Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8. 23 febr. 1935 - Notiser - Sällsynta metallers användning - Gasdrivna omnibussar - Max Füchsel död
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
anläggning vid Montreal East, väntas återställa
förhållandet mellan tillgång och efterfrågan till det normala.
Selen har på senare år fått en rätt vidsträckt
användning. Den har i form av salter till stor del ersatt
mangansuperoxiden som avfärgningsmedel för glas,
användes i rubinglas för trafiksignaler och kan, nyttjad
tillsammans med kadmiumsulfid, uransalter och borax
framkalla en hel del färger i glaset. Selen användes
även i gummivaror för att höja sträckgränsen. Den
ingår numera i vissa specialstål, avsedda för
kallbearbetning. Den har även kommit till nytta vid bekämpandet
av skadeinsekter. Slutligen spelar selen numera en stor
roll vid tillverkningen av fotoelektriska celler.
Det närbesläktade grundämnet tellur har på senare
tid funnit en rätt vidsträckt användning som
legeringsämne i bly (till 0,02 à 0,1 %), enär tellur ökar blyets
hållfasthet och korrosionsbeständighet särskilt vid
stigande temperatur. Rör av tellurlegerat bly frysa ej
sönder så lätt som vanliga blyrör.
Rhenium, en metall, som är tämligen nyss upptäckt,
framställes numera i Tyskland till en kvantitet av ett
par hundra kg årligen och användes till plätering, enär
den ger en tilltalande färg, är hård (hårdare är
rhodium) och korrosionsbeständig. Den användes även som
överdrag å volframtrådar, varigenom dessas livslängd
och motståndskraft mot gasrester ökas.
Gallium, vilken liksom rhenium förekommer i
Mansfeldskiffern men dessutom stundom i zinkblände, har
föreslagits som ersättning för kvicksilver i tandamalgam.
Dess egenskap att emittera elektroner vid lägre
temperatur än någon annan metall samt dess långa intervall
för flytande tillstånd (30—2 000 °C), väntas komma att
utnyttjas i högfrekvenstekniken och i termometrien.
Kadmium, som ju i rätt stor utsträckning användes
som korrosionsskydd, har även försökts i legeringar för
vevlager till motorer. Indium, vilken liksom kadmium
erhålles som biprodukt vid zinkframställning, har
försökts som överdrag å silver, men metallens egenskaper
äro ännu ganska ofullständigt kända.
Vismut användes ännu huvudsakligen i terapien och
i lättsmälta legeringar (i legeringar med bly och tenn
ger den ett smältpunktsintervall mellan 70 och 330 °C)
för en rad olika ändamål. Boliden är numera en viktig
producent av vismut.
Tallium användes huvudsakligen som utrotningsmedel
mot råttor o. a. gnagare men måste på grund av sin
giftighet handhavas med försiktighet. Metallen har även
försökts som tillsats i blylegeringar.
Av platinametallerna märkes palladium, som gjort
insteg i tandtekniken som ersättningsmedel för guld och
som blivit alltmera vanlig i smycken.
Kobolt användes i stellit-legeringar samt som
bindemedel för volframkarbid i hårdmetaller. Den
kanadensiska koboltindustrien har på senare tid starkt hotats
av konkurrens från afrikanska fyndigheter (Katanga
m. fl.). Den nickelhaltiga magnetkisen i Sudbury,
Kanada, innehåller rätt mycket kobolt, som man ännu ej
lyckats tillvarataga på ett ekonomiskt sätt.
Om berylliums användning i brons har rätt mycket
blivit skrivet under senare år. De högt ställda
förväntningarna på berylliumbronserna sägas ej ha blivit helt
infriade. En tillsats av 2 % Be till koppar ökar dock
såväl hårdheten som sträckgränsen. Beryllium har
ungefär samma inverkan på koppar som kol på järn.
Nickel-berylliumlegeringar ha även prövats, varom Teknisk
tidskrift nyligen lämnat ett meddelande. Beryllium
användes även i röntgenapparater; den genomsläpper
röntgenstrålarna ungefär dubbelt så bra som aluminium.
Molybdenens användning i legeringar med järn har
ökats. Förbrukningen av metallen som legeringsämne
i gjutjärn, antingen ensam eller tillsammans med nickel
och krom, har fördubblats sedan 1929. Den förbättrar
hållfasthetsegenskaperna, tätheten och eldhärdigheten.
