Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 17. 27 april 1935 - Radiofyrar och annat tekniskt nytt inom lotsverket, av Erik Hägg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
uppfångar de från radiofyren utsända radiovågorna.
Denna vertikalt stående, vanligen cirkelformade ram
med däri inneslutna ledningar (antenn) är vridbar
i horisontal led och ansluten till en mycket känslig
mottagare, försedd med flera stegs
högfrekvensförstärkning. När ramen med sin yta står vinkelrätt
mot riktningen till sändarestationen, äro de från
denna station utsända radiovågornas inverkan
(hörbarheten) minst, men däremot störst, när ramen står
parallell med de inkommande radiovågorna.
Vid radiopejling söker man först med pejlramen
efter signaltecken från den radiofyr man vill betjäna
sig av för ortbestämning, därefter inställes ramen
ungefärligen på minimum av ljud, varefter genom
små vridningar bestämmes det noggrannare läge, vari
minimum av ljud erhålles. Härigenom finnes
riktningen till radiofyren. Pejlramen är nämligen
kombinerad med en pejlskiva, varå riktningens gradtal
kan avläsas. Vid pejling av en radiofyr erhåller
man tydligen endast riktningen till denna, vilket
ofta kan för navigatören vara upplysande nog.
Pejlas däremot två radiofyrar, belägna så att en
någorlunda stor vinkel bildas mellan
pejlingsriktningarna, så erhåller man genom en dylik
"krysspejling" fartygets läge vid pejlingsögonblicket.
Noggrannheten av denna ortbestämning kan närmast
jämföras med det resultat som erhålles vid optisk
krysspejling. Det må här framhållas, att
radiofyrarnas belägenhet är noga angiven i sjökortet samt att
fyrlistan innehåller detaljerade uppgifter om
samtliga radiofyrars karaktär, sändningstid m. m.
Den första radiofyren i vårt land uppsattes av
lotsverket år 1926 på det då nya fyrskeppet Fladen
(sedermera Vinga). Året därpå tillkom radiofyren å
fyrskeppet Finngrundet. Tre år senare anordnade
Statens järnvägar en dylik fyr vid Trälleborg och
strax därefter tillkom lotsverkets tredje radiofyr i
ordningen, nämligen på fyrskeppet Falsterborev.
Våren 1931 anbefallde emellertid k. m:t
lotsstyrelsen att i samråd med kommerskollegium,
telegrafstyrelsen och cheferna för marinstäben och
sjökarteverket verkställa utredning, huruvida
radiopejlstationer eller radiofyrar eller båda i förening bäst
lämpa sig för ortbestämningar formedelst radio för
fartyg vid rikets kuster. Resultatet av denna
utredning blev bland annat framläggandet av en plan
för successiv utbyggnad av ett nät av tillsammans
26 radiofyrar längs vårt lands kuster. Med stöd av
nämnda utredning beviljades efter hand medel till
anordnande av radiofyrar på fyrskeppen Ölandsrev,
Almagrundet och Sydostbrotten samt på fyrplatserna
Understen och Stora Karlsö. Vårt land äger sålunda
för närvarande nio radiofyrar. Anslag till
upprättande av två nya radiofyrar, den ena vid fyrplatsen
Rödkallen, den andra på fyrskeppet Svenska Björn,
hava begärts hos innevarande års riksdag.
Det våglängdsområde, som tilldelades de maritima
radiofyrarna, var till en början begränsat mellan 950
och 1 050 meter. Redan de första åren växte
emellertid antalet dylika fyrar så mycket, att nämnda
trånga område icke kunde utnyttjas på ett för
sjöfarten användbart sätt med mindre än att en strängt
systematisk fördelning av såväl våglängder som tid
för radiofyrarnas sändning vidtoges. I Tyskland och
Holland hade emellertid redan från början vissa
bestämmelser i reglerande syfte utfärdats, men i andra
länder, såsom England, Frankrike och Danmark
rådde flera år mycket otillfredsställande
förhållanden.
Vid en konferens i London 1931, där förutom
England voro representerade Irland, Frankrike, Holland
och Tyskland, enades man om att samtliga
radiofyrar i Nordsjön och Engelska kanalen skulle
inrangeras i vissa grupper beträffande våglängd, samt
sändningstid såväl inbördes som i förhållande till
övriga grupper. På grund av denna reglering av
fyrväsendet i Nordsjön och Engelska kanalen blev
det nödvändigt att vidtaga liknande åtgärder
beträffande radiofyrarna i Skagerak, Kattegatt och
Östersjön. På inbjudan av svenska regeringen avhölls i
Stockholm i maj 1932 en konferens, vari
östersjö-staterna och därjämte Norge voro representerade.
Vid denna konferens utarbetades ett förslag till
erforderlig reglering av radiofyrväsendet i de nordiska
farvattnen, varvid anslutning gjordes till
Londonkonferensens bestämmelser.
Emellertid avhölls i Madrid 1933 en internationell
radiotelegrafisk konferens, vari av de nordiska
staterna Sverige, Norge, Danmark och Tyskland voro
företrädda. Där behandlades bland annat frågan om
radiofyrarnas frekvensområden, varvid visades stor
förståelse för kraven på erforderligt utrymme i luften
för de maritima radiofyrarna. Vid konferens följande
år i Paris, där Sverige även var representerat,
bekräftades de i Madrid gjorda förslagen och
bestämdes, att de maritima radiofyrarna skulle indelas i 10
grupper, A, B, C etc. till K med en frekvens från
291,5 kilocykler (1 029 m) till 318,5 kilocykler (942 m);
3 kilocykler mellan varje grupp. Vågen D om 300,5
kilocykler skulle reserveras för försök på
radiofyrområdet. De i London antagna tonfrekvenserna
skulle fortfarande gälla, med en indelning i 6
grupper, den lägsta med 335 och den högsta med 600
svängningar per sekund.
Med hänsyn till här nämnda förändringar
beträffande frekvensområdena och vidtagen
förflyttning öster över av gränsen mellan Nordsjö- och
Östersjöområdena blev det nödvändigt att uppgöra nytt
våglängdsförslag m. m. för det senare området. Vid en
konferens i Köpenhamn 1933, där representanter för
Danmark, Sverige och Tyskland sammanträffade,
framlades från svensk sida en reviderad plan, vilken
i huvudsak godtogs och lades till grund för den nu
gällande överenskommelsen rörande
radiofyrväsendet i Östersjön.
Såsom framgår av här återgivna karta (fig. 2)
över radiofyrsystemet uti Östersjön, Kattegatt och
Skagerak, äro radiofyrarna i allmänhet
sammanförda i grupper om tre fyrar. Varje grupp är
tilldelad viss våg- och tonfrekvens, och dess
radiofyrar sända i tur och ordning. Fördelningen av de
olika frekvenserna är gjord så, att största möjliga
störningsfrihet därmed vinnes. Man skiljer på
sändning under klart väder, som icke sker oftare än
varje halvtimme, och sändning under tjocka, vilken
sker kontinuerligt, dock med iakttagande av för
gruppens radiofyrar fastställd ordningsföljd
för sändning. Med hänsyn till nödvändigheten av, att
i första hand radiofyrar inom samma grupp icke
störa varandra, hava tidsperioderna för fyrarnas
sändning måst noga fixeras genom kombination med
särskilt konstruerade kontrollur. Jämförelse mellan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
