Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 12. 23 mars 1935 - Notiser - Fortbildningskurs för elektriska installatörer - Tekniska föreningar - Tekniska föreningen i Gefle, av K. L—g. - Tekniska samfundets i Göteborg avdelning för Kemi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
timmars teoretiska och praktiska anvisningar i
modernare installations- och anläggningsteknik med
tillhörande planläggnings- och beräkningsarbeten samt vård,
skötsel och underhåll av elektriska anläggningar av
olika slag, allt med tillämpningar av nu gällande
lagstiftning och förordningar.
Undervisningen, som huvudsakligen meddelas i form
av föreläsningar, beledsagade av ljusbilder eller andra
demonstrationsmaterial, handhaves av experter,
representerande bl. a. vattenfallsstyrelsen, kommerskollegii
elektriska sektion och statens elektriska inspektion samt
Stockholms stads elektricitetsverk. Anmälningstiden
utgår den 13 april. Närmare upplysningar om program,
avgifter, inträdesfordringar och resebidrag lämnas av
hantverksinstitutet, Nytorgsgatan 17, Stockholm.
TEKNISKA FÖRENINGAR
Tekniska föreningen i Gefle
avhöll årsmöte den 2 febr. 1935. Styrelse- och
revisionsberättelse för 1934 föredrogs. Till styrelse för 1935
valdes: ordf. kapten S. P. Hillgren, vice ordf. disponent
Ernst Ström, sekr. civilingenjör K. Landberg,
klubbmästare civilingenjör Gunnar Björk samt till ledamöter
utan särskild funktion direktör H. Wellner,
ingenjörerna K. H. Stenhane och T. E. Sjögren. Till
valnämndsledamöter valdes civilingenjör Lage Malm, ingenjörerna
A. Levan, Erik Nordström, Uno Söderström, N. Risberg
och till suppleanter för dessa ingenjörerna E. Hansson,
K. S. Jonsson, kapten G. A. Jernberg, disponent Y. Ståhl
samt civilingenjör T. Olrog.
Aftonens föredrag hölls av ingenjör Torsten Ygge,
Gefle, över ämnet "Centrifugalpumparnas karakteristikor
och därmed sammanhängande frågor".
Efter sammanträdet vidtog gemensam supé, och vid
avecen hyllades den avgående ordföranden, civilingenjör
J. F. Hjorth, i tal och sång.
K. L—g.
Tekniska samfundets i Göteborg avdelning för Kemi
hade ordinarie sammanträde på Coldinuordens
restaurang fredagen den 8 februari 1935.
Sedan en del föreningsärenden avverkats, höll professor
Wilhelm Palmær ett med stort intresse mottaget
föredrag "Om metallers korrosion, särskilt järnets rostning".
Han erinrade inledningsvis om att de årliga
förlusterna, förorsakade av metallers korrosion — däri
inbegripet den ojämförligt viktigaste arten av korrosion
dvs. järnets rostning — efter en beräkning, som
förefaller tämligen försiktig, angivits till omkring 1,5
milliarder kronor. Frågan om att kunna inskränka dessa
förluster har därför på senare tid med förnyad iver tagits
upp i alla länder. Det direkta målet med talarens
omfattande undersökningar, vilka numera äro förlagda till
det under hans ledning stående korrosionslaboratoriet
vid Vetenskapsakademiens Nobelinstitut, har varit att
söka klarlägga sjukdomens, dvs. rostningens, förlopp, då
kännedom härom torde vara av stor betydelse.