Krom-molybdenstålens användning är även i tilltagande.
Ett nytt nickel-molybdenstål, hastelloy, är mycket
motståndskraftigt mot klorvätesyra. Titans förnämsta
användning ligger i raffineringen av stål, där den brukas
för desoxideringen och denitreringen, men den ingår
även i en hel del specialstål.
Tantal, som på grund av sin egenskap att vara
motståndskraftig mot fluorvätesyra, varm koncentrerad
svavelsyra och koncentrerade alkalier ofta nyttjas i den
kemiska industrien, kommer sannolikt att finna en mera
vidsträckt användning, sedan man numera funnit
metoder för metallens varmbearbetning. Man kan sålunda
numera svetsa den olegerade metallen och av denna
framställa fogfria rör. Den närbesläktade metallen niob
användes i rostbeständigt stål, som därigenom blir
mjukare och lättare att bearbeta i såväl kallt som varmt
tillstånd. Zirkon användes för desoxidering, denitrering
och desulfurering av stål samt gör gjutjärnet mjukare
och åstadkommer finkornighet och jämnare fördelning
av grafiten i detta.
Metalliskt kalcium användes för raffinering av
koppar, nickel, bly och stål. Bl. a. användes metallen för
borttagande av vismut i bly. I legering med litium
användes kalcium för desoxidering av koppar. Bahnmetall,
en legering av bly, kalcium och natrium med några
hundradels % litium har i Tyskland en vidsträckt
användning som lagermetall för järnvägsvagnar.
Gasdrivna omnibussar. VDI-Zeitschrift (16 februari)
lämnar en redogörelse för de olika försök med gasdrift
å omnibussar, som utförts av Berliner Verkehrs A.-G.
Man använder därvid dels butan, dels vanlig lysgas.
Den butandrivna bussen är dubbeldäckad, försedd med
75 sittplatser och väger tom 8,9 ton. Den drives av
en 85 hkr sexcylindrig bensinmotor med 9,4 liters
cylindervolym och kompressionsförhållandet ca 5,3, vilken
ändrats för drift med butan. Vagnen är försedd med
tre gasflaskor, av vilka två placerats på ömse sidor
av vagnen mellan fram- och bakhjulen och den tredje
under bakre plattformen. Totala laddningskapaciteten
utgör 120 kg butan. Varje flaska väger tom ca 40 kg.
Trycket är vid —15 °C 0,8 atö, vid + 22° 3 atö.
Flaskorna kunna lätt utväxlas. Den för gasdrift
erforderliga apparaturen är, med undantag för flaskorna,
sammanförd under motorhuven. Den kondenserade gasen
flyter från flaskorna till förvärmaren, där den under
inverkan av motorns kylvatten förgasas. Den filtreras
sedan samt inkommer via tryckregulatorn och
efterförgasaren till gasventilen. Denna är en enkel
vridslid med slitsstyrning. Gasförbrukningen uppgår till
ca 38 kg pr 100 km, varför vagnen mellan
laddningarna kan gå ca 300 km. Olägenheterna vid propandrift
sägas mest bestå i tryckfallet vid temperatursänkning,
som nödvändiggör tekniska förändringar av
tryckregulatorn samt inblandning av propan i gasen.
Den lysgasdrivna bussen använder gas vid ca 200
at., som magasineras i sex behållare med en kapacitet
av 75 m3 gas vid atmosfärtryck. Dessa behållare ha
samma placering som i butanbussen men äro fast
inbyggda. Fyllningen sker från en mellanbehällare med
300 atö pä bränslestationen. Apparaturen för
gasdriften består i huvudsak av en tryckregulator och en
blandningsventil för gasluft. Förvärmare och gasfilter
behövas ej. En buss av ungefär samma typ som den
nämnda butandrivna vagnen förbrukar ca 100 m3 gas
pr 100 km, så att omladdning måste ske efter 75 km
körning.
Max Füchsel död. Den 19 januari avled oberbaurat
Max Füchsel, en av svetsningsteknikens pioniärer,
känd bland svenska ingenjörer bl. a. som föreläsare i
Svenska teknologföreningen. Han var född 1872 och
inträdde 1905 i de preussiska statsbanornas tjänst för
att efter världskriget tillträda en ledande befattning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
