Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 7. Juli 1934 - Gösta Liljekvist: Åtgärder för betryggande av brandsäkerheten ombord på fartyg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
viktsuppgift kan jag ej lämna, men även ur denna
synpunkt tycktes metoden vara lämplig för fartygsbruk.
2. Lastrummen.
Vad beträffar skyddsåtgärder mot brand i lastrum,
bliva dessa i hög grad beroende av, vad slags last som
föres. Är denna av sådan beskaffenhet, att den lätt
kan brinna, så blir det nog svårt att förebygga en
brand genom något speciellt byggnadssätt hos
fartyget. Här får man i möjligaste mån vid lastningen
tillse att ingen orsak förefinnes till uppvärmning på
något sätt, eller att eld av något slag nedföres i
lasten, som kan giva upphov till någon brandhärd.
Här gäller naturligtvis i hög grad, vad som som sagts
angående isolering av skott mot maskinavdelningen.
I övrigt får man koncentrera sig på ett effektivt sätt
att upptäcka och släcka en eventuell brand i
lastrum. Här lämpa sig rökdetectorer väl för
upptäckande av brandtillbud. Släckning med kvävande
gas eller ånga hör i detta fall till de sätt, som ge
bästa resultat. Med dylikt släckningssystem
installerat ombord får tillses, att lastluckor och övriga
öppningar kunna väl tillslutas. Lastluckor av järn
hava ur brandskyddssynpunkt fördelar framför
vanliga av trä.
3. Övrig inredning.
Då man vill studera brandrisken i övriga delar av
ett fartyg än i maskinavdelningen eller lastrummen,
torde man lämpligen välja de stora passagerarförande
oceanfartygen som studieobjekt. Här förefinnes
nämligen möjligheter för brand i högre grad än å
övriga. Ju luxuösare ett dylikt fartyg skall
inredas, desto farligare torde det bliva med hänsyn till
brandrisken. Då måste man för att tillfredsställa
fordran på en tilltalande arkitektonisk inredning
dölja så mycket som möjligt av vad som hör till
fartygets konstruktion och nödvändiga tillbehör.
Man strävar faktiskt att göra inredningen så litet
fartygsbetonad som möjligt. Den allra modernaste
arkitekturen måste man dock erkänna vara den
tidigare något överlägsen ur synpunkten att minska
brandrisken på ett fartyg. Man har ju numera ej
fullt så mycket utsmyckning som förr utan strävar
efter att få fram så jämna och släta ytor som
möjligt. Faran av tomrum och kanaler bakom
panelningen, som kunna tjänstgöra som riktiga skorstenar
vid brand, kvarstår ju dock fortfarande, och
möjligheten att oskadliggöra dessa utan att rubba på
arkitektens fordringar stöter på ekonomiska svårigheter.
Det har föreslagits att avdela tomrummen bakom
panelningen så, att inga kanalformade utrymmen
uppkommer, men detta liksom hel utfyllning av
desamma med "obrännbart" material icke blott ökar
fartygets vikt utan ställer sig även dyrbart.
Vid planerandet av ett nytt fartygsbygge gäller
det att ordna inredningen i passageraravdelningen
på så sätt, att minsta anledning förefinnes för en elds
spridande. Ett sätt att åstadkomma detta är att
så mycket som möjligt frångå trä eller andra lätt
brännbara material och i stället använda brandskyddande
sådana av ett eller annat slag. I sällskapsrum
och salonger utbyter man dock ogärna träpanelning
mot något annat, då det knappast finns något
material, som i skönhetsvärde kan tävla med träet. I
passagerarhytter och korridorer blir denna anledning
kanske ej avgörande, men den ekonomiska sidan av
saken lägger hinder i vägen, då det gäller att välja
något annat panelningsmaterial än vanligt trä. Ur
denna synpunkt kan det vara lämpligt att isolera
begränsningarna omkring en grupp av flera rum, då
man alltså får förutsätta, att en uppkommen brand
härigenom begränsas till rummen inom denna grupp.
Ett fördelaktigt sätt att skydda ett fartyg är att
indela det i zoner och mellan dessa utföra
avdelningar, som i mesta möjliga mån äro byggda
brandsäkra, En tillämpning av denna metod har angivits
av Leslie E. Champness i ett föredrag: "Fires on
Ships", vilket finnes publicerat i Transactions of
North East Coast Institution of Engineers and
Shipbuilders för dec. 1932. Det huvudsakliga av vad som
här anföres ansåg man i England vara synnerligen
tillförlitligt och beaktansvärt, varför jag vill antyda
huvudprincipen i den här anförda frågan om
zonindelning. Här tankes åtminstone två brandsäkra
zoner, som sträcka sig från skottdäcket upp till
båtdäck, och vilka kunna uppdela fartyget i tre delar.
Avståndet mellan dessa brandsäkra avdelningar bör
ej överstiga två gånger den längd, som föreskrives
mellan två brandsäkra skott (dvs. 2 X 40 meter).
Då kan nämligen mellanzonerna avdelas i två av ett
vanligt brandsäkert skott och alla huvudtrappuppgångar
förläggas i de brandsäkra avdelningarna,
liksom även hissarna. De långskepps löpande
korridorerna mellan uppgångsavdelningarna panelas på
brandskyddande sätt och kunna eventuellt avdelas
ytterligare med brandsäkra dörrar.
En mycket betydelsefull fråga i detta sammanhang
är vad slags material, som lämpligen kan användas
för åstadkommande av de brandsäkra avdelningarna
samt för panelningen inom korridorerna.
Det vanligaste inredningsmaterialet – trä,
antingen såsom massivt sådant, eller som plywood – är
ju ej så fördelaktigt i händelse att eld skulle uppstå.
Som verklig byggnadsstomme kan dock trä även ur
denna synpunkt hava fördelar framför järn. Vid
eldsvådor i byggnader har det nämligen visat sig, att
en trästomme kan bibehålla en större grad av
hållfasthet, än vad balkar av järn kunna. Sedan ytan
hos träet förkolnat, kan denna nämligen utgöra ett
skydd för det inre. Ur värmeledningssynpunkt har
ju trä ävenledes i detta avseende företräde framför
järn. Som bärande konstruktion har trä ej någon
nämnvärd uppgift att fylla i fartyg utan här
huvudsakligen för lättare skott och för panelning samt för
däcksbeläggning. Av det ovannämnda framgår att
trä använt till däck utgör en mindre brandfara, då
elden – åtminstone vid en ej alltför långt
framskriden brand – torde ha svårt att finna någon
angreppspunkt i ett massivt trädäck. En förkolning
kommer visserligen till stånd, men ett verkligt
genombrott av däcket och därmed eldens spridning
till den andra sidan torde kunna förhindras under
en ganska lång tid. I fråga om denna sak råder
emellertid delade meningar. Många anse även att
träbeklädnad å järndäck utgör en stor fara genom
den kraftiga värmeöverföringen från järnet till
träet. Man får emellertid härvid betänka, att
förutsättningen för att träet skall fatta eld är tillgången
på luft, och denna blir ju ganska minimal mellan
järnet och träet, där högsta temperaturen ligger.
Vad ur brandsynpunkt övrig däcksbeklädnad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
