Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Carl Forssell: Några synpunkter på frågan om den högre utbildningen i byggnadskonst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
22 DEC. 1934
VÄG- OCH VATTENBYGGNADSKONST
137
Undervisningen i byggnadsteknik följes endast
delvis av väg- och vattenbyggarna och därvid
utelämnas viktiga delar, som äro nödvändiga för
väg-och vattenbyggare. Jag blev nyligen tillfrågad, om
jag kände någon lämplig ung brobyggnadsingenjör
att skicka till Persien. Det var emellertid frågan
om stenbroar, och de, som hade hand om saken, hade
funnit, att unga svenska ingenjörer ingenting veta
om stenarbeten och därför ej lämpade sig för
ifrågavarande arbete i Persien. På min tid fingo vi lära
oss stenarbeten ganska bra, men f. n. veta de unga
ingenjörerna ingenting om denna ofta viktiga sak.
Det blev den gången ingen svensk ingenjör till
Persien. Dylika lakuner inom allmänna byggnadsläran
finnas här och var. De skulle mycket väl kunna
utfyllas, om man inriktade sig på saken.
Vattenbyggnad är ur organisatorisk synpunkt
ingenting att säga om. Vägbyggnad ej heller något
speciellt ur samma synpunkt.
Kommunikationstekniken var avsedd att bli ett ämne, inriktat på
driftsproblemen, driften av våra hamnar, kanaler,
vägar, järnvägar, utfartsleder etc. Huruvida denna
tanke numera är realiserad, vet jag ej.
I byggnadsorganisation ha vi fått
undervisningstid motsvarande en halv professur. Där ha vi fått
in en undervisning, som är i hög grad lovvärd. Dess
beröring med driftproblemen är av stort värde.
Ett mycket aktuellt ämne är stadsplanekonst. Där
ha vi nu två föreläsningstimmar i veckan under en
termin eller ca 1/4 professurundervisning. Väg- och
vattenbyggarna och arkitekterna ha haft en
gemensam föreläsningskurs med en övningsuppgift,
frivillig för väg- och vattenbyggarna, men obligatorisk
för arkitekterna. Nu har det i en kungl, kommitté
ansetts, att undervisningen skall öka till omfattning
av en professur och en speciallärarebefattning eller
ca 5 ggr. En ökning av nuvarande undervisning
med 50 % eller eventuellt med 100 % till
omfattning av 1/2 professur är vad man rimligen borde
kunna nöja sig med, om ämnet skall behandlas
likvärdigt med andra betydelsefulla tekniska
tillämp-ningsämnen.
Arkitekterna ha f. n. ganska mycken ledig tid att
disponera inom sin undervisning. Under andra året
ha de ganska litet att göra, vilket ej är till båtnad.
De sakna undervisning i kommunikationsteknik och
kommunalteknik av den omfattning som väg- och
vattenbyggarna hava och äro därför handicapade i
stadsplanekonst, vilket de vilja kompensera genom
utvidgad undervisning under namn av
stadsplanekonst. Det vore ur alla synpunkter bättre att
särskilja de olika undervisningselementen och
fortfarande hava en gemensam måttligt utökad
undervisning i stadsplanekonst. Vidare bör kvalificerad
forskning inom området föregå inrättandet av en
professur, eljest kan ämnet lätt komma på fel bog.
Är det vid undervisningen möjligt att plocka in
något nytt eller att taga bort för att bereda plats?
Amputera kan man alltid. Pä min tid läste vi
konstruktion av lokomotiv, vi läste kemi och vi läste
telegrafi och telefoni, ty då för tiden kunde ingen
väg-och vattenbyggare klara sig härförutan, hette det.
Nu finnes ingenting kvar härav. Gamla professorer
ha försvunnit och därmed behöves denna
undervisning ej längre. Man skulle också nu kunna göra
många reduktioner.
En sak, som skulle vara av stor betydelse är, om
man i samband med undervisningsarbetet ville
införa ett visst typarbete på olika områden. Man
kunde i stället för att föreläsa i många fall hänvisa
till typritningar eller arbetsbeskrivningar och då
kunde vederbörande själv studera konstruktionen av
åtskilligt, sedan konstruktionsprinciperna klarats.
Ett sådant typarbete är emellertid synnerligen
arbets- och tidskrävande. Med ett årsanslag exklusive
byggnader på l 200 000 kr. vore det väl icke omöjligt
att avlöna ett par docenter, som kunde för de
studerande genomarbeta ett material, som de sedan kunde
få taga med sig ut i praktiken. En förnuftig
ingenjörshandbok, sammansatt av typarbeten, skulle vara
utmärkt, och man skulle härigenom kunna amputera
bort en hel del av undervisningen. Särskilt gäller
detta biämnen, men även i hög grad huvudämnen.
Frågan om specialisering och differentiering inom
facket är ofta uppe till diskussion. Någon
specialisering och differentiering inom vårt fack är ej
lämplig. Det har föreslagits att vissa tillämpningsämnen
skulle kunna läggas på en allmän del och en
frivillig. Men detta vore ej bra. Vad man skall syssla
med som specialist, lär man sig ej vid en kurs vid
tekniska högskolan. Om man vid högskolan läser
litet mer eller mindre inom sitt blivande
specialfack spelar ingen roll. Vad man måste studera är
de grundläggande principerna samt angränsande
områden, vilka man ej har tid att studera i sin
specialverksamhet. Därför är det felaktigt att vid de små
kurser, som finnas i tillämpningsämnena, införa
någon klyvning.
Vi ha ju emellertid en viss specialisering inom
byggnadskonsten, vi ha arkitekter och väg- och
vattenbyggare. Denna specialisering är emellertid fotad
på sakliga grunder av en helt annan art än
undervisningsfrågan. Där möter man nämligen den
konstnärliga verksamheten såsom en integrerande del av
arkitektens arbete och därmed kravet på en speciell form
av talang. Analyserar man psykologiskt det
konstnärliga arbetet, befinnes, att detta först och sist måste
arbeta med synminnet som redskap. Denna
minnes-form spelar åter en mycket underordnad roll vid
det renodlade ingenjörsarbetet eller vid
forskningsarbetet. Det är därför både nyttigt och nödvändigt
att de. som hava konstnärliga anlag utbildas efter
särskild metod, vilken vore bortkastad på vanliga
människor, utan denna speciella talang. På papperet
är det ingen konst att organisera gemensam
undervisning för arkitekter och ingenjörer. I verkligheten
vore detta enbart till skada för båda parter. I
"Kunskapens psykologi" av Hans Larsson kan den
som är intresserad för dessa intressanta frågor,
erhålla god vägledning. Jag rekommenderar denna
bok till begrundande. Den som besitter både
konstnärlig talang och teknisk skicklighet bör bliva
arkitekt, ty för samhället är en dylik kombination
omistlig och nödvändig, om vi skola kunna bygga så, att
människorna kunna trivas. Å andra sidan är det
viktigt, att ingenjörerna icke släppa taget inom de
områden, som de hava gemensamma med
arkitekterna. Dessa behöva konkurrens. Denna måste vi
giva dem, så att de ej skola kunna sjunka tillbaka
och bliva ensidiga konstnärer. För närvarande äro
konjunkturerna för det ändamålsenliga mycket höga
och nu äro arkitekterna intresserade av det kon-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
