Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6. 9 febr. 1935 - Notiser - Yrkesinspektionens berättelse - Teknologföreningen om undervisningen i stadsplanekonst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vikt, får den ej längre användas. Vid ett svenskt
nyanlagt verk för framställning av flytande syre har
provningen av syrgastuberna ordnats på följande sätt:
Behållarna belysas invändigt med speciallampa, all lös
rost bortkratsas, och godstjockleken på de korroderade
ställena uppmätes med specialinstrument. Behållarna
vägas därefter, och differensen mellan ursprunglig vikt
och den vid besiktningen funna antecknas; utgör
viktminskningen mer än 2 kg, kasseras behållaren.
Behållare, som med anledning av dessa prov icke kasseras,
underkastas vattentrycksprov med 225 kg/cm2; före,
under och efter kalltryckningen uppmätes yttre
diametern, varvid utvidgningen under trycket konstateras
samt därjämte den permanenta formförändringen.
Efter vattenprovet uttorkas varje behållare medels
kvävgas.
En yrkesinspektör har påpekat den risk som ligger
i provtryckningen av dylika behållare. Materialet i
behållarna har ibland en brottgräns av ca 40 kg/mm2,
medan påkänningarna vid provtryckning med 225
kg/cm2 vid en behållare av normalstorlek (inre diameter
190 mm) uppgå till ca 36 kg/mm2. Det torde, säger
yrkesinspektören, med fog kunna uppställas sådan
fordran, att påkänningarna i dylika behållares mantel
under provtryckningarna ej få uppgå till mer än 2/3 av
sträckgränsen.
En annan yrkesinspektör har påpekat, att för mindre,
enklare hissar ofta användas telferblock. Vid dessa är
emellertid säkerhetsgraden och livslängden hos linan
ofta lägre än vad som enligt gällande bestämmelser får
anses försvarligt. Då telfern skall ersätta det ordinarie
hisspelet, bör den uppfylla de fordringar som ställas på
ett dylikt spel.
Ett dödligt olycksfall har inträffat vid lyftning av
massaved medels en stropp av ståltrådslina, beroende på
att linan blivit böjd i alltför skarp vinkel.
Yrkesinspektörsassistenten har föreslagit en konstruktion,
där linan vid stroppningen får löpa över en brytrulle
med diameter 20 gånger linans.
Användningen av gjutjärn i hastigt roterande
maskindelar, t. e. fräskutterhuvuden, påtalas i berättelsen, ej
för första gången. Olycksfall på grund av
söndersprungna kutterhuvuden inträda alltjämt.
Genom att branta lejdare, särskilt sådana i det fria,
exempelvis vid syratorn, förses med ryggskydd, har
störtningsrisken kunnat minskas.
I grustag har olycksfallsrisken genom ras från
slänterna eliminerats genom att man anordnat maskinell
utlastning medelst släpskopor. Arbete på slänterna
behöver därvid förekomma endast i undantagsfall.
I berättelsen påpekas bl. a. den risk för ohälsa som
ligger i användandet av trikloretylen som
avfettningsmedel inom den mekaniska industrien. Trikloretylenen
har utom sin fettlösande förmåga egenskapen att vara
ett starkt bedövningsmedel, som framkallar
berusningssymptom. Berättelsen ger anvisningar beträffande
ventilationsanordningar i äldre verkstadslokaler, där man
ej på samma sätt som i nyare sådana kan ordna
tri-tvätten. Nämnda preparat förekommer även i en del
rostskyddsmedel, och särskilt vid invändig bestrykning
av behållare har deras användning visat sig kunna vålla
obehag.
Teknologföreningen om undervisningen i
stadsplanekonst. Svenska teknologföreningen har nyligen avgivit
svar på remiss angående det av sakkunniga inom
kommunikationsdepartementet år 1933 avgivna betänkandet
rörande förbättrad undervisning i stadsplanekonst.
Betänkandet har inom föreningen granskats av en av
avdelningen Svenska arkitektföreningen och avdelningen
för väg- och vattenbyggnadskonst gemensamt tillsatt
kommitté, bestående av professor E. Lallerstedt, arkitekt
W. Gahn, länsarkitekt E. Friberger, hamndirektör S.
Vinberg, stadsingenjör John Petterson och stadsingenjör
Magnus Wenström. Härutöver har Svenska
arkitektföreningen till föreningens styrelse avgivit ett särskilt
yttrande, som likaledes överlämnats till k. m:t.
