Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3. 19 jan. 1935 - Notiser - De nya definitionerna på värmeenhet och värmevärde, av Evert Norlin - Den keramiska industriens råvaruproblem - Färgat strålkastareljus å bilar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vid beräkning och angivande av värmevärden.
Tillämpningen av de nya definitionerna kommer att medföra
följande differenser i uppgifterna om värmevärden i
förhällande till de värden som beräknats enligt hittills
tillämpade definitioner.
1. Vid bestämning av kalorimetrars vattenvärden har
provningsanstalten hittills använt Bureau of Standards
värmevärden för de därifrån erhållna
normalsubstanserna, sackaros, bensoesyra och naftalin, och dessa
värmevärden angivas i 20 °cal per gram med vägning i luft.
Omräkning till nu fastställda 15 °cal medför en ändring
av — 5 till —10 kcal. Kalorimetriska värmevärdet för
dessa normalsubstanser, omräknade till 15 °cal, äro
följande: sackaros 3 945 cal, bensoesyra [1] 6 322 cal,
naftalin 9 612 cal. (Se "Calorimetric Standards", sid. 192, i
"Technical Data ön Fuel" by H. M. Spiers 1932,
published by "The British National Committee, World
Power Conference".)
2. Därigenom att kalorimetriska och även effektiva
värmevärdet angives vid konstant tryck i stället för
tidigare vid konstant volym, måste korrektion härför
göras, varigenom uppstår en ändring av + 10 till + 30
kcal.
3. Vid beräkning av effektiva värmevärdet har
förut använts siffervärdet 600 för ångbildningsvärmet.
Enligt de nya definitionerna användes siffra 585.
Härigenom uppkommer en ändring i effektiva värmevärdet
av + 5 till + 20 kcal.
Den totala ändringen skulle, beroende huvudsakligen
på olika vätehalt, vid fasta bränslen med värmevärden
omkring 4 000—7 000 kcal uppgå till omkring + 10 kcal
och vid flytande bränslen ur bergolja med värmevärden
omkring 9 000—11 000 till omkring + 40 kcal. Till
jämförelse må påpekas, att noggrannheten vid teknisk
värmevärdebestämning på fasta bränslen uppskattas till
<u>+</u> 30 kcal och vid flytande bränslen till + 50 kcal. De
värmevärden, som angivas enligt de nya definitionerna,
komma sålunda att vara något högre, än om de angivas
enligt äldre definitioner. Skillnaden är emellertid
obetydlig och saknar för de flesta fall praktisk betydelse.
Beträffande värmeenhetens definiering kan tilläggas,
att utöver de rekommenderade tre enheterna, kalori,
kilokalori och megakalori, från svensk sida hade föreslagits
en ännu större enhet, kilomegakalori (1 kMcal = 109
cal), men de övriga delegerade biträdde icke förslaget
i detta avseende. Emellertid har denna större enhet
upptagits av den subkommitté inom Svenska
teknologföreningen, som i dagarna framlagt förslag till
"Normer för verkningsgradsprov vid ångpanneanläggningar",
varför den ändock sannolikt kommer att få en viss
användning i Sverige.
Evert Norlin.
Den keramiska industriens råvaruproblem. I
Forschungen und Fortschritte (10 januari 1935) har professorn
vid tekniska högskolan i Berlin Walter Steger framlagt
en analys av den tyska keramiska industriens
råvaruproblem, vilken är av intresse för oss både som
leverantörer av vissa råvaror och som köpare av färdiga
produkter.
Inledningsvis framhåller förf., att man inom den
keramiska industrien är beroende av
mineralfyndigheternas naturliga karaktär i långt högre grad än
exempelvis inom metallurgien, där man genom
anrikningstekniken har möjlighet att inom vissa gränser förbättra
malmernas användbarhet. Detta är mera sällan fallet
med de keramiska råvarorna. Man kan genom
slamning förädla en kaolin, så att dess lerhalt bringas upp
till 90 % och mer, under det att inblandningar av
kvarts, svavelkis m. m. avlägsnas. Däremot finnas ännu
ej metoder som i teknisk skala tillåta borttagandet av
de färgande beståndsdelarna, järnoxid och titandioxid.
av vilka en halt av endast några tiondels % är till
skada. Utom renheten är plasticiteten av största vikt
vid kaolin och leror, men metoder föreligga ej för
förbättring av denna egenskap.
