Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 19. 11 maj 1935 - Järnet och dess legeringar i byggnadsmaterial, av R. Wijkander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sträckgränsen som leveransbestämmelse som gör, att
järnhanteringens män varit mot bestämmelsen. Det
är endast en önskan att de leveransbestämmelser,
som vi få att rätta oss efter, skola vara klara och
tydliga och väl genomtänkta samt även att de skola vara
sådana, att de möjliggöra en snabb provning. Sedan
bestämmelserna om sträckgränsen som leveransprov
år 1931 infördes ha dock mig veterligt inga alltför
stora svårigheter uppstått vid dess tillämpning, men
detta torde även till stor del bero på, att
materialkontrollanterna varit fullt underkunniga om
svårigheterna i bestämmelsen och därför samtidigt använt
sitt praktiska förstånd.
Som sagt finnas ej sträckgränsbestämmelserna
intagna i tyska DIN-normerna, men däremot tillämpa
tyska riksbanorna dylika föreskrifter. Det bör dock
med skärpa framhållas och har sitt stora intresse att
påpeka, att samtliga tyska sträckgränsbestämmelser
gälla för övre sträckgränsen, varför man alltid vid
jämförelse mellan sträckgränsvärden eller,
sträckgränsbestämmelser i Tyskland och motsvarande i
Sverige måste taga hänsyn till den skillnad, som
alltid finnes mellan övre och undre sträckgräns.
Jag nämnde nyss, att provningsbestämmelserna för
de vanliga byggnadsmaterialen, där ju leveranserna
i allmänhet omfatta stora kvantiteter, måste
möjliggöra en snabb och billig provning, och jag vill därför
påpeka, att en bestämning av sträckgränsen i
allmänhet torde minst fördubbla den tid, som åtgår för
dragningen av ett dragprov, vilket är till stor nackdel vid
stordrift.
I 1931 års statliga bestämmelser har man försökt
komma ifrån denna långsamma och dyra provning
genom att införa en del förenklingar, bl. a. tillåtes
en avvikelse i provningsresultatet för sträckgränsen
av intill 5 %.
Man kunde ha väntat sig, att sträckgränsen hos
våra vanliga byggnadsmaterial alltid skulle stå i ett
ungefärligt konstant förhållande till brottgränsen,
men detta är som sagt icke fallet, utan den undre
sträckgränsen utgör enligt utförda undersökningar
hos det vanliga byggnadsmaterialet mellan 50 och
75 % av brottgränsen. Den övre sträckgränsen
ligger vid ca 55 à 80 %. Avgörande för detta procenttal
utgör materialets analys, dess hållfasthetsgrupp, dess
tjocklek, dess valsningstemperatur och
avsvalningsförhållande. Normalt ligger den vid ca 60 à 65 %,
vilket även framgår av att de fastställda
minimisträckgränsvärdena hos St. 37 och St. 44 ligga vid
59 % av brottgränsen.
Provningsbestämmelserna äro endast giltiga för
normala godstjocklekar, och därmed menas enligt
statens bestämmelser för järnkonstruktioner endast
tjocklekar mellan 10 och 20 mm. Om tjockleken
understiger 10 mm minskas sålunda kraven på
tänjbarheten, beroende på att slutvalsningstemperaturen
resp. avkylningshastigheten på dylikt tunt material
har alltför stor inverkan för att man skall kunna
vänta sig toppresultat. Vid godstjocklekar under 8
och över 20 mm förekommer överhuvud taget icke
sträckgränsen som leveransprov. Det är självklart,
att konstruktörerna icke gärna kunna finna sig i att
icke alls ha någon garanti för vad sträckgränsen är,
om materialtjockleken överskrider 20 mm, ty denna
materialtjocklek är ju icke alls ovanlig; man behöver
ju bara tänka på flänsarna till I-balkar, de må nu
vara svetsade eller helvalsade. Det är därför att
vänta, att vid viktigare konstruktioner
sträckgränsen måste bestämmas även på material tjockare än
20 mm, men är det då av vikt, att vid
sträckgränsvärdets fastläggande hänsyn tages till, att vid
tjockare dimensioner med nödvändighet sträckgränsen
blir lägre i förhållande till brottgränsen, varför man
antingen måste nöja sig med ett lägre
sträckgränsvärde eller också tillåta högre hållfasthet och
motsvarande lägre förlängning. Det är givetvis också
klart, att vid samma hållfasthet ett grövre material
på grund av den sämre genomarbetningen får en
sämre förlängning än ett material av normal
godstjocklek. I detta sammanhang vill jag också fästa
uppmärksamheten vid det förhållandet, att järnet
icke äger samma egenskaper i alla riktningar.
Järnet är ett inhomogent material, bestående av flera
strukturelement, såväl metalliska som ometalliska,
och det ligger därför i sakens natur, att man vid
valsningen, då materialet sträckes huvudsakligen i
en riktning, skall erhålla andra egenskaper i denna
valsriktning än i en riktning vinkelrätt däremot,
och detta gör sig speciellt gällande på
förlängningsprovet. Samtliga leveransbestämmelser för valsjärn
äro fastställda för längdprov, dvs. prov i
valsriktningen, antingen detta står angivet eller ej, och det
är därför ett lika naturligt som nödvändigt
förhållande, att förlängningen i tvärprov blir mindre än i
längdprov, varför varje fordran på tvärprov måste
förenas med en minskning i det fordrade
förlängningsvärdet. Ännu värre blir förhållandet, om
materialet utsättes för sträckning i en riktning vinkelrät
mot den valsade ytan. I denna riktning är
materialets förlängning avsevärt lägre än i övriga riktningar.
Detta måste man taga hänsyn till vid vissa svetsade
konstruktioner, där just denna påkänning kan
uppträda.
Utmattningsgränsen.
Vid konstruktion av t. e. en bro har man att räkna
med olika belastningsfall och på grund av de därvid
uppträdande belastningsväxlingarna kan man i vissa
fall behöva taga hänsyn till materialets
utmattningsgräns.
Till denna utmattningsgräns har tidigare icke
någon hänsyn tagits, väl egentligen därför, att dessa
påkänningars verkliga art och materialets
motståndsförmåga mot dem varit alltför litet känd. I väg- och
brosakkunnigas nya betänkande ha vissa riktlinjer
uppställts för de gränser, inom vilka dylika
påkänningar få röra sig, men det är tydligt, att ett stort
önskemål förefinnes, att järnets egenskaper i detta
hänseende skola bliva närmare kända, att alltså
järnets utmattningsgräns skall bliva känd. Dennas
bestämning stöter på mycket stora svårigheter, vilket
kommer att närmare beröras i det efterföljande
föredraget. Tydligt är, att provningsmetoden ännu
icke är mogen för att tillämpas i praktiken, men
samtidigt vill det synas, som om hänsyn måste tagas till
utmattningsgränsen, om man skall kunna anse sig
säker på sina konstruktioner i all synnerhet som
denna utmattningsgräns ligger lägre än
sträckgränsen.
Beträffande de olika byggnadsstålen, som jag idag
behandlar, vill jag endast påpeka, att
utmattningsgränsen givetvis ligger högre för de hårdare stålen,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