Föreningens styrelse har helt anslutit sig till de synpunkter,
som kommittén framfört och vilka i korthet äro
följande.
Enligt de sakkunnigas förslag skulle undervisningen
i stadsbyggnadskonst uppdelas i en allmän
stadsbyggnadsutbildning, förlagd dels till tekniska högskolan och
dels till Chalmers tekniska institut, och dessutom en
speciell stadsbyggnadsutbildning, förlagd till tekniska
högskolan. Såväl den allmänna som den speciella
stadsbyggnadsutbildningen skulle vara tillgänglig för
husbyggnads- och arkitekturavdelningarnas samt väg- och
vattenbyggnads- och lantmäteriavdelningarnas studerande.
Sammanlagda antalet undervisningstimmar skulle enligt
förslaget bli för arkitekter obligatoriskt 453 timmar
jämte ytterligare omkring 782 timmar, inkl.
examensarbete för dem som önska specialisera sig på området.
För väg- och vattenbyggare skulle motsvarande antal
timmar bli 120 och 1 117. Härtill kommer utvidgad
undervisning i ett flertal för stadsanläggningsläran
grundläggande ämnen. Lantmätarna åter skulle utöver i
deras program redan ingående allmän kurs efter
studietiden kunna genomgå den speciella utbildningen.
Kommitterade finna det riktigt, att undervisningen i
stadsbyggnadskonst inrymmes i nämnda
fackavdelningars fyra studieår, vilket dock ej kunnat ske utan
vissa olägenheter. Den föreslagna specialutbildningen
på området kan blott genomföras på bekostnad av
studierna inom andra områden. Förslaget förutsätter en
redan på ett tidigt stadium påbörjad och långt driven
specialisering, till vilken kommitterade ställt sig
betänksamma. Å andra sidan framhålla kommitterade, att den
arbetsfördelning eller specialisering mellan arkitekter,
ingenjörer och lantmätare som redan finnes och även
tillämpas vid alla större kommunala och andra
stadsplanekontor är ur saklig synpunkt den riktigaste. Dock
böra på stadsbyggandet speciellt utbildade arkitekter,
ingenjörer ocli lantmätare erhålla så pass ingående
utbildning i varandras specialområden, att de ensamma
kunna behärska enklare uppgifter och bedöma, när
specialist bör tillkallas.
Kommitterade äro fullt ense med de sakkunniga om
att det föreligger ett trängande behov av ökad
undervisning i stadsplanekonst ungefär i den utsträckning som
förslaget anger, men ifrågasätta, om ej undervisningen
kunde förläggas till ett något senare stadium än som
föreslagits. Beträffande de i den allmänna
stadsbyggnadsutbildningen ingående läroämnena ha kommitterade
på vissa punkter framställt särskilda önskemål.
Den speciella stadsbyggnadsundervisningen skulle
enligt kommitterades mening kunna något minskas. Det
anföres i detta sammanhang, att för arkitekterna skulle
enligt förslaget ämnet stadsbyggnadskonst komma att
omfatta flera timmar än ämnet arkitektur och för
väg- och vattenbyggarna flera timmar än ämnena
brobyggnad och vattenbyggnadslära tillsammans. Enligt
kommitterades mening bör undervisningen så mycket som
möjligt bringas i kontakt med det praktiska arbetet
genom ett visst samarbete med statliga, kommunala och
andra kontor. Undervisningen bör även läggas så, att
den studerande blir fullt medveten om
stadsplanearbetets stora ekonomiska betydelse.
Kommitterade anse det lämpligare, att undervisningen
handhaves av ett flertal speciallärare än att, som de
sakkunniga föreslagit, en professur och en
speciallärarebefattning inrättas. I detta sammanhang framhålles även
önskvärdheten av att utanför högskolan stående
specialister inbjudas att hålla föreläsningar.
I ämnet stadsbyggnadskonst, som föreslås skola
tillhöra fackavdelningen för arkitektur, böra tillsättas
minst två nya lärarekrafter, och ämnet bör få en sådan
ställning som vid nuvarande organisationsform tillkommer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
