Teknisk Tidskrift / 1935. Allmänna avdelningen / 47 (1871-1962) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6. 9 febr. 1935 - Notiser - Teknologföreningen om undervisningen i stadsplanekonst - Doppel-Durometoden för ythärdning - En vördnadsvärd pump - Flytande kol - Insänt: Transportabel värmeledningsapparat för fotogeneldning, av Joh. Härdén

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

ett ämne, som i kollegiet är representerat av en
professor. En lärare bör anställas, som i första hand
behärskar stadsbyggnadskonstens arkitektoniska sida
och sambandet mellan husbyggnad och stadsplan men
även de trafiktekniska och ekonomiska frågorna, en
annan lärare bör i samma grad behärska i första hand
stadsbyggandets ingenjörstekniska sida såsom
gatubyggnad, trafikfrågor m. m. men även övriga speciella frågor
inom ämnet. Dessutom bör även undervisning
meddelas av en i tekniskt hygieniska och speciellt
avloppsfrågor specialiserad fackman.

Doppel-Durometoden för ythärdning. Den tekniska
utvecklingen på förbränningsmotorområdet har fört till
allt större varvtal och allt större yttryck å vevlagren.
Kvalitetsfordringarna å vevaxlarna ha därigenom
stegrats, och speciellt i fråga om flygmotorer samt en del
dieselmotorer har man haft att tillfredsställa höga
fordringar på materialets ythårdhet. Man har därför för
sådana maskinelement som äro utsatta för stark nötning
använt stål, som genom olika metoder bibringats stor
ythårdhet, antingen sätthärdat kolstål eller nitrerhärdat
kromaluminium- eller kromnickelstål. Vid båda dessa
metoder ernås ett hårdare ytskikt genom kemisk
omvandling av materialet, vid sätthärdningen blir ytan
kolrikare, vid nitrerhärdningen bildas i ytskiktet
järnnitrider. Båda metoderna ha vissa olägenheter. Dels är
härdningstiden lång, från några timmar till ett par dygn,
dels är det härdade ytskiktets djup så ringa, att de
under härdningen uppkomna formförändringarna äro
svåra att justera.

Med en i Tyskland utarbetad härdningsmetod,
Doppel-Durometoden menar man sig ha kringgått dessa och
andra svårigheter. Det vid metoden använda
materialet är ett krommolybdenstål med en brotthållfasthet,
alltefter värmebehandlingen, av 80—100 kg/mm². Vid
härdningen av t. e. en vevaxel, uppsättes denna i en
svarv, varefter lagerytorna, sedan axeln centrerats,
utsättas för hettan från en svetsningsbrännare.
Allteftersom axeln vrides runt, sprutas vatten på den upphettade
ytan. Hela proceduren, som regleras automatiskt, drar
en tid av ca 15 min. Vid behandlingen uppnår man en
ythårdhet, jämförlig med den man får vid sätthärdning,

Slipprov av mellanlager till vevaxel, härdat medels Doppel-Durometoden.

men det härdade skiktet blir väsentligt tjockare (2 à 8
mm), varjämte det utan skarpt utpräglad gräns övergår
i den mjukare kärnan. På grund av att axeln under
glödgningen ej blir genomvärmd, lära deformationerna i
materialet bli obetydliga. Justering av axeln efter
härdningen skall ej vålla svårigheter, då ytskiktet ej har
tendens att lossna från kärnan vid riktning av axeln,
och då det härdade ytskiktet är så djupt, att axeln kan
slipas, utan att hårdheten går förlorad.

En vördnadsvärd pump. En notis i VDI-Zeitschrift
omnämner, att Science Museum i London år 1933 erhöll
i gåva en pump, som tillverkades vid John Braithwaites
verkstad 1817 och som i 115 är tjänstgjort som
vatten-lednings- och brandpump vid donators egendom.
Pumpen har fyra enkelverkande cylindrar med 115 cm
diameter, i vilka arbeta kolvar med dubbla
lädermanschetter. Slaglängden är 355 mm. De fyra kolvarna drivas
från två vevaxlar, som ligga under cylindrarna och äro
förbundna med tvärstyckena medels gaffelformade
stänger. Varje vevaxel (som är av gjutjärn) bär ett
kugghjul med 35 kuggar, och dessa båda kugghjul
arbeta mot ett större med 100 kuggar, vilket i sin tur
sitter på en axel, som ursprungligen drivits av ett
vattenhjul.

Cylindrarna äro av kanonbrons. Ventilerna befinna
sig i ett ventilhus under tryckklockan och äro utbildade
som viktbelastade klaffventiler. Pumpen intar alltså,
konstruktivt sett, en mellanställning mellan 1700-talets
balanspumpar och nutida direktverkande pumpar.
Pumpstativet, likaledes av gjutjärn, är målat grönt med röda
ränder och bär liksom flertalet maskiner från denna
tid arkitektoniska drag.

Pumpen gick i regel med 25 v/min. Sughöjden
var 1,83 m, tryckhöjden 34,16 m och kapaciteten ca
21 m³ pr tim. Kraftbehovet har skattats till 2,5 hkr.
Under vissa omständigheter kunde pumpen gå 30 v/min
och belastas med ett övertryck av 7 at.

Nämnde John Braithwaites son John, som möjligen
medverkat vid konstruktionen, är för oss känd som
John Ericssons medarbetare vid tillverkningen av
ångsprutor.

Flytande kol. Teknisk tidskrift har tidigare
redogjort för de försök som i England gjorts att framställa
en för eldning avsedd blandning av kolpulver och
mineralolja. Ett meddelande i Engineering (1 febr.) ger
några detaljer av den s. k. Wyndhamprocessen för
framställning av en dylik bränsleblandning. Det säges, att
blandningen i proportionerna 1 : 1 skall vara stabil i
flera månader, kunna pumpas vid vilken temperatur
som helst ovanför oljans stelningspunkt och ej orsaka
några extra besvärligheter vid eldningen. Omkr. 70 %
av de i Storbritannien förekommande kolen skola kunna
användas i Wyndhamprocessen. Specifika vikten av
blandningen vid nämnda proportioner är 1,07.

Tillverkningen tillgår så, att kolet, som förut torkats
till en fuktighetshalt av ca 4 %, medels en matarskruv
införes i en blandningskammare, där det möter oljan,
som inmatas genom ett rör. Blandningskammaren är
ca 2 m lång och 46 cm i diameter, lutar ca 20° mot
horisonten och roterar i rullager. Inuti kammaren är en
blandarskruv centralt lagrad. Från blandaren
inkommer den grötiga blandningen i en första valskvarn med
0,2 mm avstånd mellan valsarna, pumpas därefter till
en kvarn nr 2 med avståndet 0,1 mm mellan valsarna
och sedan till ytterligare två kvarnar med valsavståndet
0,08 mm. Kolet har därefter en sådan finhet, att 99 %
passerar genom en sikt med 200 maskor pr tum.
Processen kan fortsättas i ytterligare ett par kvarnar. En
anläggning i Cardiff har en kapacitet om 100 ton pr
vecka om 160 arbetstimmar. Kraftförbrukningen är ca
20 kWh pr ton.

INSÄNT

Transportabel värmeledningsapparat för
fotogeneldning.

Till svar å de tre inläggen under denna rubrik i
Teknisk tidskrift, häfte 4, har ingenjör Joh. Härdén i brev
till tidskriften framhållit följande:

"Uppfinningen", dvs. i detta fall konstruktionen, ty
om någon uppfinning har ej varit tal, är av engelskt
ursprung och har av förf. anförts endast därför, att han

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>