För detta ändamål hade han först utrett lagarna för
metallers upplösning i syror emedan detta förlopp, ehuru
även det ganska komplicerat, är avsevärt lättare att
studera och å andra sidan ingen anledning finnes att
antaga att icke samma lagar skulle gälla för rostningen,
ehuru därvid en svårlöslig förening, nämligen just
rosten bildas. Talarens arbeten avsågo den viktigaste
gruppen av rostningsföreteelser, dvs. rostningen i fuktig
luft vid vanlig temperatur – men icke järnets oxidering
i glödhetta. Resultatet av undersökningarna var att
såväl metallers lösning i syror som rostningen beror på
elektriska lokalströmmar, som uppkomma mellan
metallen själv, en lösning och någon förorening i metallen på
vilken väte utfälles. Det märkliga förhållandet att vid
metallers upplösning i syror hastigheten i början
genomgående ökas, dvs. att en s. k. induktionstid uppträder,
tills ett maximum uppnåtts, varefter hastigheten igen
avtager allteftersom metallen eller syran eller bäggedera
förbrukas, förklaras helt enkelt därigenom att då en del
metall lösts, så blottas större ytor av den verksamma
föroreningen och flera partiklar av densamma,
varigenom lokalelementens inre motstånd minskas och deras
antal ökas. De i metallen ingående föroreningarnas
betydelse visar sig bl. a. däri, att mycket rena metaller av
olika slag knappast angripas av syror. Ett fall av
katalys hade förklarats icke blott kvalitativt utan även
kvantitativt, enär den kvantitativa effekten är beroende av
den spänning, som erfordras för att fälla ut väte på
den förorenade metallen. Vid tillsats av salt till syran
ökas dennas elektriska ledningsförmåga och därmed de
elektriska lokalströmmarnas styrka, dvs.
upplösningshastigheten, på ett sätt, som kan nära nog beräknas
kvantitativt. Härmed har ytterligare ett fall av katalys
kunnat förklaras kvalitativt och, åtminstone nära nog,
även kvantitativt. Betydelsen av mängden och
fördelningen av främmande metaller, vilken inverkar på
motståndet i de kortslutna, galvaniska lokalelementen
(motståndskapaciteten) berördes ock.
Redan den omständigheten att järn ej rostar
märkbart annat än då det är beklätt med en vätskehinna
tyder på att även rostningen beror på elektriska
lokalströmmar liksom även den erfarenheten att järn rostar
betydligt snabbare om det är fuktat av saltvatten än
då det är fuktat av sött vatten. Men även närvaro av
syre är nödvändig för en effektiv rostning. Järn kan,
såsom talaren visade, knappast utveckla väte ur
syrefritt vatten, emedan den verksamma elektromotoriska
kraften är mycket liten, men om syre tillkommer så
verkar det oxiderande på vätet — som s. k.
depolarisator - och rostningen fortskrider — tyvärr —
kraftigt. Lokalelementteorien fordrar vidare att den första
produkten vid rostningen är ferrohydrat, vilket även
påvisats därigenom att rosten i sitt första
bildningsstadium är grön i stället för rödbrun (belystes genom
skioptikonbilder av färgfotografier). Den sistnämnda
färgen tillhör slutprodukten, ferrihydrat. Följden härav
är att man i tjocka rostlager bör finna mera
ferroföreningar närmast järnet än i de yttre lagren, vilket
talaren visade vara fallet enligt analyser å gamla tjocka
rostlager, bl. a. från Gathenhjelms kanoner, som legat på
havsbotten utanför Göteborg i 200 år, och från ett svärd
från vikingatiden.
Talaren redogjorde vidare för den av honom använda
anordningen för bestämning av rostningshastigheten,
vilken är baserad på att mäta den under en viss tid
vid rostningen absorberade mängden syre. Denna
anordning tillåter att i början, då rostningshastigheten är
stor, utföra en tillförlitlig bestämning av densamma på
så kort tid som 2 timmar.
Rosten är nämligen själv ett rostskydd så till vida
som den skyddar under densamma liggande delar av
järnytan liksom en färgbestrykning gör. Men detta
skydd är icke fullständigt. På den mot järnet
anliggande sidan kan i rosten ingående järnoxid verka som
depolarisator för väte — varvid järnoxiden övergår till
oxidul — och därigenom befrämja järnets lösande från
de delar av järnytan, som icke äro betäckta med rost,
och detta så mycket bättre som rosten enligt vad på
senaste tid å korrosionslaboratoriet utförda mätningar
visa, besitter en ganska god elektrisk ledningsförmåga.
Rosten kan således betecknas som ett partiellt rostskydd.
Härmed sammanhänger dels att rostningshastigheten är
stor i början men sedan betydligt avtager, dels att
rostningen av ett järnföremål i allmänhet icke upphör att
fortskrida förr än järnet blivit helt uppfrätt. Så visade
talaren att medelrostningshastigheten för vikingasvärdet
under 1 000 år — under vilken tid det icke blivit
genomrostat utan hade en järnkärna kvar — dock uppgick till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
