Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4. 26 jan. 1935 - Tekniska föreningar - Chalmersska ingenjörsförenings Stockholmsavdelning, av G. W. - Skånska ingenjörsklubben, av F. M. - Insänt: Transportabel värmeledningsapparat för fotogeneldning, av Fritz Meyer, W. R. Uggla och Axel Danielson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Till revisorer för 1935 återvaldes likaledes enhälligt
ingenjörerna K. E. Larsson och F. Fransson samt till
revisorssuppleant ingenjören G. Kjellgren.
Sammanträdet hade föregåtts av ett besök hos
Apotekarnas mineralvatten aktiebolags fabriksbyggnad vid
Solnavägen, vars anläggningar demonstrerats av
civilingenjören Rolf Steenhoff och dennes assistenter. Den
upplysande demonstrationen varade i bortåt 2 timmar
och följdes med stort intresse av de till ett 30-tal
närvarande medlemmarna.
Efter sammanträdet följde gemensam supé, och
därefter vidtog sedvanligt samkväm med sång och musik
m. m.
G. W.
Skånska ingenjörsklubben
höll gemensamt med Kemiska föreningen i Lund ett
mycket lyckat sammanträde den 14 december.
Deltagarna, till ett antal av omkring 120, därav cirka två
tredjedelar tillhörande ingenjörsklubben, samlades på
Karolinasalen i Gamla bibliotekshuset i Lund. Sedan
Kemiska föreningens ordförande professor L. Smith
hälsat de närvarande välkomna, överlämnades ordet
till docenten G. Ljunggren, som höll ett med ljusbilder
och demonstrationsföremål illustrerat föredrag om
"Skydd mot gaser inom industrien". Ännu för 30 år
sedan utgjorde gasförgiftningsfallen endast några få
procent av samtliga förgiftningsfall, medan numera
90 % av dessa förorsakas av inandning av giftiga gaser.
Den kemiska industrien utsätter ej sällan personalen
för gaser, som äro okända för läkaren, varigenom
diagnosen lätt blir felaktig. Giftighet är ett relativt
begrepp. En gasblandning, som utan större olägenhet
kan inandas under en kort stund, kan medföra livsfara,
om det rör sig om en längre tid. Att t. e. under en
hel timme inandas luft, vari en droppe bensin per liter
fått avdunsta, är livsfarligt. Men även i de fall, då
någon fara för dödlig utgång icke föreligger, kan
inandandet av giftiga gaser medföra allmänna
sjukdomssymptom, nedsatt arbetsförmåga, trötthet osv. Den
vanligaste giftgasen är koloxid, som i en storstad
dagligen vräkes ut tonvis från bilmotorerna. Dessas
avgaser hålla 1—8 % CO, medan en halt överstigande
0,01 % är avgjort skadlig och 0,02 % under en timme
kan medföra döden. Andra giftgaser äro vätesvavla,
särskilt farlig i blandning med ammoniak, syreångor,
nitrösa gaser, arsenikväte, klor, svavelsyrlighet,
kvicksilverånga m. fl. En blandning av flera gaser är vida
farligare än de ingående komponenterna var för sig.
Besläktad med gasfaran är dammfaran. De partiklar,
som äro stora nog för att ge luften ett dammigt
utseende, äro relativt ofarliga, emedan de vid inandningen
hejdas, innan de nått lungorna. Luft, som innehåller
den farligaste partikelstorleken, kan således te sig ren
och klar för ögat. Särskilt farliga äro
kiselsyrepartiklar. Talaren visade en del äldre och nyare skydd
mot inandning av giftgaser och damm samt
påpekade svårigheten att få arbetarna att vidtaga de
försiktighetsåtgärder, som föreskrivas.
