Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 13. 30 mars 1935 - Teknologföreningens årsmöte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Teknisk Tidskrift
HÄFT. 13 utgiven av svenska teknologföreningen 30 MARS
ÅRG. 65 HUVUDREDAKTÖR: CARL KLEMAN 19 3 5
INNEHÅLL: Teknologföreningens årsmöte. — Väg- och vattenbyggnadskårens omorganisation. —
Hederskodex mot illojal konkurrens. — Notiser. — Tekniska föreningar. — Sammanträden.
TEKNOLOGFÖRENINGENS ÅRSMÖTE.
Teknologföreningens årsmöte, som i år förlagts till
Stockholm och som ägde rum torsdagen den 21
t. o. m. lördagen den 23 mars, inleddes såsom
brukligt med ordinarie stämma på föreningslokalen
torsdag kväll, varvid direktör Carl Ramström fungerade
som ordförande. Styrelsens förvaltnings- och
ekonomiberättelser samt revisorernas berättelse med
tillstyrkan av ansvarsfrihet åt styrelsen för 1934 års
förvaltning godkändes. Till presidium för 1936 utsågos
i enlighet med valkommitténs förslag myntdirektör
Alf Grabe, ordförande, samt direktörerna Lennart
Thorngren och Sten Westerberg, 1:ste resp. 2:dre vice
ordförande. Övriga ledamöter av styrelsen blevo
arkitekt Eskil Sundahl, 1:ste byråingenjör Siffer
Lemoine och civilingenjör Gösta Richert. Till
suppleanter utsågos stadsingenjör John Petterson,
civilingenjörerna Lennart Hellstedt och Walo Finné, tekn.
dr F. Dahlgren samt fil. dr Folke Odqvist. Revisorer
blevo 1:ste byrådirektör A. Gustrin samt
civilingenjörerna Harald Almqvist och Fredrik Waern med
bergsingenjör Emil Gustafsson och civilingenjör Åke
Eneroth som suppleanter.
Ett av civilingenjör R. Nauclér väckt förslag,
innebärande att förutvarande ordförande i föreningen
skulle utses till ständig ledamot, bifölls av
stämman.
Aftonens föredrag hölls av disponenten Edv.
Strömberg, Strömbergshyttan, som i ett av stark
yrkeshängivenhet präglat föredrag skildrade
glastillverkningen i Sverige. Den medryckande skildringen, som
beledsagades av delvis unika ljusbilder, gav
auditoriet ett starkt intryck av den konstförfarenhet som
krävs inom det urgamla glasblåsareyrket och av den
skaparglädje som är intimt förbunden därmed.
Som gäster såväl vid stämman som under årsmötet
de följande dagarna hade teknologföreningen glädjen
hälsa representanter för såväl de nordiska
grannländernas ingenjörföreningar som för samarbetande
tekniska föreningar inom landet. Från Danmark hade
sålunda kommit direktör E. Boeck-Hansen,
överingenjör R. Johs Jensen och kommuneingenjör V. A.
Westergaard, från Finland ingenjörerna Ruben
Granqvist och E. E. Söderman samt från Norge
spårvägsdirektör Hjalmar Samuelson och generalsekreteraren
Bjarne Bassøe.
Årsmötet på fredagen på Grand hotells festvåning
öppnades av direktör Sten Westerberg, som jämväl i
fortsättningen ledde mötet, enär myntdirektör Grabe
på grund av sjukdom var förhindrad närvara.
Direktör Westerberg erinrade i sitt hälsningstal bl. a. om
de senaste årtiondenas kraftiga och hastiga
konjunkturväxlingar och den relativt goda ekonomiska
utvecklingen under 1934 samt belyste därefter i korthet
det nuvarande läget inom olika industrigrenar.
Såsom ett totalintryck av dagssituationen kan väl
sägas, fortsatte talaren, att även om mycket tyder på
att optimum av högkonjunkturen nåddes under år
1934, man även under innevarande år kan hoppas på
acceptabla resultat för våra industrier. Men moln
stiga upp vid horisonten, som mana till försiktighet
och eftertanke, oroande faktorer, som borde förmå
oss att med dyrköpt erfarenhet av de senaste årens
snabba konjunkturväxlingar i tid se om vårt hus och
rusta mot annalkande svårigheter. Det
internationella läget kan väl utan överdrift betecknas som
labilt, och den ena dagen vet icke vad den andra
bär i sitt sköte. Men även förhållandena inom landet
för vårt industriella och ekonomiska liv äro av
oroande art. Statsmakternas alltmer poängterade
benägenhet att ingripa i enskild företagsamhet bidrager
väl knappast till den ökade arbetstrygghet och
arbetsintensitet, som äro nödvändiga, om vi med framgång
skola kunna definitivt lösa det största av våra
problem, arbetslösheten. Det är ju klart, att i dessa
extra ordinära tider ett ingripande från
statsmakternas sida i många fall är nödvändigt. Så har ju också
skett över hela världen. Visserligen klandrar man
icke en läkares ingrepp vid sjukdom. Det är i de
flesta fall nyttigt och många gånger nödvändigt. Men
när patienten börjar tillfriskna, bör han lämnas ifred.
Operativa åtgärder böra icke göras annat än i allra
yttersta nödfall, och det är ej säkert, att situationen
är kritisk därför att patienten klagar. Det är ej
heller säkert, att man genast bör komma, även om
industriens män ropa på hjälp. Genom anspänning
av energi och intellekt är det många gånger möjligt
att man kan klara sig själv och därigenom
åstadkommes säkerligen en trimning av företagen ifråga, som
alltid måste vara lämplig och som givetvis höjer
deras förmåga till internationell konkurrens. När
staten av en eller annan anledning går in för att
dirigera en industris utveckling, låt då detta
genomföras på lång sikt. Genom de nu ofta tillämpade
abrupta åtgärderna, förorsakade kanske av tillfälliga
politiska vindar, spolieras ofta mycket stora värden i
teknik och organisation till rakt ingen nytta. När
det allmänna efter noggrann prövning i något fall
måste inskrida, bör det inrikta sig på att försöka
utjämna växlingarna i konjunkturerna, då de starka
förändringarna säkerligen äro till utomordentlig
skada både från allmän och enskild synpunkt. Just
de uppbyggande elementen i ett samhälle, vilka tyst
och stilla skapa ett lands materiella välfärd, drabbas
(Forts, å sid. 134.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
