Teknisk Tidskrift / 1935. Allmänna avdelningen / 157 (1871-1962) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 16. 20 april 1935 - Glastillverkningen i Sverige, av Edv. Strömberg

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Förebilden till detta
sprängningssätt är
naturligtvis den varma
glastråden, som användes
till fönsterglasvalsarna.
Kanten är nu
knivskarp och slipas
därför på en roterande
järnskiva med sand och
vatten, varefter den
smältes vid
knallgaslåga. Metoden
utformades under den stora
utvecklingen, som den
Siemenska ugnen
skapade. Den tillåter en
betydande
masstillverkning och närmar sig i
viss mån industrien.

Fig. 21. Gravyr.

Innan jag går vidare,
vill jag påpeka, att den
drivna kanten har
större styrka och
motståndskraft än den
sprängda. Den drivna kanten har genom den
sista invärmningen i ugnen blivit något litet
förtjockad och får på så sätt en nästan cirkelformig
genomskärning. Den sprängda, som slipats plan,
har visserligen fått de skarpa kanterna avrundade,
men glasväggen slutar dock praktiskt taget
rätvinklig. En stöt mot en driven kant möter överallt
ett cirkelsegment. Mot en liknande stöt kan det
sprängda glasets plana ytor och nära rätvinkliga
kant ej erbjuda samma hållbarhet. Vid beröring
kännes den drivna kanten mjukare och behagligare,
en ej oviktig detalj.

De tvenne metoder, jag här sökt skildra, äro de
viktigaste inom yrket. En stor mängd
mellanformer finnas, var och en lämpad för det föremål, som
skall framställas. Att lära sig dem alla och behärska
dem går ej fort, och lärotiden för en glasblåsare
måste sättas till 10 à 15 år. Det är den långvariga
träningen, som uppövar känsligheten i öga och hand
och därmed skickligheten. Men träning är ej nog.
Finnes ej en medfödd, ofta nedärvd fallenhet för
yrket blir även den arbetssammaste en medelmåtta.
De enkla verktygen hjälper honom att utnyttja den
plasticitet, som det efter anfångningen varma glaset
äger. Tiden innan ett glas förlorar tänjbarheten är
proportionell mot massan. Ett tunt vinglas måste
vara färdigt inom en tredjedels minut. En 5 kg
skål kan taga 10 minuter innan den stelnat.

Fig. 20. Driven och sprängd kant.

Glasblåsaren har nu gjort sitt arbete, glaset har
passerat kylröret, och
efterbehandlingen tar vid.
Sprängning, kantning och
värmning har gjort
vinglaset färdigt, och från
bottnen av det drivna har
märket efter puntellen
slipats bort. En del sändes
slätt från bruket, men en
del skall undergå en viss
ytbehandling. Bland de
många metoder, som stå
till buds, hinner jag endast

Fig. 22. Slipning.

nämna etsning med syra, målning med färger,
vilka sedan brännas in, samt de viktigaste: gravyr
och slipning. De två förstnämnda användes på
90-talet i rätt stor utsträckning i Sverige, men
äro i sin dåvarande form nästan försvunna.
Gravyr och slipning hava som dekor däremot under
århundradenas lopp bibehållit sitt grepp om
människornas sinnen. Ursprungligen samma metod,
skildes de så småningom, så att gravyr kallas
utförandet av ett matt mönster på blank bakgrund,
slipning däremot de ingrepp, som genom polering
bibringas samma genomskinlighet som det omgivande
glaset. Båda utföras med roterande verktyg. Vid
gravyr är verktyget en mjuk kopparskiva med
påstruken oljeblandad smärgel. Mot denna skiva för
arbetaren föremålet och smärgeln utför de
fördjupningar som tillsammans bilda mönstret. Detta yrke,
som ställer stora fordringar på utövarens
måttfullhet och känslighet, har under de senaste 20 åren i
Sverige drivits till en fulländning, som kanske
hittills saknar motstycke.

Slipningen börjar på samma sätt, om än
verktygen äro grövre. Över en järnskiva, vars kant
svarvats för sitt ändamål, rinner i vatten slammad
kiselkarbid. Dess nötning mot glaset framkallar de
fördjupningar, som utgöra slipningens grundmotiv.
Den efterlämnade grova ytan renslipas å en fingryad
sten, och slutligen poleras skäret eller facetten med
allt finare medel till full genomskinlighet och glans.

De sociala förhållandena vid 80- och 90-talets
glasbruk voro rätt egendomliga. De gamla
glasblåsaresläkterna kallades allmänt glasblåsareadeln,
säkerligen en reminiscens från förhållandena i Venedig.
Rangskillnaden mellan glasblåsaren å ena sidan samt,
glassliparna och övriga arbetare å den andra var
fast otrolig. I avlöningshänseende stod glasblåsaren
över dem alla, uppbar ensam ackordet och avlönade
sina lärlingar som han ville. Alla dessa förhållanden
ha nu utjämnats. Glasblåsaren, en gång Sveriges
bäst betalda hantverkare, har fått dela med sig till
alla andra och står ej längre så högt på löneskalan.

Avlöningarnas andel i tillverkningskostnaderna

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>