Den tekniskt-industriella forskningen i Tyskland
under och efter världskriget har lett till att inhemska
råvaror kommit till allt större användning, men
slutligen nås en gräns, under vilken användningen av
importerade råvaror ej kan minskas, om ej en skadlig
kvalitetsförsämring skall uppstå. Det monetära värdet av
importerade råvaror för den keramiska industrien är
dock rätt obetydligt; det uppgick under första halvåret
1934 till 10 mill. Rm mot 1 426 mill. Rm, som var
importens totala värde. Utrikeshandeln med råvaror för
keramiska industrien och glasindustrien är f. ö. starkt
aktiv för Tysklands del.
Hela importen av keramiska råvaror tjänar till
framställning av kvalitetsprodukter. I den finkeramiska
industrien ha böhmisk kaolin och skandinavisk fältspat
ännu ej kunnat ersättas med inhemska material. Den
bekanta böhmiska kaolinen från Zettlitz förenar god
plasticitet med vit brännfärg på ett sätt som ingen tysk
kaolinsort. Kvalitetsgods, t. e. för bordsserviser och
konstföremål, måste innehålla minst 20 % utländsk
kaolin, om köparen önskar ett rent vitt porslin. För
tekniska ändamål kunna de mera plastiska men ej
färglösa tyska kaolinsorterna användas. Det sagda gäller
även andra leror, ehuru utsikterna att kunna ersätta
dessa med inhemskt material äro större än i fråga om
kaolinen.
Tyskland har god tillgång på kvartssand men
däremot ej på gångkvarts, vilken är nödvändig vid
tillverkning av mycket transparenta porslinssorter. I fråga om
kvartsiter för silikategel intar Tyskland en förmånlig
ställning. Fältspatgångarna äro i Tyskland mindre
betydande, men i stället har landet stora förekomster av
pegmatit och fältspatsand, vilka troligen kunna
utnyttjas mera än nu. Till följd av de nämnda råämnenas
höga kvartshalt måste de vid framställning av porslin
blandas med ren fältspat, varvid man i många fall är
hänvisad till importvara, t. e. från Skandinavien.
Medan Tyskland i steatitfyndigheterna vid
Göpfersgrün äger tillgång till ett magnesiumsilikat, som i fråga
om vissa specialfabrikat, t. e. elektriska isolatorer,
skapat en monopolställning åt landet, äro landets egna
tillgångar av magnesit ganska små. Den tyska magnesiten
är ovanligt ren men just därför föga användbar till
magnesitsten, enär tillverkningen av sådan fordrar en
kristallinisk magnesit med inblandningar av järnoxid,
aluminiumoxid och kiselsyra, vilka ämnen befordra
magnesitmassans sintring. Problemet att framställa
magnesitsten av dolomit eller Stassfurtsalter är ännu ej
löst. Man är därför hänvisad till de österrikiska, ryska,
ungerska och jugoslaviska magnesitfyndigheterna.
Importbehov föreligger även i fråga om råvaror för vissa
eldfasta produkter ur bauxit, kromit, cyanit, sillimanit
och zirkon, likaså i fråga om vissa ämnen, som erfordras
i glasyrer, såsom borax, borsyra och tennoxid. För
grafitdeglar börjar däremot den bayerska grafiten allt mera
användas i stället för material från Ceylon, Madagaskar
och Norge.
Färgat strålkastareljus å bilar har ju vunnit en viss
utbredning, enär man ansett, att det i orange, rött eller
blågrönt tonade ljuset skulle ha en bättre förmåga att
genomtränga dimma än det ofärgade. Industrial
Britain meddelar nu, att National Physical Laboratory i
Teddington funnit denna åsikt vara felaktig. For tre år
sedan gjorde internationella belysningskommissionen
uttalandet, att färgat ljus ej har större
genomträngningsförmåga i dimma än vitt ljus, men denna
förklaring blev sedermera återtagen, då man ansåg det
experimentella underlaget för obetydligt. National Physical
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
