Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 19. 11 maj 1935 - Järnet och dess legeringar i byggnadsmaterial, av R. Wijkander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
varför dessa alltså även i detta hänseende tillåta
högre belastningar än de mjukare kvaliteterna.
Materialets analys.
Då vi nu granskat de egenskaper man önskar
erhålla hos byggnadsmaterialen, skall jag något
redogöra för hur man skall variera analysen för att erhålla
dessa egenskaper.
Beträffande hållfastheten gäller, att samtliga
legeringsämnen höja hållfastheten; vanligen användes
härtill kol, mangan och kisel. Sträckgränsen höjes
på samma sätt som hållfastheten, men för att erhålla
speciellt hög sträckgräns i förhållande till
hållfastheten användes mangan, krom, kisel och i vissa fall
koppar, ofta i kombination.
Förlängningen sjunker vid höjd hållfasthet, varför
speciella åtgärder måste tillgripas, om hög
förlängning önskas jämsides med hög hållfasthet, exempelvis
ifråga om St. 52. För kontraktionen gäller i stort sett
samma som för förlängningen.
Om man i enlighet härmed granskar de olika
byggnadsmaterialen finner man, att för St. 37 kolhalten i
allmänhet rör sig om ca 0,1 % och för St. 44 kring
0,2 %. Därvid ligger manganhalten vid ca 0,4 à 0,5 %.
Betr. kiselhalten kan man särskilja två olika slag,
dels det s. k. otätade materialet, vilket icke
innehåller någon kisel och dels det tätade materialet, som
har en kiselhalt av ca 0,2 %. I allmänhet kan man
säga, att St. 44 och hårdare kvaliteter tillverkas av
tätare material, dvs. med kiselhalt, medan för St. 37
förhållandena variera från bruk till bruk.
Skillnaden mellan dessa båda materialslag ligger väl i stort
sett däri, att det otätade materialet är något mjukare
än det tätade vid samma kolhalt samt att vid samma
hållfasthet sträckgränsen ligger något högre för det
kiseltätade materialet. Det är därför att vänta, att
genomförandet av sträckgränsbestämmelsen för
byggnadsmaterial kommer att, även för ett så enkelt
material som St. 37, medföra en tendens till att öka
användningen av kiseltätat material. Från en del
järnverks sida anses detta icke vara enbart till fördel,
då det otätade materialet anses vara något billigare i
tillverkning.
Kiseltätat eller icke kiseltätat material skilja sig
även i det hänseendet från varandra, att det otätade
materialet är något mera ojämnt till sin analys, i det
att det har en starkt segrad kärna. Å andra sidan
innehåller det tätade materialet något mera i
mikroskopet synliga slaggpartiklar, s. k.
desoxidationsprodukter.
En annan skillnad mellan kiseltätat och icke
kiseltätat material ansågs tidigare ligga i att all kisel
var till hinder för vällning. Detta är även riktigt i
den mån det gäller verklig hopvällning utan
tillsatsmaterial, men detta förekommer ju icke vid
byggnadsmaterial, utan all svetsning sker ju numera
elektriskt med tillsatsmaterial, och då spelar
förekomsten av en kiselhalt av upp mot ca 0,2 % icke någon
roll.
Till frågan om analysen hos byggnadsmaterial med
högre hållfasthet, de s. k. högvärdiga skall jag
återkomma senare.
Materialtyper.
Om man inskränker sig till de vanliga
byggnadsmaterialen, vilka komma till användning vid
hus-, bro- och skeppsbyggnader etc., så har man att
normalt räkna med följande typer av materiel.
Först och främst det vanliga oprovade materialet,
där enda föreskriften är, att det skall vara mjukt
järn. Jag vill passa på och ännu en gång påpeka,
att all provning kostar pengar. Det är så lätt gjort
för en konstruktör eller en beställare att på sin
ritning eller beställningsskrivelse sätta sitt
materialkvalitet St. 37. Härigenom tycker han, att han har
reserverat sig för kritik senare och han tänker, att det
spelar väl för järnverket ingen roll, om han sätter
dit denna enkla fordran eller ej. Detta är icke alls
med sanningen överensstämmande. Jag medger gärna,
att det mesta material, som levereras utan några som
helst fordringar, i allmänhet uppfyller de vanliga
fordringarna på St. 37, men varje föreskrift om
provning innebär, att järnverket måste från stängerna eller
plåtarna avskilja särskilda provkuponger, ur vilka
dragprov skola framarbetas på verkstaden och vilka
sedan skola provas på laboratoriet. Sedan skall
certifikat däröver utskrivas, och hela denna procedur
kostar pengar och tar tid. Det råder icke tvivel
om att det alldeles för ofta föreskrives
provningsbestämmelser, och jag vill vädja till alla konstruktörer
och beställare att icke föreskriva viss
materialkvalitet annat än då så verkligen är av behovet påkallat.
Ibland förekomma fullständigt abnorma fall, t. e. när
vid en del småposter provningskostnaden går till
mera än hela järnbitens värde.
Bland de s. k. provade materialslagen hava vi
närmast de standardiserade kvaliteterna St. 37 och
St. 44. För hållfastheterna finnas i vardera
gruppen max. värden fastslagna. Man kan ju fråga sig,
varför man skall ha ett max. värde, ty
konstruktionerna borde ju bara bliva starkare, om hållfastheten
bleve ännu större, men man får icke glömma, att
materialet samtidigt bleve sprödare. Dessa material
äro de mest använda byggnadsmaterialen, och deras
beteckning har fullständigt trängt igenom. I väg- och
brosakkunnigas betänkande påpekas det
förhållandet, att St. 37 i regel av järnverken levereras med en
hållfasthet av ca 40 kg och St. 44 i allmänhet med en
hållfasthet av ca 48 kg, och väg- och brosakkunniga
föreslå därför, att beteckningarna skola ändras till
St. 40 resp. St. 48. Härmed kan jag icke på något
sätt instämma, ty järnverken måste alltid ha en
betydande tolerans till sitt förfogande. Man behöver ju
bara tänka på hur olika hållfasthetsvärden man
erhåller vid olika dimensioner på det valsade
materialet, även om detta härrör ur samma charge och det
måste alltså vara det riktigaste att endast angiva
minimivärdet, ty det är ju med detta värde, som
konstruktörerna måste räkna vid konstruktionerna. Om
sedan en del stänger ha bättre hållfasthetsegenskaper
än minimivärdet, så kan det dock icke på något sätt
berättiga konstruktörerna till att räkna på annat
sätt. Vilja konstruktörerna utnyttja denna, om jag
så får kalla det, överkvalitet, må var och en taga
detta på sin egen risk i form av en minskad
säkerhetsmarginal, men han måste alltid räkna med att
järnverket endast åtagit sig leverera materialet med
en minimihållfasthet av t. e. 37 kg hos St. 37.
Högvärdigt material.
Särskilt på senare år ha nya s. k. högvärda
byggnadsmaterial införts och speciellt det numera
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