Ordet överlämnades därefter till docenten Otto
Stelling, som höll ett med ljusbilder illustrerat föredrag om
"De elektrokinetiska fenomenen och möjligheterna för
deras tekniska utnyttjande". Talaren erinrade om den
vanliga osmosen, då vattenmolekyler vandra genom en
membran, på vars andra sida finns en mera
koncentrerad lösning, och övergick sedan till elektroosmos,
då man med rent vatten på båda sidor om membranen
åstadkommer molekylvandringen medelst en till
positiv potential uppladdad platta på ena sidan och en
negativ på den andra. Vissa elektrokinetiska fenomen
förklaras genom uppkomsten av ett elektriskt
dubbelskikt, t. e. vid beröring mellan vatten och glas, varvid
de intill glaset liggande vattenpartiklarna bliva
positiva och därför kunna bringas i rörelse i riktning från
en positiv till en negativ pol. Man kan enligt denna
metod skilja en lösningsvätska från partiklar, som äro
uppslammade i vätskan, förutsatt att lösningen är
oledande (elektrofores). Metoden har kommit till
användning för rening av kaolin, för tillverkning av
gummihandskar, för rening av vatten m. m. Flera
hundra patent hava uttagits på området.
Efter förhandlingarna begav man sig till Akademiska
föreningens restaurang, där supé intogs under
julstämning. Vid det efterföljande samkvämet höllos tal
av såväl Skånska ingenjörsklubbens ordförande
direktör H. M. Molin som Kemiska föreningens ordförande
professor L. Smith. Vidare förekommo åtskilliga
sångnummer, imitation, julklappar m. m. Allmän glädje
rådde.
F. M.
INSÄNT
Transportabel värmeledningsapparat för
fotogeneldning.
Ingenjör Joh. Härdéns notis i häfte 2 av Teknisk
tidskrift har föranlett följande kritiska uttalanden:
Civilingenjör Fritz Meyer, Stockholm, framhåller bl. a.,
att den "brända" luften från fotogeneldade
värmeapparater lätt skulle kunna undvikas genom en modifierad
konstruktion av apparaturen. En lämplig diffusionshuv
eller liknande vid rökgasernas utlopp i rummet skulle
för en kostnad av en eller annan krona utöver
anskaffningskostnaden för fotogenlampan sörja för att en större
luftmängd, uppvärmd till rel. lägre temperatur, snart
skulle fylla rummet. Den lösning uppfinnaren av
anmälda apparatur funnit är högst ofullständig, då den ej
funnit bot mot förbränningsprodukterna och skäligen
tafatt, enär den griper till för stora medel. En rationell
lösning skulle naturligen dock ej få samma insmickrande
utseende som den föreliggande.
Vad författarens reflexioner om den råa luft, som
konstateras strax sedan en vanlig fotogenkamin släckts,
vidkommer ger han förklaringen så gott som själv vid
beskrivningen av försöksbetingelserna, varunder
apparaturen prövats. Ett rum känns rått om dels den
relativa fuktigheten i luften vid låg lufttemperatur är stor,
och dels den egna kroppens värmeförluster genom
strålning till väggarna är stor. Ett rum, som under en viss
kortare period utvädras, så att lufttemperaturen blir
låg, gör ett ganska mycket behagligare intryck än ett
kallt rum med lika kalla väggar ja t. o. m. än ett rum
med varm luft och kalla väggar. I det sistnämnda
rummet inträffar dessutom strax att luften svalnar genom
konvektion mot väggarna. Var då redan den varma
luftens relativa fuktighet stor, blir den kalla luftens så
mycket obehagligare. Författaren gjorde däremot sitt
försök i en värmeledningsförsedd villa och man nödgas
antaga, att väggarna icke voro mycket kalla, enär
lufttemperaturen steg så snabbt. Om de förebragta
siffrorna voro av intresse, vore det av än större värde att
veta, till vad temperatur rumsluften skulle ha stigit, om
fönster och dörrar stängts efter utvädringen utan att
"uppfinningen" satts i funktion.
Överingenjör W. R. Uggla hos Luth & Roséns
elektriska a.-b. anser, att proven egentligen endast visat det
ifrågavarande rummets värmeisolationsförhållanden. Det
värme, som alstras, kommer från fotogenen antingen
radiatorn finnes där eller inte.
Eftersom fotogenförbrukningen 1,22 lit. på 24
timmar är ungefär lika som hos en vanlig medelstor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
