betydelse vid brandsläckningsarbete i maskinavdelningen.
En fråga, vilken lika mycket berör de närmast
till maskin- eller pannrum angränsande
avdelningarna av fartyget som den egentliga
maskinavdelningen, är isolering av skott och däck, för att hindra
värmeavgivning från sistnämnda avdelning till
angränsande utrymmen. Denna anordning har på
senare tider vunnit allt större tillämpning. Det har
nämligen framkommit material, som förutom att
vara värmeisolerande även äro i hög grad
ljudisolerande samt synnerligen förmånliga för hindrande
av en brands spridning.
Skott till pann- och skorstenskappar eller däck
över pann- och maskinrum kunna erhålla ganska hög
temperatur, om ingen särskild isolering förekommer
till förhindrande härav. Denna temperatur kan få
ödesdigra följder, om intill plåten befinner sig något
material, som kan antändas vid relativt låg
temperatur. För många material, t. e. för trä, vilket
kan tänkas använt som garnering på ett dylikt
plåtskott, behöver denna temperatur ej vara så hög,
som man kanske föreställer sig, för att en
antändning skall komma till stånd. Den blir nämligen
beroende på luftväxlingens hastighet omkring
materialet och på varaktigheten hos denna uppvärmda
luftström. Vid uppvärmning av t. e. trä
uppkommer en oxidationsprocess av exotermiskt slag, så
att värme avgives och vid gynnsamma luftväxlingsförhållanden
kan giva upphov till en värmetillförsel
till materialet självt. På så sätt kan temperaturen
hos detta arbeta upp sig och en verklig antändning
av träet uppstå, trots att det befinner sig i en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
